www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Sf-hockey 2005

Petri Salin

Ack och ve. Det har verkligen inte varit ishockeyfantastens drömsäsong. Verkligen inte. NHL blev överhuvudtaget inte av. Euro Hockey Tour var ingenting att hänga i julgranen. Visavi VM har man sina dubier. Och värst av allt, allra allra värst av allt, i FM-ligan gick det som det gick - IFK gjorde som bekant helt bort sig. Igen. Även denna säsong. Och det på ett sätt som den mest inbitne supportern knappast kan anse elegant.
   Men än finns det en fenomenal chans att få styr på säsongen och avsluta den på ett sätt som får alla bittra tårar att förvandlas till pärlor, all bitter misär till extatiskt jublande. Lördagen 24.4 anordnar högre makter nämligen SF-folkets ärorika och prestigefulla FM-turnering i bordshockey. Framgång i denna stentuffa batalj och allt varde åter frid och fröjd, ljus och härlighet.
   Dit ska man.
   Definitivt.
   Vare sig det passar ens jäktiga tidtabell eller ej.
   Så iförd sin lyckobringande New York Rangers-keps och fylld av den helige Ande styr man sina steg till Sandudden där universitetets Sf-klubb håller hus och när klockan den slår sjutton ödesdigra slag står tolv tappra kämpar insamlade vid slagfältet för att en gång för alla reda ut vem som är vem. I år verkar det inte finnas någon från Åbo (något som en del hockeyentusiaster anser att även FM-ligan borde ta och fundera på) eller Tammerfors. Inte för att de skulle ha haft en chans. Renade och ödmjuka som Graal-riddare tystnar vi framför pokalen som endast en av oss får ta med sig hem. Endast han som visar sig vara priset värdig. Medan vi fromt tiger och ber våra sista ordlösa böner till bordshockeyns skugglika skyddshelgon delar tillställningens juridiska överhöghet och sakrala ceremonimästare Jukka "Big Show" Halme upp oss i två heat på sex man var.
   Det diaboliskt komplicerade och möjligast förnedrande spelschemat är konstruerat av bordshockeyns Garri Kasparov Hannu Pajunen (som enligt min ofelbara informationskälla för alltid har övergett idrottens ädla värld och istället ämnar helga sitt liv åt idkandet av den unkna och moraliskt suspekta scenkonsten) vilket i praktiken betyder det att heatsegrarna går direkt framåt medan de två sämsta automatiskt faller bort. I heat A har vi finnconkampmästaren. I heat B SFFM-mästaren.
   Och det börjar.
   Och genast i första matchen får jag emot mig en jovial och munter herre, men vid närmare inspektion visar det sig att bakom den överdrivet joviala fasaden döljer sig en best av rabiataste slaget - ingen annan än SFFM-mästaren Vesa Virri. Precis min tur, tänker jag. Virri sätter igång med sina cirkustrick och dominerar. Men inga mål. Mitt betonglika försvar håller. Kara och Söde, Zidi och Rafa ger inte en tum efter. Lundell i mål behöver inte ens anstränga sig. Efter att spelet rasat i nästan en minut får Virri äntligen det han är ute efter med sina skickliga forward-center-kombinationer: ett mål. Men nästan genast kvitterar jag med ett kanonskott från höger back. Så gör Virri ett mål till. Och igen en blixtkvittering. Och åter höger back med ett otroligt skott från egen försvarszon.
   Det här är ju utmärkt, tänker jag. Visst är han bra men dominerar han? Nå kanske lite men mål kan han inte göra. Jag kommer att klara mig med heder. Och det här är ändå mästaren. Vilket betyder att jag måste vara lite enormt bra. Fast jag själv säger det.
   Spelet är 2-2 och bara de två sista minuterna återstår av spelet. Dags att sätta fart på anfallet. Pära, Kibe och Harkins börjar pressa Virris mål. Och skjuter förbi. Gång på desperata gång. Inte ens åt det hållet. Och så plötsligt börjar Virris puckakrobatiska virvlar fungera. 3-2 med pass från vänster forward till den blixtsnabba centern. Och igen. Och igen. Sedan höger forward till centern. Varken mitt försvar eller min målvakt tycks ens hinna se hur det går till. Och mål. Och nytt mål. Och ännu.
   När visselpipan äntligen blåser av står det 9-2 på ljustavlan.
   Nästa match är lättare. Jag hänger bra med och förlorar endast 3-1.
   Sedan blir det en vinst. 2-0. Övertygande. Jag är helt suverän. Hakki gör båda målen. Stigu agerar levande vägg.
   Och i nästa match besegrar jag åter motståndaren. OJ och Hannes står för målen. Lättnaden är enorm när anfallet äntligen börjar fungera. Försvaret kan naturligtvis smälla in ett och annat mål nu och då men långt viktigare är att de ser till att motståndaren inte kommer nära den egna buren.
   Sedan femte matchen som är mot Toni Jerrman, Tähtivaeltajas chefred. Nu har jag kanske min chans, vågar jag redan tänka, herr Jerrman är habitusmässigt kanske inte den allra mest idrottaraktiga av deltagarna. Men åter fel. Det visar sig att den präktigt tatuerade chefredaktören i svart är ivrig bordshockeyentusiast och har hållit på med sin favoritgren ända sedan barnaben när mannarna var platta och av plåt. Återigen bedrar skenet. Jerrman är en boren atlet och hans kattlika reflexer skulle få en huggorm att känna sig skamsen.
   Vi börjar matchen försiktigt. Ingendera tycks få ett grepp om den andre. Jag försöker låta Rocky och Pepe skota från blålinjen men Jerrman täpper till mittzonen. Jag försöker komma med vänster och höger forward men hans försvar håller. Så ligger vi mitt i matchen och hans högra forward fintar min vänstra back och Sakke får ge sig. Men jag ger inte upp. Vi är relativt jämnstarka och håller pucken ungefär lika mycket var. Och precis som jag antar kommer kvitteringen snabbt och hjärtlöst - Buffalo gör sitt och spelet är 1-1. Nu gäller det bara att sätt in den på nytt. Tid finns det. Gäller bara att -
   Nej! Hur kan det -
   Bara under en minut kvar och Jerrman gör mål. Kan inte vara sant. Men så är det. Inte grubbla på det. Ny tekning och så sätter vi igång. Tami skrinnar för dyra livet. Skott och stolpe. Nytt skott. Jag pressar på. Trettio sekunder. Hinner ännu. Hur bra som helst. Femton sekunder. Höger forward skotar men centern står ivägen och får pucken rakt i ryggen - sjuttons fåntratt. Vänster forward skjuter. Förbi. Tio sekunder. Fem sekunder. Ännu hinner jag, ännu hinner jag sätta dit den så blir det förlängning och -
   Domaren blåser av.
   Jerrman vinner 2-1.
   Det var så nära så nära.
   Å andra sidan kan det ju vara ett smart drag att inte gå och vinna en chefred. Det är ju klart att de håller alla ihop och vinner man en av dem så får man nog aldrig mera sina texter publicerade. Någonstans alls. Men vilken författare skulle inte vara redo att offra halva sin produktion för en enda vinst? Säg mig det? Är man karl för sin keps så är man det.
   Alltså. Fem matcher varav två vinster och två knappa förluster. Inte illa.
   En kort paus och sedan är det dags för kvalmatcher. Som heatfyra får jag andra kontingentens heattvåa mot mig. Och denna tvåa visar sig vara en ung man med milt, harmlöst, närmast klerikalt utseende. Som ingen annan är än finnconkampens segrare Pasi Vihinen. No problemos. Inte kan han väl vara så himla underbar om han måste kvala, precis som jag.
   Jag har rätt. Han är inte så himla underbar. Långt ifrån. Han är fantastisk. Som en iskall kirurg skär han upp mitt försvar. Med mikroskopiskt små rörelser konfunderar han mig. I princip vet jag precis vad han ska göra men finner mig totalt oförmögen att hindra honom. Som en orm slingrar han igenom mina spelare. Hans koreografi är fullständigt felfri. Jag kan inget annat än beundra den. Ett par gånger försöker jag smälla pucken mot hans mål men inser själv att om jag får in den så beror det enbart på att jag har tur. Det här är Finland-Danmark. Vi spelar inte ens samma spel. När matchen slutar står det 8-0 på ljustavlan. Kunde ha gått värre. Betydligt värre.
   Nästa match är på liv och död. Nu gäller det att vinna eller försvinna. Efter föregående match är jag inte precis i toppform, mentalt menar jag. Vihinen har reducerat mig till gelé, pulveriserat mitt självförtroende, kallblodigt avrättat min själ. Jag försöker plocka ihop bitarna och skärpa mig bäst jag kan.
   Min motståndare visar sig vara en gammal bekant. Jag förlorade mot honom när vi en halvtimme tidigare möttes, nu tror jag att det är dags att ta och betala för gammal ost. En revansch är precis vad jag vill ha. Den här gången är matchen betydligt jämnare. Kanske beror detta på att ingendera har råd att förlora. Vi tar det säkra för det osäkra och försöker se till att vad som än händer får motståndaren inte mål. Till slut blir det mål. Men det är inte jag som står för målet. Ett dåligt tecken, inser jag. I varje match som jag hittills förlorat har motståndaren gjort första målet. Men inte den här gången. Nu kommer det att vända. Den här matchen kommer jag att vinna. Vad som än händer kommer jag att vinna.
   Igen kvitterar jag så gott som genast.
   När speltiden är slut står spelet fortfarande 1-1. Det blir förlängning och förlängningen spelas till det bittra slutet. Den som först sätter in den vinner.
   Det tar endast 34 sekunder och spelet är förbi.
   Min turnering är slut. Över. Finito.
   Så nära. Så nära.
   Om bara pucken skulle ha gått i mål istället för att inte göra det skulle jag ha vunnit och gått vidare. Bara jag skulle ha trott mina egna geniala teorier - man ska skjuta dit var målvakten inte befinner sig och ens egen målvakt ska stå där vart skotten kommer att komma - och fullföljt dem. Vad kunde ha varit lättare än så? Varför gör inte spelarna som coachen råder dem att göra? Varför o varför?
   Min beskärda del i dagens turnering är en katastrofal, miserabel åttonde plats.
   Semifinalerna börjar. Med brustet hjärta beser jag spelen. Så nära. En efter en faller spelarna. Till slut finns det bara två kvar. Vesa Virri och Pasi Vihinen.
   En hektisk kamp av episka mått äger rum, en duell lik ingen annan. De två suveräna mästarna skär och sticker, hugger till och parerar, täcker och anfaller - och till slut går det som det måste. Den ena mästaren visar sig vara ett strå vassare. Sputnikens dyrbara melodi tystar ned hela rummet.
   Med en tår i ögonvrån hälsar vi vår nye ledare, vår primus inter pares, vår pontifex maximus Pasi Vihinen med den okände bordshockeyspelarens uråldriga hymn: "Hell Dig O Puckens Herre, Kosmos Härskare, Ljusets Försvarare, Den Osynliga Men Desto Dödligare Centerns Hulda Och Höviska Häradshövding!" och knäböjer sedan framför den heliga Graal och avlägger vår trohetsed.
   När jag sakta tågar mot spårvagnshållplatsen och med ett hårstrå missar åttan tänker jag för mig själv att jag kanske ändå borde ha tagit min lyckobringande IFK-keps. Kunde ha hjälpt mig åtminstone i ett par matcher. Åttan. Åttonde plats - hur kunde jag göra bort mig så? Det är ju helt fullständigt lamt.
   Men så kommer jag på det. Det här går ju att fixa. Jag kan ju skriva om turneringen och förvränga allt i min text, förtränga mina motståndares strålande prestationer och förklara bort alla mina egna genanta misstag - få mig själv att verka som riktigt lysande spelare. Ja, det är så jag måste göra, det är så jag ska göra.
   Den som inte kan spela, ja han måste fabulera.


 
Vill du kommentera denna rapport kan du alltid styra din webbläsare till Enhörningens forum.
Har du en besökt ett evenemang du vill skriva en rapport om,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]