|
[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
En drömGabriel Israel HartmanMan skref år 1899. Jag befann mig uti Paris. En händelse förde mig till Nationalinstitutet: der ledamöterne af den Physiska klassen woro sysselsatte med mikroskopiska rön. Man emottog mig med wänlighet, och tycktes finna nöje uti, att tillfredsställa min nyfikenhet, som fann ett oändeligt antal föremål. Willrådig, om whad jag borde begära upplysning, bad jag att blott få se det som för händer hades. Man wisade mig mikroskoper av kullrigt slipade klara demanter, som hade en förundranswärd werkan att förstora objekterna. Genom sammansättning af flera sådana glas af klaraste demanter och dertill applicerade reflexionsspeglar, hade man åstadkommit mikroskoper af högsta fullkomlighet. Genom ett af de största fick jag betrakta en droppe blod. De små warelser i bloden, som man af deras rörelser tillförene ansett för lefwande djur, wisade sig nu stora som strutsägg, men hade skapnad af flata aflånga brickor, och tycktes wara sammansatta af ringar, liksom hade de af en utan ordning glest hoprullad ståltråd blifvit formerade. Wid nogare betraktande märktes wid medelpunkten uti hwar och en av dessa brickor ett sten, som upplyste ringarnas inre yta, medan den yttre hade ett järngrått utseende. Då ledamöterne blefwo warse min förundran och häpenhet häröfver, sade en af dem till mig: ”om det nu wore tillfälle att wisa er de phenomener, som wi genom andra slags instrumenter blifwit warse, så skulle ni snart få klarare begrepp om det ni sett; men för det närwarande måste jag nöjas, att berätta, det de ringar, ni der ser, ej äro sammanhängande. Hwar och en af dem utgöres blott af en egen liten och rund kropp, som med så obegripelig hastighet röres omkring medelpunkten, att den alltid förekommer såsom en sammanhängande ring. Genom dessa hastiga rörelser uti blodens allmänna wätska uppwäcktes en elektrisk kraft, som i alla ringarnas medelpunkt hopsamlad åstadkommer ett klart sken. Den således uppkomna lysande fläck är att anses såsom en sol uti ett planetsystem, hwareft de uti ring omlöpande kroppar äro planeter, i jemförelse mot wåra himlakroppar till sin tideräkning lika oändeligen hastiga, som till sin storlek oändeligen små”. Wid det han sade dessa ord, förwillades min tankekraft, och jag föll uti en dwala. Jag war en af de små runda kroppar, som jemte en myckenhet mina wederlikar efter en harmonisk lag rördes uti cirklar. En naturlig instinkt förmådde oss att ströfwa åt wår gemensamma lysande medelpunkt, jemte det wi sökte närma oss till hwarannan. Men andra okända krafter, höllo hwar och en af oss uti sin egen bana. Medan wi stundom nalkades att njuta hwarandras sällskap, stundom åter aflägsnades ifrån hwarannan, förändrades wi på åtskilligt sätt till wår skapnad: någre af oss förswunno, andre kommo i stället, utan att wi kunde märka, huru dessa förändringar tillgingo. Wi woro ock derom föga bekymrade, nöjde att endast fortfara i wårt tillstånd, så länge wår warelse war oss tillåten. Ordningen att försvinna kom till mig. Jag befann mig en oändeligen mindre warelse, innbyggare på en af dessa runda kroppar. Min boning war nu ofanteligen stor, och rymden, hwari hon rördes, war en oändelighet. Nyss kommen till werlden begynte jag genom mina föräldrars och omgifwande äldre likars omsorg samla begrepp om de ting, som woro utom mig. Den kropp, jag nu bebodde, bestod likasom wårt jordklot af sand och sjöar: ibland tusende slag af djur som derpå hade sitt hemwist, trodde jag och mina likar oss wara utmärkta för förnuft och högre bestämmelse. Wår skapnad war ej lik menniskjans: jag minnes nu ej, hurudant utseende wi hade, men wåra behof och seder kommo ganska nära öfwerens med menniskjornas. Wi herrskade öfwer alla andra djur, wi brukade wår jord; sådde och skördade desse frukter, wi uppsökte skatter under dess yta, handlade med hwarannan, slogos och krigade esomoftast, och utgöto flere milljoners, af wåra likar, blod, merendels utan någon gilltig orsak. Wettenskaperna woro på de flesta orter uti ett blomstrande tillstånd. Akademier, skolor, kloster, kyrkor och lärda sällskaper funnos öfwerallt. Genom tjenlig uppfostran kom jag, som af naturen war begåfwad med god urskiljning, till anseende i den lärda werlden. Jag lefde till 120 års ålder, såg mina barnabarns barn, och afsomnade, mätt af ålder, omgifwen af ett talrikt sällskap af mina afkomlingar. Jag waknade nu ifrån min dwala, och fann mede förundran, att denna min långsamma wandring ej påstått mera än ett ögonblick. Ljudet af talarens sista ord, oändeligen små, hade ännu ej gått ifrån mitt öra, och ingen af de närwarande märkte hos mig någon förändring. Glad att ej hafwa förlorat något i sammanhanget af det mig förestäldes, berättade jag hwad mig nu hade händt. Min underwisare swarade: ”er dwala hörde gerad till saken. Derigenom har ni gjort ett stort steg, att bättre kunna fatta hwad jag widare will omtala.” Jag war uppmärksam, och han fortfor: ”I morgon hoppas jag få tillfälle, att tydligen för er ådagalägga sanningen af det jag redan sagt. Wåra teleskoper hafwa i lika grad blifwit förbättrade, som mikroskoperna. Allt sedan Herschells tid har man fortfarit att bringa dem till större fullkomlighet. Det man för 100 år sedan förmodade, har nu fulleligen bekräftat sig. Ni skall nu tydeligen få se, att icke allenast hwar synlig fixstjerna är ett särsklidt solsystem, utan ock att hela mjölkwägen på himmelen består af idel sådana. Ni skall få se hwarje stjerna deri omgifwen af sina planeter och dessas drabanter. Men än mera: er syn skall sträckas längre bort i den omåttliga werldsrymden, och ni skall få se alla systemerna uti ett sammanhang äga fullkomlig likhet, med det ni genom mikroskopet sett uti bloddroppen. Ni skall, likasom wi, ledas till den tanke, att allt det, wi ännu medelbarligen eller omedelbarligen uti werldsrymden med något sinne kunna fatta, sammantagit, utgör blott en ringa del af en wätska, tillhörig ett sammanhängande lefwande wäsende, ett ofanteligen stort djur. Detta djur förhåller sig till oss, såsom wi till de oändeligen små kräk, hos hwilka er ande nyligen wistades. Ni skall häraf få nytt begrepp om oändeligen stora och oändeligen små ting, som för detta nästan undfallit allmänna tanken, emedan wåra sinnen ej äro lämpade till deras omedelbara fattning. För naturen är ingen gräns satt. Det är en förfärlig, men derjemte nu mera högst sannolik tanke, att det gifwes icke allenast ett, utan flera millioner af sådana öfwer allt wårt begrepp stora djur, och att alla dessa äro innbyggare på en kropp, som jag må kalla jord eller planet, och som äfwen torde hafwa millioner sina likar. Det wore dårskap att påstå, det utrymme för warelser någonsin i naturen kunde saknas. Man befinne blott, hwad hinder man sluteligen wille föreställa sig werka emot werldens widare utsträckning. Man skall säkert finna intet. Äfwenså må man å andra sidan tro, att ehuru oändeligen små werldarne uti djurens wätska förekomma oss, och ehuru ännu oändeligen mindre deras inbyggare äro, uti dessas wätskor lika wäl ännu finnas nya werldar och nya inbyggare, hwilkas litenhet är i mångfaldt högre grad oändelig, samt att det ej kan finnas någon gräns för aftagande storlek. Lichtenbergs mening, att allt i naturen har lif och att döda ting ej finnas utom menniskjans inbildning, ansågs fordom wara djerf, ja, af några, brottslig. Nu mera twiflar ingen på sanningen deraf. Ni skall snart få se phänomener, som bewisa, att wår jord och planeterna äro lefwande warelser som hafwa medwetenhet om sig sjelfwa och kunskap om hwarandra. Hwad ni under er dwala erfor i en liten werld, kan ni utan swårighet föreställa er lika så ske uti en större, och uti delarna af alla lefwande warelser. Men jag måste afbryta: tiden är inne att sällskapet åtskiljes, wälkommen igen i morgon.” Härwid geck hwar och en till sitt, och jag waknade ifrån min dröm. Vill du kommentera ovanstående novell? |