[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Sven Christer Swahn är död

Jag träffade Sven Christer Swahn första gången sommaren 1966, på sf-kongressen Malcon 2, som hölls på Ungdomens hus, en ungdomsgård i Malmö. På den tiden var alla vi tonåriga sf-fans oerhört prydliga, i vita nylonskjortor, slips och kavaj. Ett föredrag tog slut och kongressordföranden Leif Andersson såg sig oroligt omkring, meddelade att näste talare skulle vara författaren och kritikern Sven Christer Swahn och tillade att vi nog fick ta en paus eftersom Swahn tydligen inte hunnit komma ännu.
   En kraftig, mörk, långhårig och orakad man i jeans och islandströja som kommit in under den tidigare programpunkten och satt sig på ett skrivbord längst bak i rummet reste sig skrattande, gick fram till Leif Andersson och talade om att han var Sven Christer Swahn. Leif rodnade och berättade att han trott att det var vaktmästaren som kommit in för att se vad vi höll på med.
   Sedan talade Sven Christer Swahn. I över en timma. Och det var inget vanligt kongressföredrag. Det var storartad enmansteater, blixtrande intelligent, en blandning av högläsning och kommentarer, drama och uppfordrande utmaningar till åhörarna. Jag tror inte att någon som hörde honom kunde glömma honom. Eller tycka annat än att detta var kongressens höjdpunkt.
   Malcon 2 var den första sf-kongress Sven Christer Swahn besökte. Men han trivdes, och det blev flera. Beläst i och fängslad av science fiction och fantastisk litteratur var han sedan barnsben; han var en av alla de svenskar som läst Jules Verne-magasinet när det utkom som veckotidning 1940-1947, och han har själv vittnat om att hans första stora sf-upplevelse var Henry Kuttners A Million Years to Conquer, som följetongspublicerades i JVM nr 46 1944 till och med nr 13 1945. Sven Christer var född den 3 augusti 1933; det är knappast förvånande att 11-åringen i Karlskrona hänfördes av Kuttners svindlande äventyrshistoria.
   Från läroverket och studentexamen i Landskrona 1952 begav sig Sven Christer Swahn till studier vid Lunds universitet. Medan han pluggade började han skriva professionellt. 1956 publicerade han diktsamlingen Eftermiddagens nycklar; året därpå följde diktsamlingen Genom många portar och den första ungdomsromanen, Indianresan; 1958 kom den första novellsamlingen 13 historier om spöken och annat. Vid det laget var han också redan flitig medarbetare i Sydsvenska Dagbladet, där han publicerade lyrik, essäer, kritik och artiklar fram till sin död. Han gifte sig med studentkamraten Sigbrit, sedermera professor i franska språket och litteraturen, och 1959 föddes sonen Jan Henrik, själv betydande författare. Och böckerna fortsatte att strömma ur Sven Christers skrivmaskin. 1960 kom hans första vuxenroman, Bäste bror; med åren blev det totalt minst fjorton vuxenromaner, sexton ungdomsromaner, sex novellsamlingar, två barnböcker, tolv diktsamlingar och tiotalet andra böcker, om litteratur, historia, enhörningar, spöken och annat. Lägg till det runt 200 boköversättningar, och inte av vad som helst: Shakespeares sonetter, Emily Dickinsons poesi, Keats, Edgar Allan Poes dikter, Rubáijat, Ursula K. Le Guin, Philip K. Dick, Stanislav Lem, Brian W. Aldiss, Shirley Jackson och Philip José Farmer, Russell Hoban och Diana Wynne Jones.
   Efter en licentiatexamen i litteratur blev Sven Christer Swahn svensk lektor vid Köpenhamns universitet. Han träffade och blev nära vän med poeten och sf-entusiasten Jannick Storm, som så gott som ensam införde science fiction som seriöst betraktad litteratur i Danmark; via honom presenterades Sven Christer för sf-fandom och sf-kongresserna och fortsatte efter Malcon 2 till att i femton år eller mer bli ständig deltagare i brittiska påskkongresser, svenska och danska nationella kongresser och inte sällan också på föreningsmöten. Han bidrog med stor generositet till svenska fanzines som Sf forum och Summa; i Sydsvenska Dabladet och andra tidningar och tidskrifter skrev han insiktsfullt och positivt om sf och fantastisk litteratur. Och under en följd av år publicerade han också själv ett betydande antal sf-romaner som tillsammans enligt min uppfattning utgör det finaste författarskapet inom svensk science fiction. Hit hör ungdomsromaner som Vår man i Nyhavn (1967), Havsporten (1970), Spionligan (1972), Jakten på Stora sjöormen (1974) och Duell på månen (1975), vuxenromaner som Ljuset från Alfa Centauri (1977), Sf-galaxen (skriven sent på 1970-talet, tryckt 2004) och Oktogon (1986). Sf-noveller publicerade han i samlingen Tagning: Framtid (1979), som också innehåller sf-lyrik och essäer om sf; senare publicerade han noveller i antologier och i tidskriften Nova science fiction. Och 1974 började han redigera sf-bokserien "science fiction & fantastica" för Bernces förlag, där han introducerade seriös, modern sf på svenska och dessutom själv utgav den bästa och mest insiktsfulla kritiska studie i science fiction som hittills publicerats i Sverige, 7 x framtiden.
   Sven Christer Swahn gjorde mycket mera än så här. Han var utöver allt som redan nämnts också dramatiker. Hans fantasynovell Orgeladjunkten blev en fascinerande långfilm i regi av Jan Troell, tyvärr under titeln Bang! (1977), som borde återutges på dvd; det är en av de mycket få vuxna moderna svenska ickerealistiska filmerna. Han skrev pjäser för scen och, framför allt, för radio, och var under många år en av Radioteaterns mest intressanta författare.
   Under de sista åren blev hälsan vacklande. Han fullbordade många sedan länge påbörjade eller planerade projekt; ett av dem var den långa, episka fantasyromanen Den vilda jakten, grundad i fornnordisk mytologi och ännu inte utgiven. Den sista bok han översatte var sf: Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru, i dagarna utkommen på Bra Böcker. Den 15 januari 2005 dog han, mycket för ung, med alltför mycket oskrivet, ogjort, osagt. Han var den kunnigaste, mest insiktsfulle och ojämförligt mest beläste bland svenska sf-kännare; han var den litterärt och tematiskt främste av svenska sf-författare. Men också det är att säga mycket för lite, för Sven Christer Swahn varken begränsades av eller begränsade sig till science fiction: han var den svenska litteraturens störste och mest briljante mångsysslare; oersättlig och ojämförlig.
   I huvudet på mig ekade Brian Aldiss plötsliga utrop om honom på en sedan länge glömd brittisk påskkongress: "Such a lovely man!"

-John-Henri Holmberg- 26.1.2005
 
Vill du kommentera denna notis kan du alltid styra din webbläsare till Enhörningens forum.
Har du en nyhet som du vill tipsa om,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.

[Tillbaka till Näthörningen]