Fantasticon 2005

eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Nørrebro Bryghus

Johan Anglemark

Det drog ihop sig till kongress i Köpenhamn. Den nybildade föreningen Fantastik arrangerade sin andra kongress och jag tänkte att jag skulle åka på den. Det fanns många orsaker till att jag kände det som att tiden var inne för ett kongressbesök i Köpenhamn. Jag hade aldrig varit på någon "vanlig" dansk kongress tidigare, bara Snorfcon, en liten tillställning för nordiska kongressarrangörer. Norska kongresser, ja. Finska kongresser, ja. Skotska, engelska och amerikanska kongresser, ja. Men aldrig någon dansk, förutom just fjolårets Snorfcon. Med tanke på att jag är med i kommittén för årets Snorfcon, kändes det en aning pinsamt. Flygbiljetter till Danmark är dessutom inte dyra och sover man hemma hos en fan – det trevligaste alternativet hursomhelst, som bara har den lilla nackdelen att man inte kan själv bestämma när man vill gå och lägga sig – så kostar det inget att bo. Och att man inte själv kan bestämma när man får gå och lägga sig uppvägs ofta av att de flesta centrala, billiga hotell är bullriga, det är alltid en massa löskerfolk uppe och springer i korridorerna i ottan, så man sover förmodligen bättre hemma hos fans i alla fall.

Sedan hade de haft den goda smaken att som hedersgäst bjuda Christopher Priest, som råkar vara en av mina absoluta favoritförfattare. Och så fanns det en del trevliga danska fans som jag stiftade bekantskap med på Snorfcon i fjol som jag gärna träffade igen. Inte mycket att tveka om, med andra ord. Wonderful Copenhagen, here I come! Låt oss se nu, rødgrød med fløde, halvtres, tres, halvfirs, firs, halvfems...

Det hela tog en början med förskräckelse. Jag hade svårt att somna när jag gick och lade mig på kvällen innan kongressen och kom iväg till Köpenhamn med bara två timmars sömn i kroppen, vilket jag kände av allteftersom eftermiddagen gick. Men det var bara att bita ihop och försöka att ignorera. Värre skulle det bli, men det visste jag inte då. Mitt förmiddagsplan lyfte något försenat, men jag hade ingen brådska. Jag skulle komma fram redan på förmiddagen, och även om kongressen öppnade redan klockan elva (på en fredag! Bisarra danskar!) räknade jag inte med att missa något särskilt intressant även om jag skulle bli ett par timmar sen. Och sedan behövde jag ägna all tid jag kunde – på bussen från Storvreta in till Uppsala, från Uppsala till Arlanda, på Arlanda och på planet – till att översätta en novell som jag hade lovat John-Henri och som jag låg lite efter med.

Strax efter halv elva tog vi mark på Kastrup och jag greppade väskan i ena handen och slog på mobilen med den andra. Av någon anledning jag inte riktigt begriper fungerar mitt abonnemang här och där, då och då, utan att jag ser något mönster. Det har visat sig gå att använda i Belgien, Tyskland och Danmark, men inte i England, Finland eller Turkiet. Förutom när vi var i England sist och det funkade, så jag var spänd på att se om det skulle gå att använda i Danmark även denna gång. Jodå, det gjorde det.

Jag köpte en biljett till København Hovedbangård och satte mig på tåget. Jag hade studerat kartan innan jag for och visste att kongresslokalen, Medborgerhuset Blågården, låg nordväst om stationen. Det var nyttig information, för när jag tog mig upp på stationen en halvtimme senare kunde jag titta i takfönstren och konstatera vilket väderstreck som var söder. Vad jag hade gjort om det hade varit mulet vet jag inte, men det hade nog bara försenat mig lite grann. Såvitt jag hade kunnat förstå skulle det gå att ta sig till Blågårds Plads på tjugo-tjugofem minuter till fots, så jag satte av. Det var en solig dag och det vårlika Köpenhamn var som mest till sin fördel. Jag knatade på åt nordväst tills jag hittade en offentlig karta och kalibrerade färdriktningen och anlände mycket riktigt en halvtimme senare till kongressen.

Kongressavgiften var löjligt låga 50 DKR, men till min förvåning nekades jag betala ens den med hänvisning till att jag i egenskap av panelist på söndagen var inbjuden gäst. Jag tackade och tog emot, angelägen om att icke skåda given best i munnen.

Kongresslokalen var lustig. Fjolårets Fantasticon och även den lilla Snorfcon hade ägt rum i ett annat medborgarhus, Valby Medborgerhus, i sydvästra Köpenhamn. Det dessa medborgarhus har gemensamt var att de är sjabbiga men folkliga. Gott om palestinier, invandrare och vänsteraktivister bland mondänarna som omgav oss. Det kändes sympatiskt, men Blågården var inte särskilt lämplig som kongresslokal. Inte den sämsta jag har sett, men kal, opersonlig och med för små rum; stämningen påminde en hel del om en sliten svensk fritidsgård. Det största rummet i lokalerna användes som allmän galleria med antikvariat, butiker, utställningar och reception. De rum som användes som programsalar tog mellan 15 och 35 åhörare. Jag undrar vad arrangörerna hade gjort om deras vildaste förhoppningar om många hundra deltagare hade dykt upp – en fan jag pratade med hade hört spekulationer om att de hade hoppats på upp till tusen deltagare, men det kan ha varit ett löst rykte. Som det var nu så var programmet splittrat i tre programspår och ett videoprogram, som alla löpte kontinuerligt under alla tre dagarna. Ambitiöst fast mycket splittrande, men det innebar i alla fall att programsalarna, mot min förmodan, räckte till.

Nu ska det dock sägas att de här lokalerna var en nödlösning; arrangörerna hade ursprungligen bokat en annan, bättre lokal, men den bokningen sket sig på ett sent stadium, så man gjorde vad man kunde. Sett ur det perspektivet var det inte så pjåkigt.

Jag lassade av min packning i en skrubb och hälsade på Olav, Klaus och de andra, för att sedan se mig omkring i lokalerna. Lokalkartan på webben hade saknat en bar, så jag hade varit beredd på att vara tvungen att ta reda på vilken bodega i närheten som skulle vara bäst att hänga på, men det visade sig att det fanns en kafeteria på våningen under som serverade öl, kaffe och kakor fram till att kongressen stängde klockan sex om kvällarna. Där satt Lally och Harry Harrison med varsin Tuborg och munhöggs. Jag gick upp till kongressvåningen igen och sprang ihop med Tommy Persson, Lars-Olov och Michael Pargman, som var resten av den svenska kontingenten. Efter att ha tittat runt i lokalerna och sagt hej till de få vi kände, däribland Herman Ellingsen som var Oslos representant, insåg vi att det var dags att spisa frokost, som danskarna fortfarande säger. (Det gjorde vi med, tills engelskans lunch slog ut ordet frukost i betydelsen mat mitt på dagen.) Jag hade bespetsat mig på en diskussion om medeltiden i verkligheten, fiktionen och konsten klockan fyra, och dit var det gott om tid.

Herman och Lars-Olov syntes inte till och Michael hade gått tillbaka till hotellet, tror jag, så jag och Tommy gav oss ut på upptäckarstråt på egen hand. Blågårds Plads låg mycket bra till ur restaurangsynvinkel, det fanns flera krogar som såg lovande ut, såväl kebabhak som generiska syltor och exempelvis persiska ställen. Vi fastnade till slut för en tibetansk restaurang på andra sidan torget, deras maträtter lät lustigast. Lagom till att våra förrätter landade på bordet, där vi satt med ett porträtt av högvördigheten Dalai Lama blickande ned på oss, dök Michael och Herman också opp och hann beställa lite mat de med. Vi såg till att äta både momo, ångkokta degknyten, och tingmo, ångkokt nomadbröd. Inte fullt så exotiskt som förväntat, men gott. Och öl!

Efter detta stärkande mål nomadmat återvände vi till kongressen och slog oss ned i kafeterian på våningen under med ytterligare varsin öl. Tommy tog en synnerligen komfortabel fåtölj i besittning medan jag fick hålla tillgodo med en enkel stol, så när en soffgrupp borta vid bardisken blev ledig gick vi över dit. Där satt den holländske författaren Wim Stolk, alias William Maryson, som vi slog oss i slang med. Efter att ha gjort denna bekantskap så insåg jag att det nog vore intressantare att gå på hans högläsning klockan fyra istället för medeltidspanelen. Så kan det gå. Han läste ett stycke ur en bok, som var mycket intressant. Boken har översatts till engelska och har sedermera redigerats av John Jarrold som försöker att hitta en engelskspråkig förläggare åt den. Det kapitel som Wim läste högt var förtätat och lät som om det låg i framkanten av modern fantastisk litteratur. Jag håller tummarna. Annars är Wim en uppburen fantasyförfattare i Nederländerna, översatt till franska och tyska.

När högläsningen var slut närmade sig kongressens första dag sitt officiella slut. Vi packade samman våra saker och begav oss till en kinesrestaurang ett par kvarter bort, där dagen skulle avslutas med en ”informell fest”. Vi högg in på buffén, som var både riklig och faktiskt riktigt god. Kinesisk mat lämpar sig egentligen illa som buffé, men här var det så mycket folk hela tiden att maten inte hann bli gammal. Och mer öl.

Efter restaurangbesöket ställde vi oss ute på gatan med näsorna i vädret och försökte få upp vittringen efter mer öl. Våra danska värdar var givetvis tillmötesgående och vi traskade iväg till en lokal, som dessvärre var litet för liten, eller lite för fullsatt beroende på hur man ser det, för att få plats med oss. Vi var trots allt fjorton-femton stycken som sökte släcka den ständiga törsten och det var fredag i en långhelg. Ja, det glömde jag nämna. Jag hade nu fått reda på varför kongressen börjat redan klockan elva en vardag. Det var för att det inte var vardag i Danmark, utan långhelg i samband med den danska bönsöndagen. Duh! Nå, den pub där vi hamnade istället hade ett begränsat men synnerligen sparsmakat ölsortiment, så vi klagade inte utan slog oss ned på de stolar och i de soffor som erbjöds. Ölet flödade, med god konversation som timmerstockar i forsen. Så fruktansvärt sent blev det inte, men att klockan hann bli halv tre innan vi – Lally, Olav och Erik Simon, en även på svenska publicerad tysk författare som också sov hemma hos Olav – smuttat klart på Olavs whisky kände jag av dagen efter.

Morgonen efter var Olav tvungen att vara på plats på kongressen klockan tio, och eftersom han bodde en halvtimme-trekvart utanför Köpenhamns centrala delar satte vi klockan på åtta. Jag sov gott, eller rättare sagt som en klubbad oxe, men kombinationen ute och svira kvällen före och svår sömnbrist från natten innan gjorde att jag kände mig helkonstig när jag vaknade. En mycket obehaglig känsla, som att sitta i en glaskupa avskärmad från omvärlden. Blä. Vi skippade frukosten och for in till byn igen, ett äventyr som innebar byte tåg-buss-tåg på grund av ett oväntat spårarbete i samband med uppförandet av en ny station på sträckan. Det hade vi inte räknat med, så Olav blev försenad i alla fall.

Frukost intog vi på ett trendriktigt kafé vid Blågårds Plads, ett rikligt danskt morgonmål med apelsinjuice, flera olika slags bröd, lufttorkad skinka, marmelad, färsk frukt och en kopp gott mörkrostat, nymalet kaffe. Jag kände mig fortfarande som om hjärnan drabbats av härdsmälta, men inte värre än att jag kunde njuta av frukosten i fulla drag. Jag tog mig samman och gick på hedersgästintervjun med Chris Priest. Intervjuaren gjorde ett mycket gott intryck, men han verkade inte ha förberett intervjun. Jag såg inga anteckningar på bordet utan istället verkade han improvisera och hoppas att samtalsämnen skulle dyka upp av sig själva. Priest var vänlig men tog inga egna initiativ, så det blev en mycket trevande intervju utan röd tråd med gott om hummande och flera pinsamma tystnader. Jag tror nog att intervjuaren lärde sig en läxa och kommer att förbereda sig ordentligt nästa gång.

Efter det försökte jag gå på en filmpanel – From Elves to (Grey) Aliens – Superstition Disguised as Science Fiction, om filmer som baserades på gammal folktro förklädd som science fiction – men panelen tog väldigt fast och konkret avstamp i en liten skara bestämda filmer, och eftersom jag inte precis är någon älskare av sf-film visade det sig snabbt att jag bara hade sett en bråkdel av dem, så jag hade inte mycket att hämta i panelen. Jag dröp av och slog mig ned i baren istället och övervintrade till panelen om europeisk fantastik. Den visade sig vara mycket givande, framför allt fick jag veta mycket om läget i de forna Warszawapaktsstaterna. Imants Belogrïvs och Erik Simon hade mycket intressant att berätta om hur det var för författare och förläggare i den forna kommunistsfären och hur det är idag. De övriga panelisterna sade mindre. Men att vara sf-förläggare i DDR var inte lätt, framför allt var det mycket snårigt att få tag på sf från väst.

Efter den panelen hängde folk kvar ett tag i lokalerna innan det var dags att bege sig till den restaurang där ”galabanketten” skulle hållas. Talet om galabankett hade skrämt Tommy en smula som inte hade någon lust att gå på en högtidlig sittning med folk i smoking under kristallkronor, men det visade sig sedermera vara en högst ordinär middag på en högst ordinär restaurang. Innan dess gjorde vi en liten utflykt till en pub i närheten som vi hade hört ryktas om – Nørrebro Bryghus, mikrobryggeri och pub. Ett fashionabelt ställe med inredning i ljusa träslag och krom, med njutbar öl. Vi drack oss igenom några sorter innan det var dags att ge oss av till restaurangen, och undrade varför de inte hade valt att ha banketten här istället, eftersom det fanns en restaurang på övervåningen. Vi lovade oss själva att återvända senare under kvällen och då beställa in provsmakningsmenyn med en massa småglas.

Bankettrestaurangen, Café Sebastopol, var det inget fel på heller. Inget spektakulärt, men god mat, gott vin och trevlig personal. Det kändes inte särskilt ryskt eller ukrajnskt, men tanken var nog att det skulle vara lite franskt boulevardkafé över det. Gott var det i alla fall. Efter banketten drog en stor del av oss till Nørrebro Bryghus för att smaka oss igenom resten av ölsorterna. Även om de slutade servera sin provsmakningsmeny två minuter innan jag beställde, trivdes jag ypperligt. Min sömnbristkoma hade gett med sig, och omgivningen flödade över av utmärkt öl och trevliga fans, bland dem en vacker danska vid namn Marie som charmade omkull mig. (Nä, bildligen, inte bokstavligen.) Vid ettiden stängde bryghuset och vi vandrade vidare, en nio-tio personer, till ett litet sluskigt ställe som var öppet till fyra. Ölen var mindre imponerande, men de hade i alla fall Leffe. Vi stannade inte ända till fyra eftersom ett par av oss var kollapströtta och väl var det, med tanke på dagen efter. När vi kom hem till Olav blev det ingen whisky denna gång, utan vi rasade i säng allihop, föga nyktra.

Morgonen efter kände jag mig naturligtvis rejält trött igen, men på ett mer normalt sätt. Fem timmars sömn två nätter i rad hade fått bukt med det värsta av zombiekänslan. Vi fick lift in till kongressen av Olavs flickvän i stor stil – man borde alltid anlända till kongress i en jaguar. Vi hann inte fram tills kongressen öppnade så den första programpunkten jag hade tänkt se, om nordisk fandom, missade jag. Däremot gick jag och lyssnade på när Harry Harrison, Dave Lally och Chris Priest pratade om sf-fandom. Det blev mest Lally och Harrison show, förstås, men anekdoter från New York-fandom för 60–65 år sedan är fascinerande att höra från en som var med. Priest berättade lite om brittisk fandom på 60-talet, och återkom till hur unik sf-fandom är för en författare, jämfört med alla andra sammanhang som han i egenskap av författare rör sig i. Bara en sådan sak som att sf-författare och -förläggare hjälper unga fans som vill slå sig in på samma bana, istället för att snacka skit om dem och motarbeta dem som i mondän. Harrison kommer mest till sin rätt i sådana här paneler där han får prata om det han vill. Det klagades på att han kapade andra paneler han var med i och fick dem att spåra ur eftersom han bara var intresserad av sig själv och ett begränsat antal samtalsämnen, som mest gick ut på att sf var bättre förr.

Mitt plan skulle lyfta igen kl 17.45, så den panel jag skulle vara med i klockan halv fyra var jag tvungen att överge efter en halvtimme. Innan dess hann jag, Irma Hirsjärvi, Herman Ellingsen och Carl-Eddy Skovgaard prata lite om fandom i de nordiska länderna. Panelen var inte välbesökt, men vi snackade lite om hur våra olika länder fungerade och vikten av att inte låta sin fandom stagnera, men samtidigt hur svårt det är att rekrytera neofans utan att de känner sig rekryterade. Fans är fria individer som föredrar att själva hitta fandom framför att känna sig värvade för att deras aktivitet behövs.

Sedan flydde jag fältet och tog mig till Kastrup, där jag stoppade i mig en snabb frankfurter innan planet lyfte. Inget annat värt att nämna skedde på hemresan.

Sammanlagt hade Fantasticon cirka trehundra deltagare, förutom arrangörer och gäster. I vanlig ordning var långt ifrån dessa närvarande hela tiden, så det var väl mellan femtio och hundra personer i lokalerna för det mesta. Färre än förväntat, men inte illa ändå och, som sagt, många fler hade ändå inte fått plats i de små lokalerna. Reklamen inför kongressen var proffsig, stora fyrfärgsaffischer, och antalet organisationer, butiker och föreningar som på något sätt var med på ett hörn var också imponerande stort. Sett ur det perspektivet kan jag förstå om arrangörerna hade räknat med betydligt fler deltagare, men det är som det brukar. Om man inte är van kongressbesökare kan det vara svårt att inse varför man ska gå på en, även om det är billigt. What’s in it for me? frågar sig de tilltänkta deltagarna, och det är det inte helt enkelt att övertyga dem om. Man får jobba långsiktigt och bygga upp en deltagarskara som kan sprida budskapet till sina vänner till nästa år.

På det sättet var det förmodligen bra att det var så många små grupper, seriemänniskor, Dennis Jürgensen-sällskapet, sf-fans, tolkienister och rollspelare som var inblandade. Nackdelarna med att ha lite av varje för ett antal grupper med olika intressen snarare än ett brett sammanhållet tema var att det gjorde kongressen väldigt splittrad, med många små fraktioner som inte umgicks sinsemellan och med dåligt med publik på många programpunkter. Men om vart och ett av de här spåren växer till nästa år och nästa år, så kan snöbollseffekten bli betydande.

Jag trivdes, men jag hade oftast svårt att känna någon kongresskänsla på det sätt som jag gör på svenska, norska och brittiska kongresser. Det kändes mer som en Finncon i mikroformat, med deltagare som inte riktigt visste vad en sf-kongress var eller vad de gjorde där. Men jag misstänker att den sorts kongresstradition föreningen Fantastik försöker att skapa mycket riktigt snarare är modellerad på Finncon än på anglosaxiska kongresser, så fair enough, i så fall är det bara storleken som fattas.

Jag ser fram emot nästa Fantasticon, lika ambitiös med lika trevliga fans, fast i bättre lokaler.

Vill du kommentera denna rapport kan du alltid styra din webbläsare till Enhörningens forum.
Har du en besökt ett evenemang du vill skriva en rapport om,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.

[Tillbaka till Näthörningen]