www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Enhörningens webbnovell 13, publicerad på http://www.enhorningen.net 17.6.2013.

Immersion © Aliette de Bodard 2012. Novellen publiceras i Enhörningen med författarens tillstånd. Ursprungligen publicerades novellen i e-tidskriften Clarkesworld. Översättning av Johan Anglemark. Illustration av Jenny Wiik.

Immersion belönades med Nebulapriset år 2013.

Aliette de Bodard är en fransk författare med fransk-vietnamesisk bakgrund och engelska som skrivspråk. Att hon är ingenjör till sin utbildning och har i sitt arbete specialicerat sig i tillämpad matematik och datavetenskap betyder ändå inte att hennes science fiction skulle vara formelfylld ingenjörsfiktion. Novellen Anpassning är ett utmärkt exempel på de Bodards science fiction där politik, religion och speciellt österländska kulturer spelar en viktig roll. Att mat och matkultur har en viktig plats i hennes fritid kommer knappast som någon överraskning efter att man läst hennes texter.

Förutom en stor mängd fantastiknoveller har av de Bodard hittills publicerats kortromanen On a Red Station, Drifting samt aztektrilogin Obsidian and Blood.

On a Red Station, Drifting hör, precis som novellen Anpassning, till de Bodards Xuya-historier, som berättar om en alternativ värld där kineserna kom till amerika före europeerna.

Obsidian and Blood-romanerna är i sin tur historisk fantasy där vi följer huvudpersonen Acatl som löser mordmysterier i 1400-talets Aztek-rike.

Aliette de Bodard har belönats med det brittiska BSFA-priset (2010) för novellen The Shipmaker och den amerikanska fantastikförfattarföreningens Nebulapris (2012) för novellen Immersion.

Mera information om Aliette de Bodard finns på hennes hemsidor på aliettedebodard.com.

 

[Jenny Wiiks Illustration till novellen Anpassning.]

 

Anpassning

Aliette de Bodard

Översättning: Johan Anglemark

Illustration: Jenny Wiik
 

På morgonen vet du inte riktigt längre vem du är.

Du står framför spegeln – den darrar och svajar och speglar bara det du vill se – ögon som känns för breda, hud som känns för blek, en märklig, avlägsen lukt som verkar komma från rummets miljösystem och som varken är rökelse eller vitlök utan något annat, något undflyende som du en gång i tiden visste vad det var.

Du är redan påklädd – inte på huden utan på utsidan, där det spelar roll; din avatar är klädd i blått och svart och guld, en berest, inflytelserik kvinnas eleganta kläder. När du vänder dig bort från spegeln skimrar spegelglaset till och förlorar skärpan, och en annan kvinna i en matt sidenklänning stirrar tillbaka på dig: kortare, tjockare och på alla sätt och vis mindre – en främling, ett avlägset minne som inte längre betyder något.

***

Quy stod vid landningsplatsen och såg på när rymdskeppen anlände. Hon kunde naturligtvis ha befunnit sig var som helst på Långa livets station och patchat flödet från nätverket till sin router, och sett, överlagrat på sitt synfält, skeppens långsamma dans ner i startkapslarna likt födslar som spelas upp baklänges. Med det var något särskilt med att stå vid rymdhamnens ankomsthall, en känsla av närhet som hon inte kunde återskapa om hon stod i Gyllene karparnas trädgård eller Blå drakens tempel. För bara här, här – åtskild från startkapslarna av bara en tunn metallvägg – kunde hon känna hur hon balanserade på kanten till tomheten, nedsänkt i kyla och utan att andas in vare sig luft eller syre. Hon kunde nästan föreställa sig hur hon saknade rötter, hur hon till slut hade återvänt till alltings ursprung.

De flesta skeppen nu för tiden var galaktiska. Man hade kunna tro att Långa livets tidigare ägare skulle ha varit missnöjda med stationens självständighet, men nu när kriget var över var Långa livet en pålitlig inkomstkälla. Skeppen kom och ur dem rann ett stadigt flöde av turister, vars ögon var för runda och raka och vars käkpartier var för fyrkantiga – och vars ansikten var ohälsosamt skära, likt otillräckligt tillagat kött som fått ligga framme i solen för länge. De förde sig med den otvungna självsäkerhet som man fick av att ha en anpassare på sig – stannade upp en kort sekund för att beundra reseguidens förslag till sevärdheter innan de fortsatte till transportstationen, där de köpslog på sin skolrong med chaufförerna om att bli körda till ett av de rekommenderade hotellen – en motbjudande välbekant balett som Quy hade iakttagit under större delen av sitt liv; legioner med identiska främlingar som invaderade stationen likt en svärm tusenfotingar eller blodiglar.

Ändå kom Quy för att titta på dem. De påminde henne om hennes egna år på Primus, vimlande studentdagar fyllda med högljudda barer, vilda helger och sena nätters tentapluggande, en ansvarslös tid som hon aldrig skulle få återuppleva. Hon både längtade efter den tiden och hatade sig själv för att hon var så svag. Hennes utbildning på Primus, som skulle ha varit en klassresa till stationens finare samhällskikt, hade inte gett henne något annat än en känsla av att ha kommit ifrån sin familj – en växande ensamhet och ett missnöje, en planlöshet som hon inte kunde klä i ord.

Hon hade kunnat stå där hela dagen utan att röra sig ur fläcken om det inte hade varit för att hennes router blinkade i utkanten av synfältet. Ett meddelande från andre farbror.

”Kära barn.” Hans ansikte var blekt och fårat och han hade svarta påsar under ögonen, som om han inte hade sovit alls. Det hade han förmodligen inte; när Quy senast hade sett honom hade han suttit instängd med Quys syster Tam och försökt att sätta ihop en leverans till ett bröllop – femhundra vaxpumpor och sex tunnor med Välståndets stations bästa fisksås. ”Kom tillbaka till restaurangen.”

”Det är min lediga dag i dag”, sade Quy. Hon hörde själv hur trumpen och barnslig hon lät.

Andre farbror gjorde en grimas. Den hade kunnat vara ett leende, men han hade inte mycket till sinne för humor. Ärren som han fått i frihetskriget lyste vita på den korniga skärmen, vred sig som om de fortfarande gjorde ont. ”Jag vet, men jag behöver dig. Vi har en viktig kund.”

”Galaktisk”, sade Quy. Det var den enda anledningen till att han hade ringt henne och inte någon av hennes bröder eller kusiner. För att hennes familj på något sätt trodde att hennes studier på Primus gjorde att hon förstod hur galaktikerna resonerade – något som kunde komma till användning, även om hon inte var den framgångssaga som de hade hoppats på.

”Ja. En viktig man, chef för ett lokalt handelsföretag.” Andre farbror rörde sig inte i hennes synfält. Quy kunde se hur skeppen rörde sig genom hans ansikte, hur de långsamt ordnade sig framför sina kapslar, vars hål öppnade sig likt orkidéer. Och hon visste allt som fanns att veta om farmors restaurang; hon var trots allt Tams syster. Och hon hade sett kassaböckerna, sett hur deras kundkrets långsamt changerade allteftersom de bättre kunderna flyttade till finare delar av stationen, sett budgetturisterna som inte hade lust att vänta på dyra rätter lagade på de bästa råvarorna.

”Ja ja”, sade hon. ”Jag kommer.”

***

Vid frukosten stirrar du på maten som breder ut sig på bordet: bröd och sylt och något slags färgad vätska – du kommer inte på vilken förrän anpassaren sätter igång och påminner dig om att det är kaffe, starkt och svart, precis som du alltid vill ha det.

Just ja. Kaffe.

Du för koppen till munnen – anpassaren vägleder dig försiktigt, påminner om hur du ska fatta tag om den, hur du lyfter upp den, hur du ska bete dig för att hela tiden framstå som graciös och elegant, ständigt vara en obesvärad modell.

”Det är lite starkt”, säger din man ursäktande. Han iakttar dig från andra sidan bordet med ett ansiktsuttryck som du inte kan tolka – och är inte det konstigt, för borde inte du veta allt som finns att veta om ansiktsuttryck? Borde inte anpassaren ha all information om galaktikernas kultur i sin databas, borde inte den vägleda dig? Men den är märkligt tyst och det skrämmer dig, mer än något annat. Anpassare misslyckas aldrig.

”Ska vi ge oss av?” frågar din man – och för ett ögonblick kommer du inte på vad han heter, innan du minns det – Galenos, han heter Galenos, uppkallad efter en läkare från Gammeljorden. Han är lång, mörkhårig och ljushyad – hans anpassares avatar skiljer sig inte mycket från hans eget utseende, det gör sällan galaktiska avatarer. Det är sådana som du och jag som måste anstränga oss mest för att passa in eftersom så mycket av oss drar uppmärksamheten till sig – de utsträckta ögonen som rynkas likt nattfjärilar, den mörkare huden, den kortare, tjockare kroppsformen som påminner mer om jackfrukt än om vajande ormbunksblad. Men det spelar ingen roll: du kan uppnå perfektion; du kan ta på dig anpassaren och förvandlas till någon annan, någon som är ljushyad, lång och vacker.

Fast är det inte väldigt länge sedan du tog av dig anpassaren? Tanken glimtar till – ett kort ögonblick som snabbt löses upp av anpassarens informationsflöde, de små pilarna som fäster din uppmärksamhet vid brödet och köket, och bordets polerade metallyta – som ger allt ett sammanhang, öppnar upp universum likt en lotusblomma.

”Ja”, säger du. ”Kom då.” Din tunga snubblar på ordet – det finns ett uttryck som du borde ha använt, ett pronomen som du borde ha sagt istället för den korthuggna galaktiska meningen. Men du kommer inte på något och du känner dig som ett sockerrörsfält efter skörden – nedbränt, fullt av vassa kanter men tömt på sötma.

***

Naturligtvis insisterade andre farbror på att Quy skulle ta på sig sin anpassare inför intervjun – bara utifall att, sade han lugnande och diplomatisk som vanligt. Problemet var bara att den inte låg där Quy hade sett den sist. Efter att hon hade lagt ut ett meddelande till resten av familjen kom det bästa tipset från kusin Khanh, som tyckte sig ha sett Tam jaga igenom bostaden på jakt efter alla galaktiska teknikprylar hon kunde hitta. Tredje faster, som hade fått Khanhs meddelande via familjens kommunikationskanal, fnös ogillande. ”Tam. Den flickan går alltid runt med huvudet uppe bland bergen. Drömmar har aldrig skalat något ris.”

Quy sade ingenting. Hennes egna drömmar hade torkat ihop och dött efter att hon återvände från Primus och underkändes på Långa livets examensprov till mandarin, men det kändes bra att ha Tam i närheten – någon som hade blicken lyft ovanför restaurangen, ovanför familjeintressenas trånga sfär. Och för övrigt, om inte hon stod på systerns sida, vem skulle då göra det?

Tam var inte i de gemensamma rummen på övervåningen. Quy sneglade mot hissen upp till farmors avskilda lägenhet men hon betvivlade att Tam hade samlat på sig galaktisk teknik bara för att kunna uppvakta farmor. Hon gick istället direkt till undervåningen, som hon och Tam delade med barnen i deras egen generation.

Den låg precis bredvid köket och doften av vitlök och fisksås verkade ligga överallt. Naturligtvis tilldelades alltid den yngre generationen undervåningen, våningen med alla lukterna och med oväsendet från en legion servitriser som bar maten till matsalen.

Där satt Tam, i det lilla utrymmet som var våningens allrum. Hon hade spritt ut prylarna på golvet: två anpassare (Tam och Quy var kanske de enda i familjen som brydde sig så lite om sina anpassare att de lät dem ligga framme), en fjärrunderhållare som just nu visade några berättelser om barn som sprang runt på terraformade planeter, och någonting som Quy inte riktigt kunde identifiera eftersom Tam hade skruvat isär den i småbitar – den låg på bordet som en rensad fisk, en massa metalldelar och optik.

Men någonstans under arbetet hade Tam uppenbarligen tröttnat på alltsammans för just nu höll hon på och avslutade frukosten, sörplade i sig nudlar ur sopptallriken. Hon måste ha hämtat den bland resterna från köket för Quy kände igen doften, kunde känna buljongkryddorna på tungan – mors kokkonst. Den fick hennes mage att kurra trots att hon hade ätit risnudelrullar till frukost.

”Nu igen”, suckade Quy. ”Skulle du kunna låta bli att lägga beslag på min anpassare för dina experiment, är du snäll?”

Tam såg inte ens förvånad ut. ”Du verkar inte vidare pigg på att använda den, storasyrran.”

”Att jag inte använder den innebär inte att den är din”, sade Quy, fast det var inte den egentliga orsaken. Hon hade inget emot att Tam lånade hennes saker och skulle faktiskt ha blivit glad om hon aldrig hade behövt sätta på sig en anpassare igen – hon hatade känslan som de ingav henne, den vaga förnimmelsen av hur systemet rotade runt i hennes hjärna för att hitta de bästa rörelserna att tipsa hennes kropp om. Men det fanns tillfällen då hon förväntades bära en anpassare: när hon mötte kunder, när hon passade upp vid borden eller satt i planeringsmöten inför stora tilldragelser.

Tam passade naturligtvis inte upp vid bord – hon hade lärt sig så mycket om logistik och om hur stationens system fungerade att hon tillbringade större delen av sin tid framför en skärm, eller ansluten till stationens nätverk.

”Lillasyrran?” frågade Quy.

Tam lade ifrån sig ätpinnarna bredvid tallriken och slog ut med händerna. ”Visst. Ta tillbaka den. Jag kan alltid använda min egen.”

Quy stirrade på allt som låg utspritt på bordet och ställde den ofrånkomliga frågan. ”Hur går det?”

Tams arbete var nätverksanslutningar och nätverksunderhåll på restaurangen, men hennes hobby var teknik. Galaktisk teknik. Hon plockade isär saker för att se hur de fungerade och byggde ihop dem igen. Det var tack vare att hon hade börjat intressera sig för underhållningsmoduler som restaurangen hade fått en utrustning för bakgrundsljud – gammaldags rongmusik för galaktiska kunder och uppläsning av de senaste dikterna för ortsbefolkningen.

Men anpassarna hade hon inte lyckats komma underfund med, de hade otrevliga, inbyggda säkerhetsspärrar. Det gick att ta isär dem i två delar för att byta batterier, men längre kom man inte. Tams tidigare försök hade så när kostat henne händerna.

Av Tams ansiktsuttryck att döma var hon inte redo att försöka igen. ”Det måste vara samma logik.”

”Som vad då?” kunde inte Quy låta bli att fråga. Hon lyfte upp sin egen anpassare från bordet och kontrollerade som hastigast att den bar hennes serienummer.

Tam pekade på de utspridda komponenterna på bordet. ”Automatisk litteraturtillverkare. En liten grej som författar enkla underhållningsromaner.”

”Det är inte samma –” Quy hejdade sig och väntade på att Tam skulle förklara.

”Den tar de kulturnormer som finns och infogar dem i en sammanhängande, tillfredsställande berättelse. Som människor som tar sitt öde i sina egna händer och slåss mot rymdvarelser om makten över en planet, den sortens historia som inte säger oss på Långa livet någonting alls. Jag menar, vi har ju inte ens sett en planet någon gång.” Tam andades ut häftigt, med blicken delvis riktad mot den isärplockade automatiska litteraturtillverkaren och delvis mot något som visades överlagrat på hennes synfält. ”Precis som att anpassarna tar en viss kultur och portionerar ut den till dig på ett sätt som du kan förstå: fraser, kroppsspråk, sedvänjor, hela paketet. De måste vara baserade på samma arkitektur.”

”Jag förstår fortfarande inte riktigt vad du vill göra med den.” Quy satte på sig sin anpassare och justerade det tunna metallnätet så att det passade på hennes huvud. Hon ryckte till när gränssnittet synkade med hennes hjärna. Hon rörde på händerna, sänkte några inställningar under fabriksinställningarna – den jäkla apparaten återställdes alltid till fabriksinställningarna, vilket hon misstänkte inte var någon slump. Hon omgavs av ett skimrande nät: hennes avatar som långsamt tog form omkring henne. Hon kunde fortfarande urskilja rummet – nätet var halvgenomskinligt – men vid förfäderna vad hon hatade känslan av att inte riktigt vara närvarande. ”Hur ser jag ut?”

”Hemsk. Din avatar ser ut som om den har dött eller nåt.”

”Ha ha ha”, sade Quy. Hennes avatar var längre än hon själv och mer ljushyad: den gjorde henne vackrare, sade de flesta kunderna. När det hände var Quy glad att hon hade en avatar så att de inte kunde se hur arg hon blev. ”Du har inte svarat på frågan.”

Tams ögon lyste. ”Tänk bara på allt vi skulle kunna göra. Det här är det bästa i teknikväg vi har fått från galaktikerna.”

Vilket inte innebar så mycket, men det behövde inte Quy säga högt. Tam visste exakt vad Quy tyckte om galaktikerna och deras tomma löften.

”Den är deras vapen också.” Tam knuffade till underhållningsmodulen. ”Precis som deras böcker och holos och livespel. Det är inga problem för dem – de sätter på sig anpassarna i turistläge och får bara vad de behöver för att klara sig i en främmande miljö från vilken idiot det nu är som har skrivit rongskriptet för den där saken. Men vi – vi avgudar dem. Vi har anpassarna inställda på galaktiska hela tiden. Vi förvandlar oss till dem eftersom de trycker på och eftersom vi är naiva nog att ge efter.”

”Och du tror att du kan förbättra den?” Quy kunde inte hjälpa det. Det var inte det att hon behövde övertygas; på Primus hade hon aldrig sett några anpassare. De var till för turister, till och med när de reste mellan städer utgick medborgarna från att de visste tillräckligt för att klara sig. Men stationerna, deras exkolonier, svämmade över av anpassare.

Tams ögon lyste, lika vildsinta som rebellernas i historieholoerna. ”Om jag kan plocka isär dem så kan jag bygga om dem och koppla bort logikkretsarna. Då kan jag ge oss språket och verktygen för att kunna använda dem utan att slukas av dem.”

Går runt med huvudet uppe bland bergen, hade tredje faster sagt. Ingen hade någonsin anklagat Tam för att tänka för småskaligt. Eller för att inte lyckas med vad hon gav sig in på, för den delen. Och varje revolution måste starta någonstans – hade inte Långa livets frihetskrig startat med en enda dikt och att diktaren hade kastats i fängelse?

Quy nickade. Hon litade på Tam, fast hon visste inte hur mycket. ”Där har du en poäng. Jag måste gå nu, annars kommer andre farbror att hudflänga mig. Vi ses senare, lillasyrran.”

***

Medan du går in genom den breda entrén till restaurangen kastar du ett öga upp mot den kalligraferade skylten. Anpassaren översätter den åt dig som ”Syster Hais kök” och påbörjar en detaljerad förklaring av platsens bakgrund, menyn och de högst rekommenderade rätterna – medan du passerar de olika borden pekar den ut sådant den tror att du skulle tycka om, från risnudelknyten till friterade räkor. Den varnar dig för de mer exotiska rätterna, som inlagda grisöron och syrat kött (vilket du måste vara särskilt på din vakt mot, för namnet på rätten skiljer sig från dialekt till dialekt på stationen), eller den illaluktande durianfrukten som ursprungsbefolkningen skattar så högt.

Det känns ... inte riktigt rätt, tänker du medan du kämpar för att hinna ikapp Galenos som redan befinner sig långt bort. Han rör sig raskt framåt, med samma självsäkerhet som i allt annat i livet. Människor viker undan där han går; en servitris med en ung, söt avatar bugar för honom men Galenos märker ingenting av det. Du vet att den sortens inställsamhet gör honom osäker och nervös; han tjatar alltid om hur föråldrade sedvänjorna är ombord på Långa livet, hur ojämlikt samhället är och hur det saknas en demokratisk regering – han anser att det bara är en tidsfråga innan de kommer att reformeras, anpassa sig så att de passar in i den galaktiska kulturen. Du – du har ett vagt minne av att ha invänt mot hans resonemang, för länge sedan, men nu finner du inte längre orden, minns inte ens hur du tänkte – det är ju logiskt, allt är logiskt. Galaktikerna reste sig mot Gammeljordens tyranni och kastade av sig bojorna, och erövrade rätten att ta sitt öde i egna händer. Alla stationer och planeter kommer att göra detsamma, så småningom, göra uppror mot diktatorerna som håller dem kvar i mörker och okunskap. Det är rätt och riktigt, det har alltid varit rätt och riktigt.

Plötsligt stannar du upp vid ett bord och ser på hur två unga kvinnor petar med sina ätpinnar i en skål kyckling – lukten av fisksås och citrongräs stiger emot dig, lika frän och outhärdlig som ruttet kött – nej, vänta, det kan inte stämma, du har en minnesbild av en mörkhyad kvinna som serverar dig en skål med ångkokt ris, hennes händer är fyllda av samma doft och det vattnas i munnen på dig vid tanken på maten ...

De unga kvinnorna tittar på dig. De bär båda två standardavatarer av den billigaste typen – kläderna är en skrikig blandning av rött och gult, just så avigt, osäkert skurna som man får från billiga formgivare, och deras ansikten fladdrar så att du kan urskilja en antydan till mörkare hud under äppelkinderna. Billigt, smaklöst och helt opassande, och du är glad att du inte är en av dem.

”Kan jag hjälpa till, äldre syster?” frågar en av dem.

Äldre syster. Ett uttryck som du försökte att komma på tidigare, en av de saker som verkar ha försvunnit ur ditt minne. Du kämpar för att hitta orden men allt anpassaren verkar ha att föreslå är ett neutralt och opersonligt pronomen som du instinktivt vet är fel – det är ett av dem som bara främlingar och utsocknes skulle använda i det sammanhanget. ”Äldre syster”, upprepar du till slut, eftersom du inte kommer på något annat.

”Agnes!”

Galenos röst som ropar på dig avlägset – ett kort ögonblick verkar anpassaren svika dig igen, för du vet att du har många namn, att Agnes är det som du fick i den galaktiska skolan, det som varken Galenos eller hans vänner misshandlar när de försöker att uttala det. Du kommer ihåg namnen på rong som du fick av din mamma på Långa livet, barndomens smeknamn och ditt vuxennamn.

Be-Nho, Be-Yeu. Thu – höst, likt minnet av röda lönnlöv på en planet som du aldrig har besökt.

Du sliter dig från bordet, döljer hur dina händer darrar.

***

Andre farbror var redan där när Quy kom. Det var kunderna med.

”Du är sen”, sände andre farbror på den privata kanalen, fast anmärkningen kom halvhjärtat, som om det bara var vad han hade förväntat sig. Som om han aldrig hade trott att han kunde lita på henne – det smärtade.

”Tillåt mig att presentera min brorsdotter Quy för er”, sade andre farbror på galaktiska till mannen bredvid sig.

”Quy”, sade mannen. Hans anpassare fångade uttalet av hennes namn på rong perfekt. Han var allt hon hade förväntat sig att han skulle vara: lång, med bara ett tunt skikt avatar för att göra hans haka och ögon lite smalare och hans bröst något bredare. Kosmetiska förbättringar, han såg bra ut för att vara galaktiker när allt kom omkring. Han fortsatte, på galaktiska: ”Jag heter Galenos Santos. Trevligt att träffas. Det här är min hustru Agnes.”

Agnes. Quy vände sig mot kvinnan och tittade på henne för första gången – och ryckte till. Det fanns ingen där: bara ett tjockt lager avatar, så tätt och sammansatt att hon inte ens kunde ana sig till kroppen inuti.

”Trevligt att träffas.” På en ingivelse bugade sig Quy, en yngres bugning inför en äldre, med handflatorna tryckta mot varandra – på rong-vis, inte på galaktiskt vis – och såg hur Agnes rös till knappt märkbart, men Quy var observant, det hade hon alltid varit. Hennes anpassare tjöt och sade åt henne att hålla upp händerna med handflatorna utåt på galaktiskt vis. Hon ignorerade den: hon kunde fortfarande skilja på sina egna och anpassarens tankar.

Andre farbror hade tagit till orda igen – hans egen avatar var lätt, en ljusare version av honom själv. ”Jag förstår att ni letar efter en festlokal.”

”Ja, just det.” Galenos drog fram en stol och sjönk ner på den. De följde alla hans exempel, fast inte med samma obekymrade, arroganta rörelse. När Agnes satte sig lade Quy märke till hur hon ryckte till som om hon just kommit ihåg något obehagligt. ”Det gäller vår femte bröllopsdag och vi kände båda att vi ville göra något speciellt för att fira dagen.”

Andre farbror nickade. ”Jag förstår”, sade han och kliade sig på hakan. ”Jag ber att få gratulera.”

Galenos nickade. ”Vi tänkte –”. Han hejdade sig och sneglade på sin fru på ett sätt som Quy inte kunde tolka – hennes anpassare hade ingen förklaring att bidra med, men det var något välbekant över det, något som hon borde ha kunnat sätta ett namn på. ”Något rong”, sade han till slut. ”En stor bankett för hundra personer, med traditionell mat.”

Quy kunde nästan känna hur nöjd andre farbror var. En fest i den storleken skulle vara hemsk att organisera, men den skulle hålla restaurangen flytande i ett år om de lyckades få till ett bra pris. Men något var fel – något –

”Vad hade ni tänkt er?” frågade Quy, inte Galenos, utan hustrun. Hustrun – Agnes, vilket förmodligen inte var hennes födelsenamn – som bar en tjock avatar och som varken verkade svara eller öppna munnen. Quy började ana hur illa det stod till.

Agnes svarade inte. Som väntat.

Andre farbror tog över och slätade över det pinsamma ögonblicket med en svepande gest med handen. ”Hela menyn, alltså?” sade andre farbror. Han gnuggade händerna, en underlig gest som Quy aldrig hade sett honom göra förut – ett galaktiskt uttryck för belåtenhet. ”Bittergurksoppa, drakfenixtallrikar, grillat fläsk, jade under berget ...” Han räknade upp alla de traditionella bröllopsrätterna – osäker på hur långt utlänningen var beredd att gå. Han utelämnade de ovanligare sakerna, som hajfena och azukibönsoppa.

”Ja, det skulle passa oss. Eller hur, älskling?” Galenos fru varken rörde på sig eller sade något. Galenos vände sig mot henne och Quy fick till slut syn på hans ansiktsuttryck. Hon hade trott att det skulle ha varit förakt eller hat, men nej, det var förtvivlan. Han älskade henne uppriktigt och han kunde inte begripa vad det var som skedde.

Galaktiker. Kände han inte igen en anpassarberoende när han såg en? Men, som Tam sade, så drabbades sällan galaktiker av problemet – de hade inte på sig sina anpassare mer än några dagar åt gången på låg nivå, om de ens gick så långt. De flesta av dem var övertygade om att galaktiska fungerade bra överallt.

Andre farbror och Galenos köp-slog, diskuterade priser och mat; andre farbror lät allt mer som en galaktisk turist ju längre samtalet pågick, allt mer aggressiv ju mindre vinstmarginalen blev. Quy brydde sig inte om dem längre: hon betraktade Agnes. Iakttog den ogenomträngliga avataren – en rödhårig kvinna av senaste mode från Primus, med fräknig hy och en antydan till stjärnbränna i ansiktet. Men det var inte vad hon var inuti, vad anpassaren hade trängt in djupt i.

Det var över huvud taget inte vad hon var. Tam hade rätt: alla anpassare borde skruvas isär och gjorde det något om de exploderade? De hade orsakat nog med skada som det var.

Quy ville resa sig upp och slita av sig sin egen anpassare, men det kunde hon inte, inte mitt under köp-slagandet. Istället reste hon på sig och gick över till Agnes. Ingen av de båda männen mer än sneglade åt hennes håll, de var fullt upptagna med att komma fram till ett pris. ”Du är inte ensam”, sade hon på rong, så tyst att det inte hördes bort till där männen satt.

Åter samma märkliga, lösryckta rörelse. ”Du måste ta av dig den”, sade Quy, men utan att få något mer svar. På en impuls tog hon tag i den andra kvinnans arm, kände hur händerna gick rakt igenom anpassarens avatar och grep tag om en varm, riktig arm.

***

Du hör hur de köpslår i bakgrunden – det segar sig fram, för rong-mannen håller ställningarna och vägrar ge sig inför Galenos ettriga offensiv. Det känns väldigt avlägset alltsammans, ett föremål för en akademisk studie. Anpassaren påminner dig då och då, tolkar en eller annan gest, ger en instruktion om det ena eller det andra – du måste sitta rakryggad och tyst och stötta din make – så du ler med en mun som känns hopklistrad.

Hela tiden känner du rongflickans blick på dig, den bränner som isvatten, likt en drakes blick. Hon flyttar sig inte bort från dig och hennes hand vilar på dig, griper tag om din arm med en styrka som du inte trodde henne mäktig till. Hennes avatar är bara ett tunt skikt och du kan urskilja henne under den: ett runt, månformat ansikte med kanelfärgad hy – nej, inte kryddor, inte choklad, utan helt enkelt en färg som du har sett hela ditt liv.

”Du måste ta av dig den”, säger hon. Du rör dig inte, men du undrar vad hon pratar om.

Ta av mig den. Ta av mig den. Ta av mig vad då?

Anpassaren.

Plötsligt så minns du – en middag med Galenos vänner, när de skrattade åt skämt som hade passerat för snabbt för att du skulle hinna förstå dem. Du kom hem med gråten i halsen och upptäckte hur du sträckte dig efter anpassaren på nattygsbordet, kände dess svala tyngd i dina händer. Du trodde att det skulle göra Galenos glad om du talade hans språk, att han skulle skämmas mindre för hur obildad du lät i hans vänners öron. Och sedan märkte du att allt blev bra, bara du hade den inställd på maximal verkan och inte tog av dig den. Och sedan ... och sedan gick du runt i den och sov med den på och visade inte upp något annat för omvärlden än den avatar som den hade skapat åt dig – såg inget som den inte hade etiketterat och märkt upp åt dig. Sedan ...

Sedan rasade allt samman, eller hur? Du kunde inte programmera nätverket längre, orkade inte längre se åt maskinernas innanmäten. Du förlorade jobbet på teknikföretaget, flyttade in hos Galenos, vandrade runt i rummet likt ett tomt skal, en skugga av dig själv – som om du redan var död, fjärran från ditt hem och allt det betyder för dig. Sedan – sedan gick det inte att ta av anpassaren längre.

***

”Vad tar du dig till egentligen, unga dam?”

Andre farbror hade ställt sig upp och vänt sig mot Quy – hans avatar blossade ilsket, den bleka huden var fult rödfläckig. ”Vi vuxna håller just på att förhandla om något väldigt viktigt, förstår du.” Under andra omständigheter hade det kunnat få Quy att känna sig tillplattad, men hans röst och kroppsspråk var uteslutande galaktiska så han lät som en främling i hennes öron – en arg främling vars beställning hon hade missförstått – någon som hon skulle ha gjort narr av efteråt, tillsammans med Tam i systerns rum med en kopp te i knät och med systerns välbekanta fundersamma småprat i öronen.

”Jag ber om ursäkt”, sade Quy utan att mena det.

”Det gör inget”, sade Galenos. ”Det var inte meningen att –” han hejdade sig och tittade på sin fru. ”Jag borde aldrig ha tagit med henne hit.”

”Du borde ta henne till en läkare”, sade Quy, förvånad över sig egen djärvhet.

”Tror du inte att jag har försökt med det?” Hans röst var bitter. ”Jag har till och med tagit henne till de bästa sjukhusen på Primus. De tittar på henne och säger att de inte kan ta av den. Att chocken skulle döda henne. Och även om den inte gjorde det ...” Han slog ut med händerna, lät luft falla mellan dem likt dammkorn. ”Vem vet om vi skulle återfå henne igen?”

Quy kände hur hon rodnade. ”Förlåt mig.” Och den här gången menade hon det.

Galenos viftade bort henne, nonchalant, högdraget, men hon kunde se smärtan han försökte att dölja. Galaktiker ansåg att tårar var omanliga, mindes hon. ”Då är vi överens?” frågade Galenos andre farbror. ”En miljon krediter?”

Quy tänkte på festmåltiden, på maten på borden, på hur Galenos trodde att den skulle påminna Agnes om hennes hem. På hur det skulle misslyckas eftersom allt skulle filtreras genom anpassaren och bara lämna Agnes med ett exotiskt smörgåsbord av främmande smaker. ”Förlåt mig”, sade hon igen men ingen lyssnade, och hon vände sig bort från Agnes uppfylld av vrede – med en tilltagande känsla av att allt i slutändan hade varit förgäves.

***

”Förlåt mig”, säger flickan – hon reser sig upp, släpper taget om din arm, och du känner hur något rämnar inom dig, som om någonting inuti dig kämpade för att klösa sig ut ur din kropp. Gå inte, vill du säga. Gå inte, snälla du. Lämna mig inte här.

Men nu skakar alla hand, ler, nöjda med vad de nu har kommit överens om – som hajar, tänker du, som tigrar. Till och med rong-flickan har vänt sig bort från dig, har gett upp dig som ett hopplöst fall. Hon och hennes farbror är på väg därifrån längs skilda vägar tillbaka till restaurangens inre delar, på väg hem igen.

Gå inte, snälla du.

Det är som om något annat tog din kropp i besittning; en styrka som du inte visste att du besatt. Galenos vänder tillbaka in i restaurangens huvudsal, tillbaka in i sorlet och de frestande matdofterna – av citrongräskyckling och ångkokt ris, precis vad din mor brukade laga – men du lämnar din man och följer efter flickan. Långsamt och på håll, och sedan i språngmarsch så att ingen ska hejda dig. Hon går med snabba steg – du ser hur hon sliter av sig anpassaren och drämmer den i ett sidobord med avsmak. Du ser henne gå in i ett rum, och du följer efter henne in i det.

De iakttar dig, de båda flickorna, den du följde efter och en annan, yngre flicka som reser sig upp från bordet hon satt vid. Båda ser samtidigt väldigt främmande och väldigt välbekanta ut. Deras munnar är öppna, men de säger ingenting.

I just det ögonblicket – medan ni stirrar på varandra och tiden står stilla – ser du innanmätet från galaktiska apparater utspritt på bordet. Du ser mängden av verktyg, de isärmonterade apparaterna och anpassaren, till hälften utspridd framför dem, tudelad som ett sprucket ägg. Och du förstår att de har försökt att öppna dem och lista ut hur de är konstruerade, och du vet att de aldrig kommer att lyckas. Inte på grund av säkerhetsspärrarna, på grund av den galaktiska krypteringen som ska skydda deras berömda intellektuella egendom, utan av ett mycket mer grundläggande skäl.

Det här är en galaktisk leksak, skapad av en galaktisk hjärna – varje lager i den, varenda logikanslutning i den, utstrålar ett tänkesätt som är fullständigt främmande för de här flickorna. Bara en galaktiker kan få för sig att man kan ta en hel kultur och reducera den till algoritmer, att språk och sedvänjor kan fångas i en enkel uppsättning regler. För de här flickorna är saker och ting mycket mer komplicerade än så, och de kommer aldrig att förstå hur en anpassare fungerar för de kan inte tänka som en galaktiker, de kommer aldrig någonsin att tänka på det sättet. Man kan inte tänka som en galaktiker om man inte har fötts och vuxit upp i kulturen.

Eller drogat ner sig fullständigt i den, år efter år, tills man inte vet om något annat.

Du höjer ena handen – det känns som att röra sig i honung. Du öppnar munnen för att tala – kämpar för att forma ord genom lager efter lager av anpassarens tankar.

”Jag kan sådant här”, säger du och din röst är hes, och orden faller på plats ett och ett som en laserstöt, och de känns rätt på ett sätt som inget annat har gjort på fem år. ”Låt mig hjälpa till, yngre systrar.”

***

Tillägnas Rochita Loenen-Ruiz,
för samtalen som inspirerade denna berättelse.

 

Vill du kommentera ovanstående novell?
Klicka i så fall här för responsblanketten
eller delta i diskussionen på Enhörningens diskussionsforum.



[Tillbaka till Näthörningen]