[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Inkommande söndag (10.9.2006) börjar YLE2 visa den nya inkarnationen av tv-serien Doctor Who; serien visas på söndagar klockan 20.05. Som en introduktion till denna världens långvarigaste fantastik-tv-serie bjuder Enhörningen här på Elisabeth Kronqvists utmärkt ingående artikel om Doctor Who. Då du väl läst nedanstående behöver du inte längre undra ”vem den där Who egentligen är”.

Doctor Who – Britternas utomjording

– Elisabeth Kronqvist –

”That is the dematerializing control. And that, over yonder, is the horizontal hold. Up there is the scanner, those are the doors, that is a chair with a panda on it. Sheer poetry, dear boy! Now please stop bothering me.”
Den första doktorn

Det började med en tonåring som löste fjärdegradsekvationer, två nyfikna lärare och en bonjourklädd, överlägsen äldre herreman. Lärarna Ian Chesterton och Barbara Wright blev nyfikna på den övermåttan klipska Susan och följde henne till ett skrotupplag där det stod en blå poliskur från tiden när Englands bobbies inte hade tillgång till radiobilar, walkie-talkies eller personsökare. Inne i poliskuren fick de båda skollärarna en chock – den visade sig vara en farkost för obegränsad rörelse i rymdtidens fyra dimensioner, och mycket större på insidan än på utsidan. TARDIS, förkortningen av ”Time And Relative Dimensions In Space”, blev snart nog en del av brittisk popkultur, liksom farkostens grälsjuke, bonjourklädde ägare blev känd under benämningen ”doktorn” för alla som råkade ha teven påslagen på lördagseftermiddagarna lagom till tedags. Eftersom han inte ville släppa iväg de tre människorna för att skvallra var de snart på väg till stenåldern allihopa, och tillsammans med Ian skulle tevetittarna förr eller senare fråga sig: ”Doctor Who?”

Vem denne doktor egentligen är har förblivit ett mysterium under mer än fyrtio år. Att han är en humanoid utomjording som skiljer sig från oss genom att bl.a. ha två hjärtan och en viss grad av telepatisk förmåga besvarar inte den egentliga frågan. Något mer hjälper det att veta att han är huvudperson i världens längsta science fiction-serie, tillika ett av BBC:s mest framgångsrika programkoncept. Men vad gör han på jorden, när han för det mesta ser den som en ganska bedrövlig planet befolkad av begränsade och småskurna individer som försöker lösa sina problem genom att skjuta på dem? Varför försöker han så ofta rädda den tillsammans med sina mänskliga vänner och kompanjoner? Och vad gör man i episoder där han behöver underteckna ett brev?

I början på 1960-talet hade BBC en tom halvtimme mellan lördagens eftermiddags- och kvällssändningar. Detta utrymme skulle fyllas med ett innehåll lämpligt för barn i skolåldern, men helst anpassat för hela familjen. Innehållet gav sig av att man då som nu oroade sig för skolelevernas bristande intresse för naturvetenskap och historia. Det pedagogiska ändamålet gav upphov till en unik mix av tidsresor och rymdäventyr, tidsbegränsningen ledde till längre helheter på fyra till sex avsnitt, och för att garantera att tittarna återvände avslutades varje episod med en cliffhanger. Den blå poliskuren/telefonkiosken, styrd av en bonjourklädd doktor som under inflytande av sina mänskliga kompanjoner blev lite ömsintare och mer farfarsliknande, dök upp bland annat i Kina samtidigt som Marco Polo, i Palestina samtidigt som Rikard Lejonhjärta, i Rom på Neros tid, under franska revolutionen och hos aztekerna. Men av en slump kom seriens fokus att förflyttas till rymdäventyr och kampen mot onda utomjordingar ute efter att ta kontroll över universum.

”Inside each of those shells is a living, bubbling lump of hate.”
Den tredje doktorn

Det första avslutade äventyret i den första säsongen tog den pedagogiska ansatsen på allvar – doktorn och hans följeslagare kom till en stenåldersstam som förlorat kunskapen om att göra upp eld. Men redan i den andra seriehelheten, The Daleks, introducerades den utomjordiska varelse som mer än alla andra skulle komma att förknippas med Doctor Who – ett kreatur med metallisk, skrällig röst, i heltäckande rustning som mer än något annat såg ut som en pepparströare på hjul försedd med periskop och en sugkopp för avloppsrensning. Britterna blev överförtjusta. Tittarsiffrorna började klättra, och seriens fokus gled över till rymdopera och underhållning. Tidsresorna minskade i motsvarande antal.

Dalekarna har sedan dess återkommit i nästan alla säsonger tillsammans med andra fiender till mänskligheten. Som tvåa på listan över oftast återkommande ondingar finns borgernas förebild cybermännen, människor som bytt känslor, personlighet och medlidande mot överlägsen styrka och osårbar stålhud. Sedan följer i en salig blandning avfälliga medlemmar av doktorns släkte som vill använda sina unika förmågor till att ta över universum, ortodoxa medlemmar av doktorns släkte som har en trångsynt uppfattning av hans inblandning i andras angelägenheter, medvetna plastpolymerer, marsinvånare, rymdpirater, yetin, mördarkrabbor, galna vetenskapsmän, muterade monster, rebeller och tyranner på avlägset belägna planeter. Det är inte märkligt om det här ibland blir för mycket för en enda person, också om han har paranormala krafter, övermänsklig intelligens och en serie följeslagare.

Efter Ian, Barbara och Susan har det blivit andra följeslagare under äventyren, antingen från jorden eller från andra planeter koloniserade av människor, från det förflutna, nutiden och framtiden. De har på olika sätt kompletterat huvudrollsinnehavaren, till exempel fanns det i seriens början, då huvudrollen spelades av äldre skådespelare, ofta en yngre manlig kompanjon som fick stå för musklerna medan doktorn stod för intelligensen. I takt med att serien fortskred och huvudrollsinnehavarna blev yngre blev de yngre manliga kompanjonerna överflödiga, så minimikombinationen brukar vara doktorn + kvinnlig följeslagare. Eftersom följeslagarna bytts ut oftare genom att återvända till jorden eller stanna på andra planeter, har de också markerat tidens gång bättre, och det syns kanske bäst just på de kvinnliga följeslagarna. Det har varit en salig blandning av kvinnotyper under åren: några som varit minnesvärda genom urringningarnas djup eller frekvensen på sina gallskrik, men också starka och handlingskraftiga figurer som hörde till publikfavoriterna. En av dem var den sjunde doktorns följeslagare Ace, som blev den sista innan serien lades ner 1989. Sophie Aldred, som spelade karaktären, gav nyligen bland annat följande råd till blivande assistenter: Bär förnuftiga skor, annars stukar du vristen vid sämsta möjliga tillfälle. Ha inte smycken som skramlar, det drar också till sig monster. Dalekar rör sig inte särskilt bra i kuperad terräng, så det lönar sig alltid att försöka springa. Men håll ett basebollträ i beredskap för säkerhets skull.

”That’s the trouble with regeneration. You never know what you’re going to get.”
Den femte doktorn

Just när serien etablerat sig blev det klart att William Hartnell inte skulle kunna fortsätta spela huvudrollen länge till. Problemet löstes med ett koncept som mer än något annat bidragit till seriens livslängd och fortsatta kontinuitet. Tittarna fick se doktorn kollapsa efter att framgångsrikt ha slagit tillbaka cybermännens första anfall på mänskligheten, försvinna i en överexponeringseffekt – och förvandlas till en kortare, mörkhårig man. I takt med att bakgrundshistorien utvecklades och fördjupades blev det klart att rymdvandraren de kände som ”doktorn” inte bara hade två hjärtan och förmåga att manipulera och fritt röra sig i tiden. Som en av tidsherrarna från planeten Gallifrey kunde han också förlänga sitt liv genom att regenerera sin fysiska kropp när den fått livshotande skador eller blivit för gammal. Upp till tolv gånger har en tidsherre och tidsdam möjlighet att använda sig av den här möjligheten, vilket medger tretton inkarnationer. Tillsammans med friheten att resa vart som helst i tid och rum och kompanjoner som följde med TARDIS så länge de hade lust, hade BBC nu det tredje elementet i sitt recept för en flexibel långkörare.

Samma doktor, nya personligheter
Den förste doktorn (Hartnell, 1963–66) var till att börja med inte särskilt förtjust i sina medresenärer (som han ju praktiskt taget kidnappade i pilotavsnittet) eller i människor över huvud taget, men kom under de första säsongerna att bli mer sympatiskt inställd. Doktor nummer två (Patrick Troughton, 1966–69) var till utseende och personlighet mer bohemisk och Chaplinliknande: lättillgängligare än sin första inkarnation, men fortfarande kapabel att ljuga för eller manipulera sina mänskliga medhjälpare om det behövdes för något övergripande ändamål. Trots detta var han mer benägen att gripa in när mänskligheten hotades av totalt krig, också när det betydde att han måste bryta mot sitt eget släktes lagar, kom allvarligt på kant med tidsherrarnas råd på Gallifrey och dömdes till reinkarnation och en exil som i praktiken betydde fångenskap på jorden för obestämd tid

Scenen var därmed iordningställd för den tredje doktorn (Jon Pertwee, 1970–74), playboydoktorn. Färgtevens genombrott på bred front sammanföll med sammetskostymer i rött och lila, volangprydda skjortor och en trimmad kanariegul veteranbil. Trots sitt dandyliknande yttre var den tredje doktorn den mest actionorienterade inkarnationen, som trivdes med snabba fordon och allehanda experimentella mojänger, tränade venusiansk aikido och var vetenskaplig rådgivare för UNIT (Förenta nationernas topphemliga internationella kommandogrupp, bland annat med uppgift att mörka attacker från rymden). Åren på jorden cementerade hans kärlek till mänskligheten, men han förblev ändå den halvt beskyddande, halvt kritiska och sarkastiska personlighet som ogillade människornas benägenhet att undvika personligt ansvar och att ta till vapen vid provokationer. Den egenhet som redan från början kännetecknat honom blev tydligare – till skillnad från många andra hjältar tror doktorn inte särskilt mycket på vapnens makt. Han föredrar att överlista och besegra sina motståndare med slughet, vetenskap och intelligens, vilket syns i den pryl han fått mest användning av, den soniska skruvmejseln med fler än ett användningsområde. Ungefär det enda den inte klarar av är att döda och den är också rätt verktyg om man kvickt måste sätta upp en hel köksinredning. Faktiskt var den lite för bra, konstaterade produktionsteamet till sist, och den fick gå.

”This is when I wish I had my sonic screwdriver.”
Den åttonde doktorn

Tidsherrarna på Gallifrey benådade till sist doktorn och lät honom lämna jorden, men det betydde förstås inte att han lämnade mänskligheten. Den tredje doktorn reinkarnerades efter en överdos radioaktiv strålning, och Pertwee lämnade över till Tom Baker (för oss kanske mest känd från BBC:s Narniafilmatiseringar). Den fjärde doktorn blev kändast och populärast eftersom Baker hade rollen mer än dubbelt så länge än någon annan, i sju säsonger (1974–81). Med krullig, ovårdad kalufs, vidbrättad hatt, tre meter lång randig halsduk och en påse gelégubbar i fickan var han den mest bohemiska, men också den mest icke-mänskliga inkarnationen sedan Hartnells doktor. Ombytlig till sättet, oförutsägbar, ganska ensam, med ett bisarrt sinne för humor. Samarbetet med UNIT försvann så småningom för att ersättas med fler uppdrag för Gallifrey och intergalaktiska storheter, om än under protest. Den uppbackning han oftast sågs med var robothunden K9, Sarah Jane Smith, undersökande journalist från jorden, och en medlem av sitt eget släkte, tidsdamen Romana, som hann med två inkarnationer i doktorns sällskap innan hon drog sig tillbaka till en lugnare karriär som Gallifreys president.

Fördelen med Tom Bakers långa rollinnehav var att manusförfattarna hade större frihet att experimentera, och genremässigt var tiden den mest varierade. Sett ur ett efterhandsperspektiv var kanske inspirationen från Hammer-filmerna under de första säsongerna inte så lyckad, eftersom den medförde att Doctor Who blev ett tacksamt mål för kritiken mot tv-våldet och fick order från högre ort om att tona ner skräckelementet. Under den senare hälften av 70-talet fanns Douglas Adams med i teamet som författare och manusredaktör, och nog finns det i humorn, satiren och slagfärdigheten beröringspunkter med Liftarens guide till galaxen. (Livet, universum och allting började f.ö. sina dagar som ett TV-manus med arbetstiteln Doctor Who and the Krikkitmen.)

Också Tom Bakers kontrakt löpte ut till sist, och när det blev aktuellt att ersätta honom ville man ha ett känt ansikte som ersättare. Valet föll på Peter Davison, som 29 år gammal redan hunnit bli känd genom sin rollfigur Tristan Farnon i filmatiseringen av James Herriots berättelser, den yngsta skådespelare som hittills iklätt sig rollen som doktorn (1981–84). Han inledde sitt rollinnehav med att kollapsa efter sin regeneration och fortsatte med att gestalta en mänskligare, sårbarare, mer diplomatisk och demokratisk karaktär, som hellre löste problem på annat sätt än direkt aktion. Han hade också en mer jämlik inställning till sina följeslagare. Också tematiskt hade historierna hunnit förändras, till följd av ett medvetet beslut av producenten John Nathan-Turner (1977–92) att komma ifrån konceptet med ”månadens monster” och i stället göra mer riktig science fiction med parallella tidslinjer, alternativa verkligheter konstruerade av matematiska ekvationer, tidsparadoxer och så vidare. Han ville också skapa mer dramatisk spänning inom själva teamet, men man kan knappast komma från att ”dramatisk spänning” är en eufemism för ”seriens huvudpersoner håller mest på med att gräla med varandra”. Ett av försöken som slog mindre väl ut var att låta seriens huvudpersoner ha varsin ”uniform” som skulle göra dem lätta att känna igen, vilket bland annat ledde till att kompanjonen Adric (Matthew Waterhouse), tonårigt matematikgeni, under sina två år i doktorns sällskap aldrig fick ha på sig annat än gul och grön pyjamas.

”Never trust gimmicky gadgets.”
Den fjärde doktorn

Början till skymningsåren
Under åren har TARDIS’ väggar stått emot Djingis Khans härar, upprörda stenåldersmänniskor, obevekliga naturkrafter och attacker från diverse fientligt inställda utomjordingar. Fortfarande är rymdtidsfarkosten blå och fyrkantig på utsidan, p.g.a. en krånglande kamouflagekrets. Kamouflagekretsen är inte allt som har ställt till problem under årens lopp – TARDIS uppträder ibland lika nyckfullt som sin ägare (eller i alla fall sin användare, för doktorn intar en undvikande attityd när det blir tal om ägoförhållanden). Men TARDIS är fortfarande en konstant och en referenspunkt i en föränderlig värld. Vem har inte varit med om att försöka få tag på reservdelar till grejor som inte längre tillverkas?

BBC:s ledning lyckades med något som varken Djingis Khan eller dalekar lyckades med: att förpassa TARDIS, doktorn och följeslagarna ut ur TV-rutan. 1980-talet blev trots flera enskilda bra program en nedgångsperiod för Doctor Who. En kombination av ett hårdare ekonomiskt klimat med produktionsomläggningar på BBC, ett utbränt och frustrerat produktionsteam, brist på nya idéer och oklarhet om vart serien var på väg, konkurrens från USA-producerade serier med flera gånger större produktionsbudgeter, och nya chefer som inte var särskilt förtjusta i Doctor Who, höll på att ta ut sin rätt. Och i någon mån fick Colin Baker (1984–86), som övertog rollen efter Davison, bli syndabock för hela problemkomplexet.

Det blev raskt tydligt att den sjätte doktorn skulle bli kontroversiell – andra inkarnationer hade visserligen haft traumatiska regenerationer, men ingen annan hade som konsekvens av det anfallit sin medresenär. Kontrasten till Davisons nummer fem, som ibland kritiserats för att vara passiv och anemisk, blev extrem. Också till kostymeringen skilde sig de båda inkarnationerna skarpt – Davison hade uppträtt i neutrala färger, cricketväst och panamahatt, med en selleristjälk i knapphålet som det enda ovanliga inslaget. Under Colin Bakers tid gällde lapptäckskostym i grälla färger

Visst hörde det till att doktorn var bufflig och arrogant ibland, sa kritikerna, men när han var det hela tiden blev det för mycket. Eftersom Doctor Who sedan 70-talet inte varit någon favorit hos moraltanter och moralfarbröder var det givet att det skulle bli strid om en inkarnation som hade mindre skrupler än sin föregångare – chocken blev stor när doktorn verkligen sköt två av sina fiender i andra avsnittet av Attack of the Cybermen. För mycket meningslöst våld och för mycket bakgrundshistorisk rundgång i manuskripten fick tittarsiffrorna att rasa ytterligare, och BBC sade till om ett tillfälligt produktionsstopp.

”Typical human, you can always count on them to mess things up.”
Den sjunde doktorn

BBC fick ta emot oväntade mängder kritik för beslutet, vilket ändå inte ändrade på något, och det skulle ta ett och ett halvt år innan Doctor Who kom tillbaka. Säsong 23, som skulle bli Colin Bakers sista, ställde återigen doktorn inför rätta. Trial of a Time Lord spände över fjorton avsnitt, planerna för den gjordes om flera gånger så manusförfattarna till sist fick arbeta under panik och enorm tidspress, det kärvade i samarbetet mellan producent och manusredaktör, och en stor del av tittarna hade gett upp hoppet. Baker fick i alla fall chansen att fördjupa sin rolltolkning, och det visade sig att den sjätte doktorn också hade försonande drag. Ingen av de tidigare inkarnationerna hade påverkats så djupt av sina erfarenheter, eller så vältaligt och poetiskt försvarat hjälplösas rätt. Om han nu var lite skarp när han gjorde det så var han ju trots allt inte mänsklig.

När den ganska förvirrade rättegången fått sitt överraskande slut stod doktorn frikänd – också i verkligheten, eftersom kanalchefen gav tillstånd för en säsong till, på ett villkor. Huvudrollsinnehavaren måste bytas ut. Doctor Who stod nu i en situation där huvudrollsinnehavaren blivit uppsagd, doktorns följeslagare inte var särskilt populär, manusredaktören hade lämnat serien efter gräl med producenten, och producenten själv, som fått löfte om förflyttning, kom tillbaka från semestern och upptäckte att överenskommelsen inte längre gällde. Ingenting var planerat, inga manus fanns, ny huvudrollsinnehavare var inte utsedd, och Colin Baker ville inte komma tillbaka för att göra regenerationsscenen. Att programmet var i onåd visades av att sändningstiden flyttats till måndag kväll samma tid som Storbritanniens populäraste såpa Coronation Street gick på ITV-kanalen. Och ändå gick det förhållandevis bra i tre säsonger till.

Valet av ny manusredaktör var till att börja med ett lyckokast. Andrew Cartmel var oerfaren inom TV-branschen och fick samla ihop ett helt nytt nätverk av manusförfattare, vilket förde in nya idéer i serien. Produktionsteamet hade också tur med huvudrollsinnehavaren – Sylvester McCoy hade dittills varit mest känd som komiker, men han utvecklade med skicklighet och intresse den sjunde doktorn från de första avsnittens clownliknande figur. Både vänner och fiender skulle inse att den menlösa, lite taffliga ytan dolde en seriös, dubbelbottnad karaktär med mörka djup under ytan och talang för att föra sina fiender bakom ljuset. Flera gånger skulle en historia sluta med insikten om att hela konfrontationen från början till slut iscensatts och regisserats av honom.

Trots att serien kom på fötter var de två sista säsongerna mest ett uppskov, men de garanterade i alla fall att Doctor Who avslutades med en positiv slutnot 1989. BBC hade fått ta emot mycket kritik först för beslutet om produktionsstopp under Colin Bakers tid och för nedläggningsbeslutet, och det stod klart att fansen inte hade tröttnat på serien även om administrationen hade gjort det. Det sista avsnittet gavs i alla fall ett så pass öppet slut att det gavs utrymme för fortsatta äventyr.

”There are worlds out there where the sky is burning, and the sea’s asleep, and the rivers dream; people made of smoke and cities made of song. Somewhere there’s danger, somewhere there’s injustice, somewhere else the tea’s getting cold. Come on, Ace. We’ve got work to do.”
Den sjunde doktorn

Tidsresan till 00-talet
Möjligheten att återuppliva TV-programmet fanns alltid i bakhuvudet, och 1996 lyckades man få ihop ett avtal mellan BBC och Fox Network om att få in Doctor Who i teverutan igen. Formatet var dittills oprövat – det skulle bli en två timmars tevefilm som skulle fungera som pilot om tittarsiffrorna räckte till. Det gjorde de tyvärr inte, i alla fall inte i USA. I Storbritannien fick filmen däremot tittarsiffror på nio miljoner, något som inte hade hänt sedan den gamla guldåldern. En hel del förändringar hade gjorts för att få den amerikanska publiken att känna sig hemma – handlingen utspelar sig i San Francisco och innehåller referenser till tidigare Who-historia (t.ex. gör dalekarna en kaméroll i början), trots att de är irrelevanta för resten av historien. Det var också meningen att göra doktorn till en mer tillgänglig karaktär genom att avslöja att han är till hälften människa på sin mors sida. Försöket att på det här sättet förklara doktorns intresse för jorden fick inte ett särskilt bra mottagande, i synnerhet inte kombinerat med de romantiska vibrationerna mellan honom och den kvinnliga huvudpersonen Dr Grace Holloway. Huvudrollsinnehavaren den här gången, Paul McGann, gav den åttonde doktorn en mjukare, mer mänsklig framtoning kombinerad med en pojkaktig, smittande livsglädje och en mer romantisk kostymering, kanske mer medvetet brittisk än sina föregångare, men lika excentrisk och med samma benägenhet för att droppa namn.

Varierande affärsjuridiska orsaker gjorde att BBC inte öppet kunde ta sig an frågan om Doctor Who förrän efter millennieskiftet, men serien levde kvar med lojala fans och välbesökta kongresser. Under uppehållet fick Who-fandomen nytt material i form av skönlitteratur, tecknade serier och audioteaterpjäser producerade av Big Finish, där Paul McGann fick möjlighet att utveckla doktor åtta och Colin Baker fick revansch genom att göra doktor sex till en av de mest populära inkarnationerna.

2003 ansåg BBC att tiden var inne och publicerade en pressrelease där det meddelades att Doctor Who skulle tas upp på nytt, med Russell T. Davies som producent och ett författarteam bestående av Who-fans som Mark Gatiss, Steven Moffat och Paul Cornell. Gamla whovianer såg fram emot händelsen med orosblandad spänning. Davies hade tidigare gjort succé med dramaserien Queer As Folk som utspelade sig i Manchesters gaykvarter (en av karaktärerna, Vince, var Doctor Who-fan), så drama visste man att han kunde skriva och Doctor Who-fantast visste man att han var. Framtiden skulle utvisa om han kunde skriva science fiction. Produktionsbolag den här gången blev BBC Wales, så trots filmrutor med röda dubbeldäckarbussar och The London Eye är största delen av materialet inspelat i Cardiff och Swansea. Framstegen i produktionsteknik, särskilt digitalanimationen, gav slutprodukten en mer polerad finish – också under glanstiden var budgeten inte särskilt stor, och tillsammans med utmärkta skådespelare, bra manus och kvick dialog var ett av kännetecknen för Doctor Who specialeffekter där blixtlåsen syntes i ryggen på monsterkostymerna, rymdstationernas korridorer liknade BBC:s egna lokaler, och alla främmande planeter liknade övergivna stenbrott.

Även om den inspelade säsongen går under benämningen ”säsong 1” är det en fortsättning på den ursprungliga serien med samma koncept och samma typer av huvudrollsinnehavare. Det finns förstås skillnader. TARDIS’ kontrollrum har bytt inredning, från kliniskt vitt till mer organiska färger. Storbritannien skildras inte längre som ett land där alla är vita, välutbildade, heterosexuella medelklassmänniskor med privatskoleaccent och universitetsexamen. Det är en person med snaggat hår, stora öron, sliten läderjacka och stark Lancashiredialekt som under chockartade omständigheter möter Rose Tyler, nitton år och varuhusexpedit. Kanske inte riktigt den sortens typ som förväntas ha en sonisk skruvmejsel, Mk II, i bakfickan. Rose undrar skeptiskt hur han kan vara en utomjording när det låter som om han kom norrifrån – ”Lots of planets have a north!” förklarar han otåligt innan han ger sig av för att besegra sina gamla fiender. Efter att dalekar och gallifreyaner utkämpade det sista stora tidskriget är han inte alls särskilt pigg på sällskap, och man kan väl säga att han blivit medveten om både sin dödlighet och sin ensamhet. Visst ställer han fortfarande upp på att rädda världen, men han har blivit bittrare och hårdare och verkar inte finna lika mycket glädje i det. Tiden får utvisa om det är en bestående förändring. De nya avsnitten är lyckligtvis utformade så att man inte behöver tonvis med bakgrundskunskap för att kunna följa med. Däremot kan det vara bra att ge serien lite tålamod i början tills den finner fotfästet och man själv kommit underfund med formatet. Eftersom en TARDIS kan ta dig till vilken plats och tid som helst, fast kanske inte alltid den kortaste vägen, är inget avsnitt det andra likt.

Doktorn är alltså tillbaka i sin nionde inkarnation, spelad av Christopher Eccleston (bl.a. 28 Days Later). Tidsreseaspekten finns kvar, både framåt till jordens undergång och bakåt till vintern 1869, då Charles Dickens förlagt sitt besök i Cardiff till samma kväll som det går livligt till på den lokala begravningsbyrån. Davies har också valt att gestalta doktorns främlingskap genom att låta honom komma tillbaka till jorden oftare än de tidigare inkarnationerna, men till ett slitet hyreshusområde i stället för till en militärbas eller ett vetenskapligt laboratorium. Det är först med Rose, hennes mamma Jackie och hennes pojkvän Mickey, som tidsresenärernas familjebakgrund över huvud taget finns med och får inverka på händelsernas och karaktärernas utveckling, och det är fullt legitima frågor som ställs, trots att det hörts sura röster om att Doctor Who nu är ”East Enders plus alien”. Vad upplever man till exempel som mamma eller pojkvän när ens enda barn eller flickvän spårlöst försvinner? Och omvänt, vad kan få en att lämna dem?

”Nine hundred years in time and space, and I’ve never been slapped by someone’s mother.”
Den nionde doktorn

Även om nytappningen av Doctor Who inte tagits emot helt kritiklöst har den gått hem över förväntan i Storbritannien, med höga tittarsiffror, nöjda konsumenter och tre priser på BAFTA-galan 2005, bland annat för bästa dramaserie. I skrivande stund har dubbelavsnittet The Empty Child/The Doctor Dances (som för övrigt varmt rekommenderas) vunnit en Hugo för bästa dramatiska presentation i kort form, medan avsnitten Dalek och Father’s Day kom på andra och tredje plats. Andra säsongen har sänts i Storbritannien (Buffyfantaster: Anthony Head gästspelar i en episod), inspelningarna av en spinoff-serie riktad till en äldre publik, Torchwood, har inletts, och den tredje säsongen ligger i startgroparna. Idétorka blir knappast ett problem i första taget. Man kan ju inte göra alla nöjda, och kritiker som vuxit upp med det längre formatet menar att handlingen inte längre får tid att utvecklas i sin egen takt. En säsong av Doctor Who består nu av tretton avsnitt på 45 minuter, med tre dubbelavsnitt och sju fristående avsnitt. Det har lett till att historiehelheterna har slimmats ner och att berättartempot dragits upp.

Rymdtidens vandrande riddare
Trots sitt utomjordiska ursprung har doktorn ofta beskrivits som kvintessensen av brittisk hjälte, bland annat av Sylvester McCoy. Cricketmatcher och tedrickning har förekommit mellan varven, och det finns mängder med referenser till engelsk populärkultur. De historiska avsnitten är tvärsnitt av den brittiska historien – kung Artur, Magna Charta, den stora eldsvådan i London, ludditerna under den industriella revolutionen, slaget om Storbritannien. Också som hjältegestalt är han ganska brittisk – närmast en sakkunnig amatör och gentleman med oberoende ställning, som kommer när det behövs eller när han hittar intressanta fall, för att sedan dra vidare, i samma stil som ikoner som Sherlock Holmes, Raffles, Alan Quartermain eller John Constantine. Humorn och självironin är aldrig långt borta, vilket känns som en frisk fläkt i synnerhet om man är trött på gravallvarlig science fiction som utspelas på gråtonade militärbaser.

Att kort säga ”det här är vad Doctor Who handlar om” är problematiskt eftersom det väldigt sällan finns en genomgående röd tråd att följa mellan säsongerna. Som bäst har serien blandat friskt av äventyr, science fiction, humor och skräck, och vågat ta ut svängarna också om det medför att man kommer in på samhällskritik, filosofi och semiotik.

Handlingen utgår i stället från huvudfiguren. Han har beskrivits som en ensam gud med förmågan att inspirera personerna omkring honom till storverk, men i så fall en gud av det gamla grekiska snittet, försedd med fel och brister. Lika ofta som han charmar människor stöter han dem ifrån sig, i varierande grad hetlevrad, lynnig och arrogant under seriens lopp. Trots det är han alltid beredd att ta strid för sina principer och försvara dem som ingen annan hjälp kan få, märkt av frustrationen över att tvingas låta historien ha sin gång, låta aztekerna fortsätta sina människooffer, låta London brinna ner till aska och Titanic gå under.

”I’m a knight errant, not an errant fool.”
Den sjätte doktorn

Doktorn är fortsättningsvis en anarkistisk och självrådig figur. Han har gått i självvald exil från sina likar på Gallifrey, av oklara skäl visserligen, men försummar aldrig att påpeka att de svikit sitt ansvar genom att dra sig tillbaka på sin planet och enbart observera händelsernas skeenden. Flera gånger har han dragits inför rätta för att han alltid lägger fingrarna emellan. Han kan samarbeta med krafter som representerar etablissemanget på olika planeter, men själv förblir han en utomstående som bevarar rätten att kritisera militär, statsbyråkrati och mänskligheten som art, vilket ofta leder till spänningar mellan honom och hans kompanjoner. Och det går inte att automatiskt förvänta sig att han ska ta människornas parti i en konflikt. Eftersom hans fysiska utomjordingskarakteristika är mer subtila än spetsiga öron eller horn i pannan, är det hans mentala inställning till mänskliga problem som gör honom annorlunda. Å andra sidan har han ändå under alla dessa år fått en viss sympati för jorden och dess invånare, samtidigt som han i någon mån agerar deras samvete.

Tillsammans med flexibiliteten i programkonceptet, humorn, dalekarna och så vidare är det kanske där som tjusningen med Doctor Who ligger, i tanken på en vandrande riddare som ser efter oss människokryp både i tid och rum, och i förverkligandet av drömmen om en utomjordisk värld där vi börjat ta våra första stapplande steg, men där det ändå finns rättvisa och godhet oberoende av mänskliga standarder.

 

Källor och länkar:
http://www.bbc.co.uk/doctorwho/
http://www.whoisdoctorwho.co.uk/index1.shtml
http://www.gallifreyone.com/
http://www.drwhoguide.com/who.htm


 
Vill du kommentera denna rapport kan du alltid styra din webbläsare till Enhörningens forum.
Har du en besökt ett evenemang du vill skriva en rapport om,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]