[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Odjuret

- Eskil Kätting -

- Se, där är vanskapelsen. Inte ett ljud!
   Jag böjde undan lövverket så min färdkamrat kunde se. Från de båda svängda hornen till den flughemsökta fulmurkna svansen, från skabbig lortmanke till blodbesudlade hovar var den ett monstrum, ett missfoster som hädade allt heligt med sin blotta existens. Träden knäppte och torkade inför dess blick, dess gula salivtrådar kom gräset att ruttna.
   Min färdkamrat nickade, kallhamrat leende. Han reste sig från vårat gömsle och närmade sig besten. Och genast blev det han och inte besten som skrämde mig mest! För bara den gruvligaste förbrytare kan ta sig för att tämja en tvehörning.

Vill du kommentera ovanstående drapa?
Använd i så fall Enhörningens responsblankett
eller skriv ett inlägg i Enhörningens forum.

[Tillbaka till Näthörningen]