www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Enhörningens webbnovell 7, publicerad på http://www.enhorningen.net 20.5.2009.

Ö-desdigert missförstånd © Ahrvid Engholm 2009. Novellen publiceras i Enhörningen med författarens tillstånd. Ursprungligen publicerad i Nya Åland 20.5.2009.

Ö-desdigert missförstånd

– en alternativhistorieskildring av Ahrvid Engholm

 

– Snart har vi väl grönsoten här också!

General von Döbelns adjutant lät uppgiven, närmast förtvivlad. Generalen rättade till det svarta pannbandet som blivit hans signum, och satte ned gåspennan i bläckhornet.

– Jag ser vad han menar, kapten. Det finns inte mycket till förläggning, och de få man vi har lider av både gulsot och rödsot. Såsom det här kriget går, kommer vi nog att drabbas av fler färger i sotens regnbåge.

Den lilla stugan som von Döbeln gjort till sin stabshögkvarter var otät. Det drog isande kallt längst golvet. Ett ensamt vaxljus fladdrade på skrivbordet där von Döbeln just avfattat en depesch.

– De senaste nyheterna från Stockholm var inte goda, käre kapten, sade von Döbeln till sin adjutant och lät undslippa sig en djup suck. Man har avsatt kungen, och här sitter vi på detta gudsförgätna Åland och är de sista trupperna som kan skydda Stockholm mot ryssen. Och vilka trupper sedan – fältsjuka i alla färger!

Plötsligt hördes rasslet från seldon och stampandet av en häst som stannade till utanför stugan. En ordonnans slängde upp den gistna dörren och drog med sig yrande snö.

– Depesch från Stockholm, general!

– Jag hoppas det är goda nyheter, sade von Döbeln och besvarade ordonnansens honnör. Och så stänger han dörren!

Generalen bröt sigillet och läste de sirliga bokstäverna. Hans väderbitna ansikte sprack upp en smula.

– Goda nyheter, general?

– Än är Sverige ej förlorat, svarade von Döbeln kort.

– Era order, amiral Montgomery, är att bistå svenskarna i kriget mot Ryssland. Med tio linjeskepp och många understödsfartyg skall ni ta er in i Östersjön, och landsätta regementen av Hans Majestäts bästa trupper på den här ön – Åland.

– Jag förstår, sir, svarade amiralen. Och isläget?

– Vi räknar med att ni kommer fram när isen börjar bryta upp. I värsta fall får trupperna embarkera vid iskanten och marschera in. Använd er fantasi och improvisationsförmåga, som salig amiral Nelson lärt oss. Den svenska huvudstaden hotas av ryssarna som obegripligt nog gjort sig till allierade med den fördömde Boney...

– Bonaparte, ja, muttade amiral Montgomery. Han har aldrig begripit sig på sjökrig, sir.

– Stockholm har underrättats. Ni skall förena er med de svensk-finska trupper som finns på Åland och om läget blir gynnsamt skall ni försöka er på en offensiv och kasta ut ryssarna från Finland. Deras befälhavare är en general von Döbeln, en duglig karl. Vi måste hjälpa svenskarna – de är en av få allierade vi har kvar.

Inom kort utbröt en febril aktivitet i Portsmouth. Segel lagades, kanoner putsades, Kungliga Flottans sergeanter finkammade de otaliga krogarna på sjömän och oskyldiga som ännu inte visste att de skulle bli sjömän.

Den ryske generalen Bagration försökte sig samtidigt på en stöt över Åland. von Döbelns mannar var visserligen underlägsna i antal, men de som stod på benen hade nu i alla fall hämtat sig något från de sjukdomar som grasserat. Man lade sig i bakhåll på oväntade platser och lyckades stoppa ryssarna. Bagrations mannar bestod mest av tvångsvärvade bönder som för sitt liv inte begrep vad de hade att göra på några vindpinade öar ute i Östersjön. De var mer intresserade av den lokala vodkan som de försåg sig med hos de lokala bönderna och fiskarna. Skattefri vodka, rent av!

De svensk-finska truppernas moral var dessutom i stigande. Ryktena hade börjat florera om att en stor brittisk eskader var på ingående. De skulle ha med sig välkomna förstärkningar av elittrupper. Det talades om en offensiv mot Egentliga Finland, och kanske skulle man rent av kunna återta Sveaborg, som så snöpligt uppgivits utan strid våren innan. Det sades att den brittiska flottan hade fantastiska, nykonstruerade kanoner som inga fästningsmurar kunde stå emot.

Men de vårvindar som just verkat så ljumma blev kyligare. I norr gick tsarens armé in i Västerbotten och efter några blodiga slag tvingades den nytillträdde kung Carl XIII att gå med på en förödmjukande fred.

– Vad vid alla glödheta kanonkulor var det som hände, fräste amiral Montgomerys överordnade. Var inte era order tydliga nog? Jag har fått de mest oroande nyheter från vår ambassadör i Stockholm. Svenskarna har tvingats gå med på fred – just det som vi, som ni amiral, skulle förhindra!

– M-mina o-or-order var inte helt tydliga, sir... sade Montgomery osäkert.

– Beskriv i korthet vad ni gjorde.

Amiral Montgomery såg sig skamset omkring och skrapade med foten.

Det här var rejält pinsamt. Antagligen skulle hans amiralsränder ryka och han skulle degraderas till båtsman, andra klassens båtsman. Kölhalning var också ett realistiskt alternativ.

– Jo, sir, började Montgomery. V-vi hade pr-problem med vår sextant och sikten var dålig och jag har ju aldrig seglat i Östersjön tidigare. Men vi siktade ön, och till vår förvåning var isläget inget problem. Isen var nästan helt borta. Trupperna embarkerade snabbt och vi mötte inget motstånd. Inga ryssar sågs till, inga svenska trupper heller. Bara några vilsna bönder mötte oss, men vi kan ju inte deras konstiga språk.

– Och?

– Det måste ha skett något fel hos amiralitetens skrivare. De där nordborna har som sagt ett obegripligt språk med bokstäver som har prickar och ringar.

– Hans Majestäts skrivare gör inga fel, amiralen – hur länge ni nu får förbli amiral...

– Jag är rädd att de gjorde det i detta fall, sir. När jag kontrolläste mina order, såg jag att det skett en märklig sammanblandning. De har sina konstiga bokstäver som vi inte är vana vid och följden blev att istället för att landstiga på Åland...hamnade vi på Öland.

Vill du kommentera ovanstående novell?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]