|
[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
Odyssey 2010 – årets brittiska påskkongress– Johan Anglemark –Några spridda intryck från årets Eastercon som ägde rum 2–5 april på hotell Radisson Edwardian, några hundra meter från Heathrow Airport. Någon fullskalig kongressrapport från den här kongressen blir det inte; jag var förkyld hela tiden och gick och lade mig tidigt om kvällarna, så det blev ovanligt lite annat än att gå på programpunkter för min del. Annars brukar ju varje kongress ge gott om utrymme åt att sitta och prata med gamla vänner från resten av världen fram på småtimmarna. Programmet såg ur min synvinkel ganska magert ut när jag tittade på det före avresan. Den här kongresskommittén (Orbital 2008; Odyssey 2010; Olympus 2012) har en omdiskuterad syn på kongresser som inte en tillställning som de har några egna tankar om vad den ska innehålla, utan som ett stort tält för allt. Programmet påstås således ha tillkommit genom att de bad om förslag från fandom och inkorporerade allt som de kunde hitta folk som var villiga att dra i till, helt oavsett anknytning till sf/fantasy. En del gamla rävar som arrangerade Eastercons på sjuttio- och åttiotalen hade en del syrligt att säga om det, men varje generation får hitta sina egna lösningar, tycker nog jag. Således var det mycket BDSM-workshops och det var morrisdans, jonglering, föreläsningar om allergier, paneler om Facebook, brädspel med mera, i tillägg till alla programpunkter om sf-tv, lajv, fandom och litteratur. Trots att det oftast pågick mellan fem och sju programpukter samtidigt från 9.00 till 22.00 gick det inte att snickra ihop ett pesonligt schema som täckte mer än halva dagen om man gjorde det utifrån perspektivet att man är intresserad av litteratur och fandom. I efterhand kunde jag emellertid konstatera att detta snickrade schema räckte precis lagom: det var bra paneler om årets prisnominerade böcker, om boksamlande, om utopier; det var bra hedersgästintervjuer och programpukter om att läsa och recensera; och tiden däremellan tillbringades i dealers’ room och i baren. Men det känns lite konstigt att programpunkter så sällan krockade med varandra med så många parallella programspår och 1300 deltagare. Men nå, den här ”big tent”-principen lockar väldigt många – det blir stora kongresser med god ekonomi, stor möjlighet att lära känna nya människor samt ett välkommet tillskott av folk som är under 40. Och alla fick sin del av kakan. Kanske ändå Eastercons framtid. Och för dem med smalare intresse av främst litteratur så finns kongresser som Newcon och Novacon. En fördel med det blandade utbudet med saker att göra är att jag fick chans att prova på Reiner Knizia-spelet Lost Cities, som nu har hunnit bli en ny spelfavorit! Hotellet var liksom förra gången påskkongressen avhölls här (i förrfjol) fullbokat, och många bodde på ”overflow”-hotell i närheten. Heathrow har gott om hotell. 1300 närvarade sammanlagt; kongressen var med andra ord lika stor som för två år sedan trots att Neil Gaiman inte var där. Iain Banks drog förvisso folk, men lika stor som Gaiman är han inte. Jag har sett olika åsikter på denna punkt men åtminstone jag och Linnéa upplevde hotellpersonalen som trevligare denna gång och mer med på noterna. Det har varit ett par kongresser på hotellet sedan 2008 så de vet väl mer vad de har att vänta sig nu. Svenskarna utgjorde största icke-anglosaxiska kontingenten med 23 anmälda; tvåa var norrmännen med 17. Förmodligen märktes vi, jag såg just Martyn Taylor kommentera en tillställning han var på i dag med orden: ”The difference between that and Odyssey last weekend? Here they sing folk not filk. Oh, and no American or Swedish accents.” För amerikaner var där ovanligt många. Inte bara TAFF-vinnare (två och en halv) utan ett knippe författare och branschproffs med anledning av att det var World Horror Con i Storbritannien helgen före. Skandinaviskt roomparty blev det trots att ingen av oss hade hört något i förväg – Herman [Herrman Ellingsen, norsk fan som ofta även besökt Finncon. -red. anm.] hade på eget bevåg bokat en stor sal för festen samt betalat serveringsavgiften på 4000 kr, och drog i arrangemanget på egen hand. Uppskattat av besökarna som vanligt, även om dessa var färre än de brukar, vilket nog delvis beror på att det inte gjordes så mycket reklam för det mer än en notis i ett av nyhetsbreven. Jag hoppas att det gick runt ekonomiskt för Herman. Dealers’ room var ungefär lika stort som vanligt. Flera av bokhandlarna har lagt ner verksamheten eller håller på att lägga ner den, men tills vidare åker de till Eastercon för att sälja av sina lager. Jag pratade emellertid med en bokhandlare som påstod att folk däremot köper mindre nu för tiden. Han drog in mer pengar för tio år sedan på en kongress som bara var drygt hälften så stor som årets än vad han gjorde i år. Jag antar att det är webbhandeln som spökar. Nyhetsbrevet imponerade genom att utkomma med tre till fyra nummer om dagen, fyllda med programändringar, restaurangtips, fotografier och notiser om utdelade priser och annat. Wilf James höll i nyhetsgänget med järnhand. Maten var ett aber. Det är ont om matställen runt omkring, och mellan 15 och 18 och 20 och 22 fanns det nästan inget att äta på kongressen, utom den snobbiga hotellbarens (i och för sig mycket goda) hamburgare för 130 kr, och den billiga mat som tillhandahölls mellan 12 och 15 och 22 och framåt var dessutom ganska oaptitlig. Vi överlevde genom besöka ett par av de fåtaliga matställena runtomkring, genom att äta snobb-barens dyra hamburgare samt genom att äta på den halvlyxiga hotellrestaurangen som inte var alltför dyr och ganska sjysst när den väl var öppen. Ölfronten var inte heller inspirerande. En real ale och en cider på fat (som tog slut halvvägs igenom) utöver halvdussinet standardöl – Carling, Grolsch, Guinness och något mer. Men men. Jag dricker så mycket god öl i Sverige på senare år att det spelar mindre roll vilket utbudet är på påskkongresserna. Några bra programpunkter jag gick på:
Böcker vi fick med oss hem:
|