www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Enhörningens webbnovell 4, publicerad på http://www.enhorningen.net 31.12.2003.

Skogen © Tommy Nyman 2003. Novellen publiceras i Enhörningen med författarens tillstånd.

Skogen

- Tommy Nyman -

"AJ! Gelders blod och Havrads vittrande gamla ben!" Tor-Ak snubblade på en halvt osynlig rot och stod på huvudet i mossan. Han kravlade sig upp i sittande ställning och glodde ilsket på roten, som såg ut att titta hånfullt på honom. Han reste sig med ett ryck och sparkade till roten, vilket endast medförde att han nästan bröt tån. Han hävde ur sig en lång ramsa och en liten fågel flaxade förskräckt upp mot skyn. När Tor-Ak lugnat ner sig lite, började han fundera på sitt uppdrag och han mindes...

För bara någon månad sedan hade Tor-Ak vandrat genom ett land av is och snö för att därifrån hämta en vit springare, som han därefter skulle föra till sitt hemland för att därigenom bringa fred och frihet till världen. Så berättade sägnen. Tor-Ak hade upptäckt att han var den som skulle utföra denna bragd och han var övertygad om att han skulle lyckas. Sägnen kan ju inte ha fel. Det var därför en stor chock för Tor-Ak att inte hitta springaren. Han hade - precis som de gamla skrifterna han läst berättade - på långt avstånd sett ett ståtligt slott, mitt ute på snötäcket. (Slott var i alla fall det ord som strömmade igenom Tor-Aks hjärna när han såg det) Hans hjärta hade börjat slå snabbare och han hade ökat tempot.
   Han hade funnit slottet tomt. Slottet var egentligen bara ett stort rum, på utsidan format som ett slott - avsett att hålla den vita springaren. Men där fanns ingen springare. Tor-Ak hade med tungt hjärta fått bege sig hemåt igen.

Och nu var han här, i en varm, grön skog. Raka motsatsen till is och snö. Allt detta rusade omkring i Tor-Aks sinne, tillsammans med en känsla: "Jag är betraktad!" Tor-Ak reste sig snabbt och såg sig omkring. Ingenting. "Jag inbillade mig väl", tänkte Tor-Ak. Han märkte att han höll sitt svärd. Han hade inte ens märkt att han dragit det. Han hade varit med om så många äventyr, så många faror, att det blivit en ren reflex att dra svärdet. Tankfull stoppade han tillbaks svärdet i skidan. Han såg sig om och valde en lämplig riktning att fortsätta sin vandring i. Han kunde inte komma ihåg hur han kommit hit, när eller varför och inte brydde han sig om det heller. Just nu tänkte han bara på att komma ut ur den här obehagliga skogen. Den var hemsk, Tor-Ak kände sig otrygg. Han bara väntade på att få se något hoppa fram mellan träden - något ohyggligt. Han förträngde tanken.
   Tor-Ak fortsatte med oförminskad beslutsamhet att gå rakt fram. Han stannade framför ett stort träd. Det var kluvet ända till mitten.
   "Blixten måste ha slagit ner i det", tänkte Tor-Ak. Han såg på trädet en stund och fortsatte sedan. När han gått en stund, kom han fram till ett stort träd, kluvet till mitten.
   "Vad nu då", tänkte Tor-Ak. "Har jag gått i cirkel? Nej, det tror jag väl ändå inte att jag har gjort. Nåväl, det kan ju finnas två likadana träd." Tor-Ak fortsatte igen, utan att tänka mer på saken. Men när han för tredje gången kom till ett likadant träd, började han fundera på allvar.
   "Jag kan inte ha gått runt, ty jag har haft solen på samma sida hela tiden. Kan det vara något slags spår? Kan någon ha kluvit en rad med träd för att märka ut en riktning?" Tor-Ak funderade på detta en stund då han lade märke till något. Han blev alldeles kall. Trädet hade en avbruten gren. De två andra träden hade också varsin avbruten gren. På samma ställe. Och man kan inte bryta av tre grenar så att grenstumparna som blir kvar ser likadana ut. Dessutom hade alla tre träden sett exakt likadana ut. Trädet hade flyttat på sig!
   "Det är omöjligt", sade Tor-Ak högt. Då fick han se något som isade hans blod ännu en gång. Alla träd rörde på sig. De flyttade sig lite åt gången mot Tor-Ak. Han flämtade till.
   "Det är omöjligt, sade Tor-Ak ännu en gång. Detta kan inte hända. Jag måste drömma." Plötsligt kände Tor-Ak en smärta i bakhuvudet som en bekräftelse på att han inte drömde. Det var det kluvna trädet som stött till Tor-Ak med sin grenstump. Alldeles nyss hade Tor-Ak stått tre meter ifrån trädet. Tor-Ak hade dragit svärdet igen. Åter utan att ha märkt det. Han högg svärdet i det kluvna trädet. Det hördes ett fruktansvärt skrik. Skriket kom från trädet. Det var för mycket för Tor-Ak. Han kastade sig mellan två av de träd som nu omringade honom och rusade genom skogen som en galning. Han sprang tills han trodde lungorna skulle sprängas. Han sprang tills han inte orkade mer. Han föll omkull mellan några buskar. Hans hjärta slog så hårt att han trodde hela skogen skulle kunna höra det. När han lugnat ner sig en smula - efter en lång stund - kröp han ut ur buskarna och började ge sig av i motsatt riktning från skogen.
   Några timmar senare, när Tor-Ak kommit bort från det ställe där han haft sin hemska händelse, kom han till en vacker dal. Hans hjärta slog fortfarande hårt, för han hade ännu inte hämtat sig från det fasansfulla mötet med träden. Han kände sig ynklig och han var arg för att han hade tappat fattningen så fort.
   "Det måste ha varit inbillning", tänkte han. "Det kan inte ha varit något annat. Och ändå rusade jag iväg som en annan hare". Just då såg han några män, som tagit en paus i sitt arbete på åkern. Tor-Ak tyckte att det skulle kännas bra med lite sällskap efter sin skräckupplevelse och han gick fram till männen.
   "Ah, en främling. Och klädd som en äventyrare, minsann", sade en av männen som hette Arzek och var en kraftig bit. "Men du ser ut som om du sett en gast. Vad är det som har hänt?"
   Tor-Ak berättade om sin upplevelse.
   "Åh, det där är vanligt här omkring", sade Arzek. "Själva går vi aldrig dit. Det är enbart synvillor. De uppkommer när man andas in den starka doft som Wisuörterna avger."
   När Tor-Ak tänkte efter, hade han faktiskt känt en stark doft, men han hade inte tänkt närmare på det. Han hade knappt tänkt på det alls. Så enkel hade hade alltså förklaringen varit. Men många andra mysterier fanns det som Tor-Ak ännu inte fått någon förklaring på. Varför hade till exempel den vita springare han skulle leta efter inte funnits i sitt "slott"? Tor-Aks sinne mörknade när han tänkte på det.
   "Jag kan tyvärr inte stanna", sade han till männen. "Jag har ett viktigt uppdrag att utföra och det låter inte vänta på sig."
   "Såja", sade en annan av männen, "så bråttom är det väl inte? Du kan gott stanna här i natt."
   Och så blev det. Tor-Ak stannade över natten, fick en skön säng att sova i och låg vaken länge innan han somnade. Tidigt på morgonen, innan någon vaknat, gav sig Tor-Ak iväg. Han tog inte ens med sig något i matväg att fylla sin väska med. Ty sådan var Tor-Ak - han ville inte att någon skulle få besvär för hans skull.
   När han vandrade ut ur dalen, tänkte han på hur givmilda och vänliga människor han hade haft turen att möta. Först var det ute bland snön, på väg mot springaren och nu var det här.
   "Någon gång måste jag väl stöta på otrevliga människor, men jag hoppas att det dröjer tills dess", sade han högt för sig själv. När han gått en bit såg han skogen på stort avstånd. Han log för sig själv när han tänkte på hur panikslagen han varit där inne bland träden och att allt sist och slutligen bara berott på en helt vanlig örtadoft. Han vände ryggen mot skogen och fortsatte sin långa, till synes oändliga resa. Han gick över en kulles krön och han skulle inte längre ha kunnat se skogen även om han velat. Tor-Ak började muntert vissla på en visa.
   Och bakom honom i skogen började träden långsamt flytta sig.

Vill du kommentera ovanstående novell?
Använd i så fall Enhörningens responsblankett
eller skriv ett inlägg i Enhörningens forum.



[Tillbaka till Näthörningen]