[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Pappersmenageriet

Ken Liu

Översättning: Magnus Eriksson
Illustration: Jenny Wiik
 

Ett av mina tidigaste minnen börjar med att jag gråter. Jag gick inte att trösta vad mamma och pappa än försökte med.

Pappa gav upp och lämnade sovrummet, men mamma tog med mig till köket där hon satte mig vid frukostbordet.

”Kan, kan”, sade hon och tog ned ett ark omslagspapper som låg ovanpå kylskåpet. Mamma hade i åratal omsorgsfullt snittat loss papperen kring julklapparna och sparat dem ovanpå kylskåpet i en tjock trave.

Hon lade papperet med baksidan upp och började vika. Jag slutade gråta och betraktade henne nyfiket.

Hon vände på papperet och vek det på nytt. Hon vek, tryckte, drog, snurrade och vred tills papperet inte längre stack fram mellan hennes kupade händer. Så lyfte hon den hopvikta pappersbunten till munnen och blåste i den som en ballong.

”Kan”, sade hon. ”Laohu”. Hon sänkte händerna och släppte taget.

På bordet stod en liten papperstiger, ungefär så stor som två knytnävar. Tigerns skinn hade mönstret på omslagspapperet, röda karamellstänger och gröna julgranar på en vit bakgrund.

Jag sträckte mig mot mammas skapelse. Den viftade på svansen och slog lekfullt mot mitt finger. ”Grrr-sh”, morrade den. Det lät som ett mellanting mellan en katt och en prasslande tidning.

Jag skrattade häpet och strök den över ryggen med pekfingret. Papperstigern vibrerade mot mitt finger i ett spinnande.

”Zhe jiao zhezhi”, sade mamma. Det här kallas för origami.

Jag visste det inte då, men mammas variant var speciell. Hon blåste in i dem så att de delade hennes andetag och fick liv genom henne. Det var hennes magi.

***

Pappa hade valt mamma ur en katalog.

Vid ett tillfälle, när jag gick i gymnasiet, frågade jag pappa om hur det hade gått till. Han försökte få mig att börja prata med mamma igen.

Han hade anmält sig till kontaktförmedlingen på våren 1973. Han bläddrade sig fram genom sidorna utan att ägna mer än några sekunder åt varje tills han fick syn på bilden av mamma.

Jag har aldrig sett den bilden. Pappa beskrev den för mig. Mamma satt i en stol med sidan mot kameran och hade på sig en snäv grön cheongsam av siden. Hon hade vridit huvudet mot kameran så att hennes långa svarta hår låg konstfullt draperat över hennes bröst och skuldra. Hon tittade mot honom med blicken hos ett rofyllt barn.

”Det var den sista sidan i katalogen som jag såg”, sade han.

Enligt katalogen var hon arton år, älskade att dansa och talade god engelska eftersom hon var från Hong Kong. Ingen av dessa uppgifter visade sig vara sann.

Han skrev till henne och företaget förmedlade deras brev fram och tillbaka. Till sist flög han till Hong Kong för att träffa henne.

”Någon anställd på företaget hade skrivit hennes svar. Hon kunde inte säga mer på engelska än ’hello’ och ’goodbye’”.

Vilken sorts kvinna visar fram sig i en katalog där någon kan köpa henne? Som gymnasist trodde jag mig veta det mesta om allting. Föraktet kändes behagligt, som vin.

Istället för att rusa upp till företaget och kräva pengarna tillbaka bad han en servitris på hotellets restaurang att översätta åt dem mot betalning.

”Hon tittade på mig med en blick halvt skrämd, halvt hoppfull när jag började prata. Och medan flickan översatte vad jag sagt började hon långsamt att le”.

Han flög tillbaka till Connecticut och började ansöka om de tillstånd som krävdes för att hon skulle få komma till honom. Jag föddes ett år senare, under Tigerns år.

***

Enligt mina önskemål gjorde mamma även en get, en hjort och en vattenbuffel av omslagspapper. De sprang runt i vardagsrummet medan Laohu morrande jagade dem. När han fångade dem tryckte han ned dem tills luften gick ur och de bara blev platta hopvikta pappersbitar. Jag blev då tvungen att blåsa i dem så att de vecklade ut sig och kunde fortsätta springa runt.

Ibland råkade djuren illa ut. En gång hoppade vattenbuffeln ned i en skål med soja på middagsbordet. (Han ville vada kring som en riktig vattenbuffel). Jag fiskade snabbt upp honom men papperets uppsugningsförmåga hade redan hunnit dra den mörka vätskan långt upp i hans ben. De sojamjuka benen bar honom inte och han föll ihop på bordet. Jag torkade honom i solen, men benen blev krumma efter det och han kunde inte springa utan att halta. Mamma lindade senare in hans ben i gladpack så att han kunde vada bäst han ville (men inte i soja).

Laohu tyckte om att anfalla sparvar när han och jag lekte på bakgården. Dock högg en trängd fågel en gång desperat tillbaka och trasade upp hans öra. Han gnydde och åmade sig medan jag höll honom så att mamma kunde lappa ihop hans öra med tejp. Efter det undvek han fåglar.

Så en dag såg jag en naturfilm på TV om hajar och bad mamma om att få en egen. Hon gjorde hajen men den sprattlade bara dystert på bordet. Jag fyllde diskhon och släppte ned honom där. Han simmade förnöjsamt runt i vattnet. Emellertid blev han efter en stund sladdrig och genomskinlig, varefter han sakta sjönk mot botten och började vecklas upp. Jag stack ned handen för att rädda honom, men allt jag fick upp var ett blött papper.

Laohu lade framtassarna mot diskbänkskanten och vilade huvudet mot dem. Med sänkta öron gav han ifrån sig ett lågt gutturalt morrande som fick mig att skämmas.

Mamma gjorde en ny haj åt mig, av aluminiumfolie denna gång. Den hajen levde lyckligt i en stor guldfiskskål. Laohu och jag brukade sitta vid skålen och titta på medan foliehajen jagade efter guldfisken. Laohu satte ansiktet mot skålen på andra sidan så att jag såg hans ögon, uppförstorade i storlek som kaffekoppar, som stirrade mot mig genom vattnet.

***

När jag var tio flyttade vi till ett hus på andra sidan stan. Två av grannkvinnorna tittade in för att hälsa oss välkomna. Pappa serverade drinkar och ursäktade sig för att han måste ge sig av till elbolaget för att ordna upp den tidigare ägarens obetalda fakturor. ”Känn er som hemma. Min fru förstår inte så mycket engelska, så det är inte för att vara otrevlig som hon inte säger så mycket”.

Jag satt och läste i matrummet, mamma packade upp i köket. Grannarna pratade på i vardagsrummet utan att försöka vara särskilt diskreta.

”Han verkar vara en helt normal karl. Varför har han gjort så här?”

”Det är någonting med blandningar som aldrig känns helt rätt. Barnet ser ut som det inte är riktigt färdigt. Sneda ögon, vitt ansikte. Ett litet monster”.

”Tror du att han förstår engelska?”

Kvinnorna sänkte rösterna. Efter en stund kom de ut i matrummet.

”Hejsan! Vad heter du för något?”

”Jack”, svarade jag.

”Det låter inte särskilt kinesartat”.

Just då kom mamma in i matrummet. Hon log mot kvinnorna. De stod där i en triangel runt mig, log och nickade mot varandra utan att ha något att säga, till dess att pappa kom tillbaka.

***

Mark, en av pojkarna i grannskapet, kom till oss och hade med sig sina Star Warsfigurer. Obi-Wan Kenobis ljussabel lyste och han kunde svänga på armarna och säga ”Använd kraften” med en burkig röst. Jag tyckte inte att figuren var särdeles lik Obi-Wan.

Tillsammans såg vi på medan han upprepade denna bedrift fem gånger på soffbordet. ”Kan han göra något mer?”, frågade jag.

Min fråga fick Mark att härskna till. ”Titta på detaljerna”, sade han.

Jag tittade på detaljerna. Jag visste inte riktigt vad det var meningen att jag skulle säga.

Mark blev besviken på min reaktion. ”Visa mig dina leksaker”.

Jag hade inga leksaker förutom mitt pappersmenageri. Jag hämtade Laohu från mitt sovrum. Vid det laget var han väldigt sliten, lappad överallt med tejp och klister, han bar tydliga spår av åratals lagningar som mamma och jag hade gjort. Han var inte längre lika vig och stadig som han varit. Jag satte ned honom på soffbordet. Jag hörde de andra djurens försiktiga steg från korridoren när de blygt kikade in i vardagsrummet.

”Xiao laohu”, sade jag och hejdade mig. Jag bytte till engelska. ”Det här är Tiger”. Laohu gick vaksamt fram mot Mark och spann, snusande på hans händer.

Mark betraktade julpappersmönstret i Laohus skinn. ”Det där ser ju inte alls ut som en tiger. Gör din mamma leksaker åt dig av skräp?”

Jag hade aldrig tänkt på Laohu som skräp. Men när jag tittade på honom nu så var han faktiskt bara en bit omslagspapper.

Mark tryckte på Obi-Wans huvud igen. Ljussabeln tändes, han rörde armarna upp och ned. ”Använd kraften!”

Laohu vände om och anföll så att plastfiguren knuffades ned från bordet. Den slog emot golvet och gick sönder och Obi-Wans huvud rullade in under soffan. ”Grrr”, skrattade Laohu. Jag stämde in i skrattet.

Mark slog till mig, hårt. ”Den var väldigt dyr! Den går inte ens att köpa i affärerna längre. Den kostar förmodligen mer än vad din pappa betalade för din mamma!”.

Jag vacklade och föll omkull. Laohu morrade och tog ett språng mot Marks ansikte.

Mark började skrika, mer av rädsla och förvåning än av smärta. Laohu var trots allt bara gjord av papper.

Mark grep tag i Laohu och hans morrande kvävdes då Mark tryckte ihop honom i handen och slet av honom på mitten. Han knycklade ihop de två pappersbitarna till bollar och kastade dem på mig.”Här har du ditt dumma, värdelösa, kinesiska skräp”.

När Mark hade gått försökte jag länge, men utan framgång, att tejpa ihop bitarna, släta ut papperet och vika ihop Laohu igen. Långsamt kom de andra djuren in i vardagsrummet och samlades kring oss, mig och det trasiga omslagspapperet som förut var Laohu.

***

Min strid med Mark slutade inte där. Mark var populär i skolan. Jag vill aldrig mer tänka på de två veckorna som följde.

Jag kom hem på fredagen i slutet av de två veckorna. ”Xuexiao hao ma?”, frågade mamma. Jag sade ingenting och gick in i badrummet. Jag tittade i spegeln. Jag liknade inte henne, inte det minsta.

När vi åt middag frågade jag pappa: ”Ser jag ut som en guling?”

Pappa lade ifrån sig ätpinnarna. Fastän jag aldrig sagt något om det som hände i skolan verkade han förstå. Han slöt ögonen och gned sig över näsryggen. ”Nej, det gör du inte”.

Mamma tittade oförstående på pappa. Så tittade hon på mig. ”Sha jiao guling?”

”Engelska”, sade jag. ”Prata engelska”

Hon försökte. ”Vad hända?”

Jag sköt undan ätpinnnarna och matskålen, wokad grön paprika med fem kryddors kött. ”Vi borde äta amerikansk mat”.

Pappa försökte vara diplomatisk. ”Många familjer äter kinesiskt _ibland”.

”Vi är inte som andra familjer”. Jag vände mig mot honom. Andra familjer har inte mammor som inte passar in.

Han vände bort blicken. Han lade handen på mammas axel. ”Jag skaffar dig en kokbok”.

Mamma vände sig mot mig. ”Bu haochi?”

”Engelska”, sade jag och höjde rösten. ”Prata engelska”.

Mamma sträckte fram handen mot min panna för att känna efter om jag hade feber. ”Fashao la?”

Jag svepte bort hennes hand. ”Jag mår bra. Prata engelska!”, skrek jag.

”Prata engelska med honom”, sade pappa till mamma. ”Du visste att det skulle bli så här förr eller senare. Vad hade du trott?”

Mamma lät händerna falla. Hon satt där och såg från pappa till mig och tillbaka till pappa igen. Hon försökte prata, hejdade sig, försökte igen och hejdade sig på nytt.

”Du måste”, sade pappa. ”Jag har varit för eftergiven mot dig. Jack behöver kunna smälta in”.

Mamma tittade på honom. ”Om jag säger ’love’, känner jag här”. Hon pekade mot läpparna. ”Om jag säger ’ai’, känner jag här”. Hon lade handen över hjärtat.

Pappa skakade på huvudet. ”Du är i Amerika”.

Mamma kröp ihop där hon satt och såg ut som vattenbuffeln brukade göra när Laohu hoppade på honom och pressade livsluften ur honom.

”Och jag vill ha riktiga leksaker”.

***

Pappa köpte en komplett uppsättning Star Warsfigurer. Jag gav Obi-Wan Kenobi till Mark.

Jag lade pappersmenageriet i en stor skokartong som jag ställde under sängen.

Nästa morgon hade djuren rymt och gått tillbaka till sina favoritställen i mitt rum. Jag fångade in dem allihop, lade tillbaka dem i skokartongen och tejpade igen locket. Men djuren förde ett sådant oväsen i kartongen att jag till slut ställde upp den i ett hörn på vinden, så långt bort från mitt rum som möjligt.

Om mamma sade något till mig på kinesiska vägrade jag att svara. Efter ett tag försökte hon använda mer engelska. Men hennes brytning och märkliga ordföljd fick mig att skämmas. Jag försökte rätta henne. Småningom slutade hon helt att prata om jag fanns i närheten.

Mamma började mima om det var något hon ville meddela mig. Hon försökte krama mig så som amerikanska mammor gjorde på TV. Hennes rörelser föreföll mig överdrivna, osäkra, löjliga och klumpiga. Hon märkte att jag blev irriterad och slutade.

”Du borde inte behandla din mor på det viset”, sade pappa. Men han kunde inte se mig i ögonen medan han sade det. Han måste ha insett någonstans långt inom sig att det varit ett misstag att förutsätta att en kinesisk bondflicka skulle anpassa sig till livet i Connecticuts förorter.

Mamma lärde sig laga mat på amerikanskt vis. Jag spelade tv-spel och pluggade franska.

Då och då såg jag henne sitta vid köksbordet och betrakta baksidan av ett ark omslagspapper. Snart därefter dök ett nytt pappersdjur upp på mitt nattduksbord och försökte krypa ned hos mig i sängen. Jag fångade dem, tryckte ihop dem så att luften gick ur dem och stoppade undan dem i kartongen på vinden.

Mamma slutade till sist att göra pappersdjur när jag gick i gymnasiet. Vid det laget hade hennes engelska förbättrats avsevärt, men jag var redan i den åldern att jag var ointresserad av vad hon hade att säga oavsett vilket språk hon använde.

Ibland när jag kom hem och såg hennes späda kropp stöka runt i köket medan hon sjöng för sig själv på kinesiska hade jag svårt att tro att det verkligen var den kvinna som hade fött mig. Vi hade ingenting gemensamt. Hon skulle lika gärna ha kunnat vara från månen. Jag skyndade in på mitt rum där jag kunde fortsätta min helamerikanska strävan efter lycka.

***

Pappa och jag stod på var sin sida om mamma där hon låg i sjukhussängen. Hon var inte ens fyrtio år gammal, men såg mycket äldre ut.

Hon hade i flera år vägrat att gå till doktorn för de smärtor hon sade inte var så farliga. När hon till slut fördes in med ambulans hade cancern spridit sig så mycket att möjligheten att operera sedan länge gått förlorad.

Jag var inte riktigt närvarande i rummet. Mina tankar var inne på rekryteringssäsongen på universitetet och fokuserades på betyg, sammanställningar och strategiskt upplagda scheman för anställningsintervjuer. Jag planerade hur jag bäst skulle ljuga för företagens rekryterare för att de skulle köpa mig. Rent intellektuellt förstod jag att det var förfärligt att tänka på det medan min mor var döende. Men det betydde inte att jag kunde ändra på hur jag kände.

Hon var vid medvetande. Pappa höll hennes vänstra hand mellan sina egna. Han böjde sig fram och kysste henne på pannan. Han verkade gammal och bräcklig på ett sätt som fick mig att häpna. Jag insåg att jag visste nästan lika litet om pappa som jag visste om mamma.

Mamma log mot honom. ”Jag mår bra”.

Hon vände sitt leende mot mig. ”Jag vet att du måste tillbaka till skolan”. Hennes röst var svag och svår att uppfatta genom surrandet från maskinerna som hon var kopplad till ”Ge dig iväg. Du behöver inte oroa dig för mig. Det är ingen fara. Se till att göra bra ifrån dig i skolan”.

Jag sträckte mig fram och tog hennes hand eftersom jag trodde att det var vad jag borde göra. Jag kände mig lättad. Jag tänkte redan på flygresan tillbaka och det soliga Kalifornien.

Hon viskade något till pappa. Han nickade och lämnade rummet.

”Jack, om ...”, hon fick en hostattack och kunde inte prata på en lång stund. ”Om jag inte klarar mig, så var inte ledsen och skada din egen hälsa. Koncentrera dig på ditt eget liv. Se bara till att spara den där kartongen du har på vinden, och ta fram den varje år vid Qingming och tänk på mig. Jag kommer alltid att finnas hos dig”.

Qingming var den kinesiska högtiden för de döda. När jag var riktigt liten brukade mamma skriva ett brev vid Qingming till sina döda föräldrar i Kina, berätta för dem om allt det goda som hänt henne under det senaste året i Amerika. Hon läste brevet högt för mig och om jag kommenterade någonting så skrev hon till det i brevet. Hon vek sedan ihop brevet till en trana och släppte iväg den mot väst. Vi såg hur tranan flaxade med sina spröda vingar på sin långa resa västerut, mot Stilla havet, mot Kina, mot mammas familjs gravar.

Det hade gått många år sedan jag senast gjort det med henne.

”Jag kan inte alls den kinesiska kalendern”, sade jag. ”Vila dig bara mamma.”

”Se bara till att spara kartongen och öppna den ibland. Bara öppna ...”, hon började åter hosta.

”Det blir bra mamma”. Jag smekte tafatt hennes arm.

”Haizi, mama ai ni ...” Hostan avbröt på nytt. En gammal minnesbild kom för mig: mamma säger ai och lägger sedan handen över hjärtat.

”Det är bra mamma. Försök inte prata mer”.

Pappa kom tillbaka och jag sade att jag måste åka till flygplatsen i god tid för att inte missa mitt plan.

Hon dog medan jag befann mig någonstans över Nevada.

***

Pappa åldrades snabbt sedan mamma hade dött. Huset var för stort för honom och måste säljas. Min flickvän Susan och jag åkte dit för att hjälpa honom att packa och städa ur.

Susan hittade skokartongen på vinden. Pappersmenageriet som legat i det oisolerade mörkret på vinden så länge hade blivit sprött och de bjärta omslagspappersmönstren hade bleknat.

”Jag har aldrig sett origami som den här förut”, sade Susan. ”Din mamma var en enastående konstnär”.

Pappersdjuren rörde sig inte. Kanske hade magin som gjort dem levande upphört när mamma dog. Kanske hade jag bara inbillat mig att dessa pappersfigurer en gång varit levande. Barns minnen är inte helt pålitliga.

***

Det var den första helgen i april, två år efter att mamma hade dött. Susan var bortrest på ett av alla sina ändlösa konsultuppdrag och jag satt hemma framför TV:n och zappade mellan kanalerna.

Jag stannade till vid ett naturprogram om hajar. Plötsligt såg jag för mitt inre mammas händer som vek och vände på en bit aluminiumfolie för att göra en haj åt mig medan jag och Laohu tittade på.

Det prasslade till. Jag tittade upp och såg att en tuss omslagspapper och urblekt tejp låg på golvet intill bokhyllan. Jag gick dit för att plocka upp den och kasta bort den.

Papperstussen rörde sig, vecklades ut, och jag såg att det var Laohu, som jag inte hade ägnat en tanke på mycket länge. ”Grr-sh”, Mamma måste ha lagat honom efter att jag hade gett upp.

Han var mindre än vad jag kom ihåg. Eller kanske berodde det bara på att jag hade mindre knytnävar på den tiden.

Susan hade ställt upp pappersdjuren som dekorationer på olika ställen i vår lägenhet. Hon hade förmodligen ställt Laohu i något ganska dunkelt hörn eftersom han såg så sliten ut.

Jag satte mig på golvet och sträckte fram ett finger. Laohu viftade på svansen och tog ett lekfullt språng mot det. Jag skrattade och strök honom över ryggen. Laohu spann när jag rörde vid honom.

”Hur har du haft det, gamle vän?”

Laohu slutade att leka. Han reste sig, hoppade med kattlik elegans upp i mitt knä och började veckla ut sig.

I mitt knä låg ett ark skrynkligt omslagspapper med baksidan upp. Det var tätskrivet med kinesiska tecken. Jag hade aldrig lärt mig att läsa kinesiska, men jag kände igen tecknen för son och de fanns högst upp, som man kunde förvänta sig i ett brev riktat till en son, skrivna med mammas oskolade barnsliga stil.

Jag gick till min dator för att kolla på internet. Qingming inföll just denna dag.

***

Jag tog med mig brevet ned på stan, dit jag visste att de kinesiska turistbussarna stannade. Jag hejdade varenda turist och frågade: ”Nin hui du zhongwen ma?” Kan du läsa kinesiska? Det var så länge sedan jag talat kinesiska att jag inte var säker på om de förstod mig.

En ung kvinna gick med på att hjälpa mig. Vi satte oss på en bänk och hon läste brevet högt för mig. Det språk som jag i åratal försökt att glömma kom tillbaka och jag kände hur orden trängde in i mig, genom huden, genom ben tills de kramade hårt om mitt hjärta.

***

Min son,

Vi har inte pratat med varandra på länge. Du blir så arg när jag försöker röra vid dig att det skrämmer mig. Och jag tror att den här smärtan som jag nu känner hela tiden är någonting allvarligt.

Så jag har bestämt mig för att skriva till dig. Jag tänker skriva i pappersdjuren jag gjorde åt dig, som du tyckte så mycket om förut.

Djuren kommer att sluta röra sig när jag slutar andas. Men om jag skriver till dig med hela mitt hjärta så lämnar jag kvar en bit av mig själv på detta papper, i dessa ord. Så om du tänker på mig vid Qingming, när de bortgångnas andar tillåts besöka sina familjer, så kommer du även att ge liv åt de delar av mig som jag lämnat efter mig. De varelser jag gjorde åt dig kommer åter att hoppa och springa och skutta och kanske kommer du då att hitta dessa ord.

Eftersom jag måste skriva till dig med hela mitt hjärta så måste jag skriva på kinesiska.

Under alla dessa år har jag ännu inte berättat för dig om mitt liv. När du var liten tänkte jag alltid att jag skulle berätta för dig när du blev äldre och bättre kunde förstå. Men på något vis dök det tillfället aldrig upp.

Jag föddes 1957 i byn Sigulu, provinsen Hebei. Din morfar och mormor kom från mycket fattiga bondfamiljer och hade få släktingar. Bara några år efter att jag föddes drabbades Kina av den stora hungersnöden då trettio miljoner människor dog. Det första minne jag har är att jag vaknar upp och ser min mamma äta jord för att fylla magen och spara det sista mjölet åt mig.

Tiderna blev bättre efter det. Sigulu är berömt för sin papperskonst, zhezhi, och min mor lärde mig hur man gjorde pappersdjur och gav dem liv. Detta var praktisk magi i byns dagliga liv. Vi gjorde pappersfåglar som jagade bort gräshopporna från fälten och papperstigrar som höll efter mössen. Vid det kinesiska nyåret gjorde jag och mina vänner röda pappersdrakar. Jag glömmer aldrig synen av alla dessa små drakar som svepte över himlen ovanför oss och bar med sig band av smällare för att skrämma bort alla dåliga minnen av det gamla året. Du skulle ha älskat det.

Så kom kulturrevolutionen 1966. Granne vändes mot granne och broder mot broder. Någon drog sig till minnes att min mors bror, min morbror, hade begett sig till Hong Kong 1946 och blivit köpman där. En släkting i Hong Kong innebar att vi var spioner och folkets fiender och vi måste bekämpas på alla tänkbara vis. Din stackars mormor – hon klarade inte av övergreppen och dränkte sig i en brunn. En dag släpade några pojkar med jaktbössor med sig din morfar till skogs och han kom aldrig tillbaka.

Jag var nu en föräldralös tioåring. Den enda släkting jag hade i livet var min morbror i Hong Kong. En natt smet jag iväg och tog mig ombord på ett godståg söderut.

Några dagar senare i provinsen Guangdong fick några män fatt i mig när jag stal mat på en åker. De skrattade när de fick höra att jag försökte ta mig till Hong Kong. ”Det är din lyckodag. Vi jobbar med att föra flickor till Hong Kong.”

De gömde mig i en lastbil tillsammans med några andra flickor och smugglade oss över gränsen.

Vi fördes till en källare där de sade åt oss att ställa oss och se friska och intelligenta ut inför köparna. Familjerna betalade en avgift för att komma och titta på oss och välja ut någon att ”adoptera”.

Familjen Chin valde mig för att ta hand om deras två söner. Jag gick upp varje morgon klockan fyra för att göra i ordning frukost. Jag gav pojkarna mat och badade dem. Jag handlade mat. Jag skötte tvätten och sopade golv. Jag passade pojkarna och gjorde allt de bad om. På nätterna låstes jag in i ett skåp i köket där jag fick sova. Om jag var långsam eller gjorde något fel blev jag slagen. Om pojkarna ställde till med någonting blev jag slagen. Om de upptäckte att jag försökte lära mig engelska blev jag slagen.

”Varför vill du lära dig engelska?”, frågade herr Chin. ”Tänker du prata med polisen? Vi kommer att berätta för polisen att du är från fastlandet och har kommit illegalt till Hong Kong. De skulle älska att ha dig i sitt fängelse.

Så levde jag i sex år. En dag tog en gammal kvinna som sålde fisk på morgonmarknaden mig åt sidan och sade:

”Jag känner till flickor som du. Hur gammal är du nu, sexton? En vacker dag kommer mannen som äger dig att få syn på dig när han är full, han kommer att bli närgången och du kan inte hejda honom. Hustrun kommer att få reda på det och då kommer du verkligen att få ett helvete. Du måste komma ifrån den här tillvaron. Jag vet någon som kan hjälpa dig”.

Hon berättade om amerikanska män som ville ha asiatiska fruar. Om jag kunde städa, laga mat och ta hand om min amerikanske man skulle han försörja mig väl. Det var mitt enda hopp. Och det var så jag hamnade i katalogen med alla lögnerna och träffade din far. Det är ingen särskilt romantisk berättelse, men det är min historia.

Jag var ensam i Connecticuts förorter. Din far var snäll och öm mot mig och jag var mycket tacksam. Men ingen förstod mig och jag förstod ingenting.

Men så föddes du. Jag var så lycklig när jag tittade på dig och såg drag av min mor, min far och mig själv i ditt ansikte. Jag hade förlorat hela min familj, jag hade förlorat Sigulu, jag hade förlorat allt jag kände till och älskade. Men du fanns där och ditt ansikte var bevis för att det var verkligt. Jag hade inte hittat på det.

Nu hade jag någon att prata med. Jag kunde lära dig mitt språk och tillsammans kunde vi återskapa en liten del av allt jag hade älskat och förlorat. När du sade dina första ord till mig på kinesiska, med samma dialekt som min mor och mig, så grät jag i timmar. När jag gjorde de första zhezhi-djuren åt dig och du skrattade kändes det som det inte fanns några bekymmer i världen.

Du växte och blev större och kunde då hjälpa din far och mig att tala med varandra. Jag började verkligen känna mig hemma. Jag hade till sist fått ett gott liv. Jag önskade att mina föräldrar kunnat vara där så att jag kunnat laga mat åt dem och ge också dem ett gott liv. Men mina föräldrar fanns inte längre kvar. Vet du vad kineserna tycker är den sorgligaste känslan i världen? Det är när ett barn till sist förnimmer en önskan att få ta hand om sina föräldrar och inser att de sedan länge är borta.

Min son, jag vet att du inte tycker om dina kinesiska ögon, som är mina ögon. Jag vet att du inte tycker om ditt kinesiska hår, som är mitt hår. Men kan du förstå hur mycket glädje som din blotta existens gav mig? Och kan du förstå hur det kändes när du slutade prata med mig och inte lät mig prata kinesiska med dig? Jag kände att jag höll på att förlora allt ännu en gång.

Varför pratar du inte med mig, min son? Smärtan gör det svårt att skriva.

***

Den unga kvinnan gav tillbaka papperet till mig. Jag kunde inte möta hennes blick.

Utan att titta upp bad jag henne hjälpa mig att forma tecknet för ai på papperet under mammas brev. Jag skrev tecknet om och om igen på papperet, flätande mina pennstreck med hennes ord.

Den unga kvinnan sträckte sig fram och lade handen på min axel. Sedan reste hon sig och gick, lämnade mig ensam med min mamma.

Jag följde de gamla vecken och vek ihop papperet till Laohu igen. Jag bar honom i armvecket och han spann medan vi började gå hemåt.

Vill du kommentera ovanstående novell?
Klicka i så fall här för responsblanketten
eller delta i diskussionen på Enhörningens diskussionsforum.

[Tillbaka till Näthörningen]