www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Enhörningens webbnovell 5, publicerad på http://www.enhorningen.net 31.12.2003.

Utkorad © Petri Salin 2003. Publicerad ursprungligen i sf-tidskriften Mitrania 3/2003 (http://www.mitrania.se). Novellen publiceras i Enhörningen med författarens tillstånd.

Utkorad

- Petri Salin -

Han ser henne i korridoren. Hon står under en lampa som har slocknat, hennes varelse halvt uppslukad av skuggornas gap. Utan att sakta sina steg passerar han henne.
   Ur ett ekande mörker stirrar hon på honom. När hon ser att han märker rodnar hon och tittar bort.
   Han öppnar dörren och stiger in.
   Det är inget hem, ingen bostad, inte ens en egentlig lägenhet. Bara en automatiserad enhet, en bostadsmaskin som knarrande blir det som han vill att den ska bli. Trött och smutsig slänger han undan sina kläder och trycker på knappen. Högljutt förvandlar sig rummet till ett badrum.
   Han sänker sin stela kropp i badkarets vatten och medan ångorna börjar verka märker han att han tänker på henne, kvinnan han nyss såg. Han har sett henne tidigare.
   Kvinnorna på stationen är kalla och omänskliga, till bara för att användas och glömmas bort. Hon är annorlunda, därför har han lagt märke till henne. Därför har han inte glömt bort henne.
   Hon hade stått där, ensam, övergiven, väntande. Hon hade väntat på något, någon. På vem? På en av flygarna, antog han, på att någon av hans kamrater kommer tillbaka från en övning eller från ett uppdrag. Hennes ansikte hade, då som nu, avslöjat att den som hon väntar på inte kommer tillbaka. Aldrig.

Han ser henne i flygarnas kantin.
   Hon sitter vid ett hörnbord. Som alltid är hon ensam. Han tar sin bricka och, utan att be om lov, slår han sig ner mittemot henne.
   De sitter i tystnad, han ätande sin mat, hon med blicken fast i bordet, som om den gråa metallplattan innehöll alla de svar hon söker. Hennes händer är bleka och smala, fågelhänder, hennes enkla jacka broderad med stora vita fjädrar. När han ätit färdigt öppnar han sin kaffecylinder. Cylinderns innehåll kommer i kontakt med luften och börjar genast koka.
   Hon stiger upp för att gå.
   - Gå inte, säger han och lägger sin hand på hennes arm, på en av fjädrarna. Hans beröring får henne att rygga tillbaka. - Förlåt. Förlåt.
   Han ser henne i ögonen.
   - Gå inte, upprepar han.
   Hon blinkar men vänder inte blicken.
   Hon går inte.

Ljuset smeker honom, vitheten förbländar honom, lindar in honom - rymden exploderar.
   Runt honom flyger det bitar av det en som gång var ett plan, vassa skärande farliga bitar, döden.
   Han viker åt vänster, åt höger, åt vänster. Pilen lyder mjukt hans minsta önskemål, han behöver knappast röra kontrollstavarna. Han avfyrar en missil och en till, men fienden fortsätter att anfalla. Deras plan tar aldrig slut.
   Han förstör deras projektiler men vet att han inte kan hålla ut i all oändlighet. Han skjuter ner ett plan till, sedan drar han skarpt neråt och bakåt. Hans flykt drar fienden efter honom, han är sårbar, hjälplös, de kommer, de beskjuter honom, han sicksackar, missilerna är allt flera, träffar allt närmare.
   På ett avstånd ser han hur fienden anfaller rymdstationen och förstör basen med sina bomber. Nästan varje Pil och Drake som ännu finns med i striden ådrar sig fullträff efter fullträff - små stjärnor som blinkar för sista gången.
   Fienden omringar honom. Han har ingenstans att fly. När han försöker avfyra sina missiler händer det ingenting.
   Han har inga missiler kvar.
   Simuleringen är slut.

Han träffar henne varje dag. Längre och längre tider spenderar de tillsammans. När de sitter i stationens drivhus bland de blommande heliotroperna säger han det äntligen.
   - Jag vill ligga med dig.
   - Nej, säger hon genast.
   Heliotropens doft är starkare än något annat.
   - Det kan vara min sista gång, säger han.
   Hon tiger.
   - Om jag betyder något för dig gör du det, säger han.
   - Nej, säger hon.
   Hans flottilj har fått sina order. Om två dagar ska de iväg.
   Denna gång på allvar.
   När en pilot ska dra i fält måste han ligga med någon. Det är tradition, vidskepelse kanske, det inser han själv, men vissa traditioner ifrågasätter man inte. Inte om man inte har råd att göra det, inte om ens liv kan hänga på det. Ligger man med någon precis innan man ska iväg medför detta tur. Det är därför det finns så många ovidkommande kvinnor på stationen. De manliga piloter som inte vill ligga med kvinnor som tar betalt ligger ibland med kvinnliga piloter. Han har gjort det. Innan sitt elddop låg han med en av de nyanlända kvinliga rekryterna. Men när man ligger med en annan flygare känns hela situationen desperat, nästan dödsdömd. Hur kan det att man ligger med en kollega medföra tur? Åtminstone inte åt båda. Om alls.
   - Om du gillar mig gör du det, säger han. - Gillar du mig?
   - Ja, svarar hon. - Jag gillar dig.
   Hur mycket? vill han fråga. Lika mycket som du gillade den föregående? Den som du väntade på när jag såg dig? Honom diskuterar de inte. Hon nämner honom aldrig och han vill inte fråga.
   - För att jag gillar dig kan jag inte göra det, säger hon.
   - Varför?
   - Du vet inte vad du begär. Du har ingen aning om vad det betyder.
   - En sista gång, säger han.
   Hon skakar på huvudet och vill inte se på honom.

Jämfört med simuleringarna är vakttjänsten pinsamt långtråkig. De flyger omkring stationen och sonderar närliggande rymden, något som stationens kraftigare utrustning gör snabbare och effektivare.
   Patrulleringens egentliga uppgift är att hålla flygarna vakna och alerta och i flygform.
   Han styr sin Pil enligt de koordinater han fått.
   Striden, tänker han, det är det som han längtar efter. Striden är det enda som ger hans liv mening. Han är inte nervös inför det som ska komma, inte egentligen, inte på ett dåligt sätt. Nervositeten och rädslan är bra känslor, utan dem är man död.
   Varför sa han det? Varför sa han det så brutalt och klumpigt? Varför kunde han inte låta henne vara? En kvinna som hon ligger inte med vem som helst som en vanlig prostituerad. Det var ju precis det som attraherade honom till henne.
   Genom att såra henne ådrar han sig otur.
   Bara han hade väntat, bara han hade orkat hålla sig.

Han öppnar sin dörr och där står hon i korridoren, gråtande.
   - Vad är det? frågar han och drar in henne.
   Hon säger inte. Hon säger inget. Han tar henne i sin famn.
   - Vad är det?
   Plötsligt börjar hon klä av sig. En av fjädrarna kommer loss när hennes jacka träffar golvet.
   - Vad gör du? säger han.
   Hon svarar inte. Genom att trycka sina fingrar på hans läppar tystar hon hans frågor. Naken lägger sig hon på hans säng.
   - Kom, säger hon.
   Han vill kasta sig över henne men istället hejdar han sig.
   - Inte så här, säger han.
   - Nu, säger hon. - Eller aldrig.
   Han ligger med henne.
   Hela tiden gråter hon ljudlöst.

De möter fienden mitt i satellitbältet. Striden är hård men kort.
   Hans läge är hopplöst, han har ingen chans att klara sig.
   Det sista han ser innan Pilen exploderar är henne, henne utanför cockpitten, svävande i rymden, iklädd ljus och vithet, henne sjungande en sång.
   Fast det inte är möjligt hör han sången.
   Det finns flera som hon, många flera. Deras sång förlamar fienden.
   Han ser dem nu, för första gången ser han dem, men han vet att de alltid varit där, var gång han flygit ut i strid, var gång han skjutit ner någon. Vid varje drabbning. Alltid när någon stupar finns de där.
   De avgör striden, råder över segern, korar dem som blir liggande på valplatsen.
   Hans Pil exploderar. Han dör. Hon tar i hans hand och drar ut honom.
   Överallt finns de, hela himlavalvet är fyllt av dem och varje kvinna håller en död flygare i handen, leder honom framåt, bort från striden, bort från livet.
   - Var inte rädd, säger hon och ler.
   - Nej, säger han. - Jag är inte rädd.
   Han är inte rädd.
   Hon gråter inte längre.

Vill du kommentera ovanstående novell?
Använd i så fall Enhörningens responsblankett
eller skriv ett inlägg i Enhörningens forum.



[Tillbaka till Näthörningen]