Nyheter: Vill du registrera dig på Enhörningens forum?

Klicka här för att läsa hur det går till.

Författare Ämne: Hugo 2005  (läst 4080 gånger)

Ben

  • Administrator
  • *
  • Antal inlägg: 1 370
Hugo 2005
« skrivet: 6.06.2005 kl. 15.26 »
Dags att säga något om årets Hugo-kandidater.

På Bremer-pubträffen här i Åbo senaste torsdag (2.6) diskuterade vi årets Hugo-noveller (läs mer om detta på engelska i Partial Recall). Här kommer mina korta åsikter om årets novellkandidater.

I det stora hela tycker jag att årets skörd inte var något att skriva hem om. Ingen av novellerna gjorde ett enormt intryck och några av novellerna är så usla att jag definitivt inte skulle publicera dem i Enhörningen (och jag misstänker att t.ex. Decisions inte skulle ha nått över  publiceringströskeln hos någon finländsk fantastiktidskrift).

För mig var det inga problem att välja ut ettan ur den här satsen. Lika enkelt var det att peta undan den sämsta novellen. De mellanliggande novellerna gav heller inte upphov till större huvudbry; hela rangordningsproceduren gick alltså mycket smidigt den här gången. Ettan och tvåan ligger i sin egen kategori, ettan dock klart högre än tvåan. trean ligged långt efter tvåan och minst lika långt efter trean ligger sedan fyran och femman. Här kommer alltså årets novellskörd rangordnad från bästa till sämsta enligt undertecknads tycke och smak.

1. Mike Resnick: Travels With my Cats
Travels With my Cats är i grund och botten en varmhjärtad och sentimental kärleksberättelse, definitivt inget för den som enbart är ute efter tekniska spekulationer och hård vetenskaplig science fiction. Lika litet tilltalar novellen den som endast vill ha fantasyäventyr med drakar och demoner. Har man en lite bredare skala på sin fantastikmätare torde novellen dock smaka. Resnick kan sin sak och skriver mycket medryckande.

2. Robert J. Sawyer: Shed Skin
Shed Skin var en av de få av årets noveller (den enda?) med en ordentlig och intressant sf-idé. Novellen var sist och slutligen riktigt OK, även om det ibland kändes som om författaren tagit en för stor munsbit. Utan det närmast löjliga slutet skulle novellen säkert ha kämpat om första placering på min lista.

3. Mike Resnick: A Princess of Earth
Beroende på hur man tolkar texten kan man argumentera om  A Princess of Earth egentligen har något att göra i Hugo-omröstningen. Ser man det hela nämligen endast som en berättelse om en gammal dement gubbe som tydligen läst för mycket Burroughs i sin ungdom förlorar texten alla sina fantastiska element. Vill man vara lite snällare kan man säga att medan Edgar Rice Burroughs' John Carter-böcker skrevs för tonåringar  är det här en John Carter-novell skriven för åldringar.

4. James Patrick Kelly: The Best Christmas Ever
Precis som Decisions använder sig The Best Christmas Ever av ett av de äldsta och mest förbrukade science fiction-klicheerna (som tur är det ändå frågan om två olika klicheer). Novellen tillför den gamla idén inget nytt. Visst går den här att läsa utan större problem, men berättelsen i sig är tom. Den kommer från ingenstans och leder ingenstans.

5. Michael A. Burstein: Decisions
Decisions var för mig en otrolig klichésamling. Novellen kunde ha varit direkt från 50-talet till sitt koncept och sin stil. Nej, inget för mig.



Ben

  • Administrator
  • *
  • Antal inlägg: 1 370
SV: Hugo 2005
« Svar #1 skrivet: 8.06.2005 kl. 10.44 »
Dags för åsikter om de Hugo-nominerade kortromanerna då. Vissa av dessa läste jag redan för en längre tid sedan och märker nu att jag inte har några anteckningar om dem och att mina minnesbilder om texterna är ganska så förbleknade (den sista av dessa fick jag läst äntligen i går kväll efter att ha kämpat med texten i flera veckor). Hur som helst är det igen enkelt för mig att plocka fram de bästa och de sämsta. Jag tyckte kortromanerna höll klart högre standard än novellerna, ingen av dessa var usel, vissa gillade jag bara bättre än andra.

Som sagt var det enkelt att sålla "toppen" från "botten", men problemet för mig uppstod i att rangordna ettan och tvåan. Båda berättelserna tilltalade mig, men på totalt olika sätt. Till slut bestämde jag mig helt enkelt för att låta känslorna bestämma och gav förstaplatsen till texten som rörde mig mest.

1. Bradley Denton: Sergeant Chip
Sergeant Chip är en definitiv snyftberättelse för hundvänner. En krigshistoria om den ultimata krigshunden.  Berättelsen har milda politiska undertoner; paralleller till det senaste Irakkriget är omöjliga att undvika.
Dentons text är mycket välskriven och fängslande, jag var tvungen att läsa hela kortromanen i ett kör, det gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig berättelsen då den väl kommit igång. Författaren lyckas mycket väl med att beskriva världen ur hundens synvinkel. Som en som har levt med hundar i hela mitt liv har jag inga svårigheter att tro att det är så här som (åtminstone en del av) hundarna tänker.
Man kan argumentera att berättelsens sf-element är relativt små och känns ibland lite påklistrade. Det skulle säkert ha gått att skriva berättelsen som en pur djurberättelse utan science fiction-kryddan, men visst skulle den då ha tappat en del av sina nivåer.
Jag kan lätt tänka mig att Sergeant Chip inte tilltalar alla. Har man inget större intresse av hundar eller andra djur kan berättelsen mycket väl kännas konstlad och intetsägande, men då berättelsen rör mig nästan till tårar ännu månader efter att jag läst den är det ganska så klart att den har förtjänat sin förstaplats.

2. Charles Stross: The Concrete Jungle
Harry Potter för vuxna actionnördar som gillar Lovecraft! Ja, så kunde man beskriva The Concrete Jungle, en otroligt fartfylld spionaktig deckaractionberättelse i en värld som liknar vår, men är kryddad med såväl fantasy som science fiction.
Historien tar sin tid att komma igång, men då den väl gör det går det undan. Stross' kortroman är fantastiskt visuell och kunde fungera otroligt bra även som ett seriealbum eller en film.
Här har vi en värld där magi och datateknik amalgamerats till en vetenskap, en värld med zombier och basilisker och något ännu värre som bara väntar på sin stund.
Det fantastiska med Stross är att han lyckas väva in alla dessa fantastiska element i sin berättelse utan att texten för den skull skulle kännas otrolig eller ologisk.

3. Lois McMaster Bujold: Winterfair Gifts
Lois McMaster är en av mina (många) favoritförfattare. Hennes Vorkosigan-böcker är välskrivna sf-äventyrsberättelser som ofta även innehåller lite djupare mening och spekulationer. Winterfair Gifts är en OK Vorkosigan-berättelse, men jag undrar vad någon som inte känner till de tidigare berättelserna egentligen får ut av det här. Berättelsen känns även aningen ytlig, fast vill man se på det hela från ett lite annat perspektiv behandlar  den ju egentligen sexualitet och främlingsskap båda teman som passar utmärkt att behandlas genom fantastik, men å andra sidan har Bujold gjort allt det här redan tidigare och gjort det mycket bättre.


4. Michael A. Burstein: Time Ablaze
Time Ablaze läste jag redan för otroligt länge sedan och märker att jag inte längre kommer igåg mycket något om berättelsen. Tidsresor och romantik. Berättelsen gjorde inget större intryck, varken i negativ eller positiv bemärkelse.

5. Charles Stross: Elector
Charles Stross är med i årets Hugo-omröstning med två kortromaner och dessutom en roman. Jag har inte läst hans Hugo-roman, så om den kan jag inte säga något, men hans kortromaner är egentligen så olika som två texter bara kan vara. Elector är inte dålig, men den gav mig helt enkelt inget. Visst, berättelsen är full med hisnande science fiction-ideer, kanske t.o.m. för hisnande för min smak (mänskligehten har evolverat till den punkt då vad som helst egentligen är möjligt), men själva stommen, grundberättelsen, är sist och slutligen ytterst trivial.

Ben

  • Administrator
  • *
  • Antal inlägg: 1 370
SV: Hugo 2005
« Svar #2 skrivet: 23.06.2005 kl. 10.31 »
Årets Hugonominerade långnoveller står i tur. Precis som kortromanerna var även de här klart bättre än novellerna. Till skillnad från kortromanerna hade jag här större svårigheter med att rangordna texterna.
Sista platsen var given då Christopher Rowes novell var för mig totalt oförståelig. Lika så var första platsen relativt enkelt fylld, men de tre övriga texterna kunde egentligen ha varit i vilken ordning som helst, alla var de bra på sitt sätt och alla hade de sina egna snillrikheter. Skulle jag läsa texterna idag kunde det mycket väl hända att Rosenbaum, Link och Bacigalupi slutligen låg i en annan ordning.

1. Michael F. Flynn: The Clapping Hands of God
The Clapping Hands of God är en elegant berättelse om upptäcktsfärder till andra världar och om kontakt med utomjordisk intelligens. Detta är samtidigt en berättese om främlinsskap och förståelse. Hur kan vi tro att vi kunde förstå främmande kulturer då vi inte alltid ens kan förstå de olika människokulturerna.
Flynn lyckas beskriva den främmande världen som verkligen främmande och själva expeditionen mycket logiskt och trovärdigt.
Flynn ger sin utmärkta historia en ytterligare dimension då han för fram berättelsen ur en muslimsk huvudpersons synvinkel.

2. Benjamin Rosenbaum: Biographical Notes to 'A Discourse on the Nature of Causality, with Air-Planes' by Benjamin Rosenbaum
En förtjusande  berättelse om ett äventyr i en alternativ värld där västvärlden aldrig tycks ha blivit någon större makt och där zeppelinerna härskar i luften.
Det hela är ett fartfyllt äventyr i äkta pulp-anda, och med massor av korta sense of wonder-glimtar.

3. Kelly Link: The Faery Handbag
Link är en utmärkt berättare, hon kan konsten att dra in läsaren i sin värld och få världen att verka totalt trovärdig, hur än otrolig den i verkligheten är.
Link vet också hur man berättar en historia. Grundkonceptet i The Faery Handbag är på inget sätt originell och berättelsens händelser kunde skissas upp på några rader, men ändå lyckas Link skapa en komplett och fullvärdig novell av det hela.
Det som jag är lite besviken över är slutet, de sista styckena. På något sätt känns slutet lite förhastat och lite väl enkelt.

4. Paolo Bacigalupi: The People of Sand and Slag
Människan är en del av ekosystemet, dödar vi planeten dödar vi oss själva. Men hur skulle det vara om vi utvecklades så att vi inte behövde bry oss om naturen längre.
Världen i Bacigalupis berättelse är en äcklig motbjudande dystopi, som inte är en dystopi för de människor som lever i den. Egentligen är The People of Sand and Slag väldigt effektiv, men berättelsen var helt enkelt för dyster för min smak. Klart läsvärd dock och fungerar  utmärkt som sf som lyfter ett varningens finger och förhoppningsvis får människor att tänka över i vilken rikting vår framtid möjligtvis är på väg.

5. Christopher Rowe: The Voluntary State
The Voluntary State fick jag absolut inget grepp om. Levande maskiner, indianer, robotar... Vad i hela fridens namn handlade den här om? Är det så här folk som inte kan handskas med science fiction känner sig alltid då de försöker läsa sf?