[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Äntligen, en vecka efter Fantastika 2001 är det dags för Enhörningens kongressrapport. Att rapporten kommer först nu beror helt enkelt på att jag kombinerade kongressresan med en några dagars semester i Stockholm och återvände till Åbo först torsdagen efter kongressen. Lägg till midsommar och resultatet blir att rapporten är läsfärdig nu och inte tidigare.
   Bilderna i denna rapport är av undertecknad (förutom de bilder där jag själv är med som togs av hjälpsamma medfans; tack till er). Klicka på var bild för att se den i ett större format.

Fantastika 2001 - Swecon 2001

Sett med finländska ögon

Ben Roimola
(Ben.Roimola@enhorningen.net)

Årets nationella svenska sf-kongress, Fantastika 2001 - Swecon 2001, tog plats i Stockholms absoluta centrum i Kulturhuset invid Sergels torg. Under veckoslutet 15-17.6 samlades ett 300-tal sf-fans för att avnjuta ett digert sf-program och träffa likasinnade sf-fanatiker.
   Det absolut bästa med Fantastika 2001 var hedersgästerna. Fanhedersgästen säger jag inget om eftersom jag själv skötte om den gebiten, men de övriga hedersgästerna kunde knappast ha varit bättre.

Karolina Bjällerstedt Mickos (t.v.) och Robin Hobb.

   Robin Hobb, eller Margaret Astrid Lindholm Ogden som hon egentligen heter, var väl det största namnet med sina Farseer- och Liveship Traders-trilogier. Hon verkade trevlig och delade något verkligen speciellt med alla sina fans då hon under sin högläsningssession läste ett stycke ur sin kommande fantasyroman. Tyvärr missade jag hennes intervju, men lyckades i stället prata med henne i baren/foajén. Förövrigt överraskades jag av att de gånger jag såg Hobb sitta i foajén fick hon vara förvånansvärt mycket för sig själv. Jag hade väntat mig att hon ständigt skulle ha varit omringad av ivriga fantasyfans, men kanske fansen var blyga, eller så råkade jag bara se henne de få gånger hon fick vara i fred.
   Den svenska författarhedersgästen Karolina Bjällerstedt Mickos blev väl på sätt och vis i Hobbs skuga (båda är ju fantasyförfattare), men jag hoppas att alla som kom till Fantastika endast för Hobb även gav sig tid att bekanta sig med Karolina. Hon vara en mycket trevlig person och det var verkligen intressant att höra henne berätta om hur hennes böcker kommit till och hur vidrigt hon blivit behandlad av Svenska författarföreningen (tydligen anser föreningen att fantasyförfattare inte är värda deras sällskap). En intervju med Karolina kommer att publiceras i ett kommande nummer av Enhörningens pappersversion och recensionerna av hennes böcker dyker upp på webben så fort jag får böckerna lästa.

Robert Rankin signerar.

   Robert Rankin visste jag inget om före Fantastika. Det var kanske lika så bra för en desto trevligare överrasking var det att följa med det verbala fyrverkeriet som uppstod då Rankin intog scenen. Han verkade vara den perfekta hedersgästen. Han var otroligt rolig på scen och mycket social och lätt att diskutera med även i baren.

Pierre Christin.

   Den största hedersgästen för mig personligen var dock Pierre Christin, som i sf-kretsarna är bäst känd som manusförfattare för serien Linda och Valentin. Jag fick mitt första Linda och Valentin-album år 1976 då jag var 10 år gammal (ja, egentligen hette albumet nog något helt annat då det var på finska och huvudpersonerna i de finska översättningarna fått bibehålla sina franska namn och heter sålunda Valerian och Laureline). Där jag nu satt i Fantastikas stora sal och lyssnade på Christin berätta om hur han skapar seriemanus och varför han gillar att jobba med detta medium fick jag nästan tårar i ögonen. Mannen som skapat så mycket av det jag njutit så enormt av under de senaste tjugofem åren satt endast några meter från mig, en otrolig känsla.
   Fantastikaarrangörerna använde inga extra medhjälpare (gophers kallas de på utländska cons), under kongressen så de fick sköta själv även de minsta detaljerna, vilket nog är en hel del. Detta ledde tyvärr till att det verkade som om ingen tog hand om hedersgästerna. Själv var jag ju där som fanhedersgäst, så jag väntade mig ingen specialbehandling; jag skulle väl klara mig som vilken annan fan som helst. Men då huvudhedersgästerna gång efter gång dök upp i programsalen och såg mer eller mindre vilsegångna ut, så var inte allt riktigt som det borde ha varit, tycker jag. Hur svårt skulle det ha varit att ha värdar för huvudhedersgästerna eller någon som i god tid före varje programpunkt skulle ha samlat ihop alla dem som skulle uppträda? På det sättet skulle t.ex. Robert Rankin kanske inte ha missat söndagens Writers and their electronic fans-panel och Pierre Christin skulle ha haft en litet större aning om vad dräktparaden egentligen gick ut på.
   Å andra sidan kanske man inte brukar ha något sådant på svenska kongresser? Fantastika 2001 var ju faktiskt min första utländska kongress (om inte Contact-minikongresserna hos Ahrvid Engholm räknas). Eftersom jag endast hade erfarenhet av finländska kongresser var jag beredd på en del kulturchocker, men hur än förberedd jag var lyckades jag ändå bli överraskad flere gånger och hela resan blev en mycket intressant sf-exkursion.

Kön till receptionen.

   Första "överraskningen" kom genast på fredagen klockan 17 då vår finländska förtrupp på fyra personer letade sig fram till kongresslokalerna. Efter att vi hittat den rätta ingången till kulturhuset var det inga problem att orientera sig fram till ... kön. Klockan var högst tio minuter över fem (kongressen skulle börja klockan 17) och registreringskön sträckte sig redan flere tiotals meter. Kön gick dock mycket snabbt, så det var inga problem med att köa, men då man är van med kongresser utan inträdesavgift kändes det ju lustigt att vara tvungen att gå genom en procedur för att få inträde till kongressen. Men som sagt det var inte många minuter man fick köa och det datoriserade registreringssystemet var mycket imponerande! Dessutom var det ju fruktansvärt praktiskt med att alla condeltagare bar en namnbricka, inget undrande över vem som är vem här inte.

International fandom-panelen med (från vänster) Larry van der Putte (Nederländerna), ? (Litauen), Ben Roimola (Finland), Ahrvid Engholm (Sverige), Dave Lally (Irland) och Johannes H. Berg (Norge).

   Nästa överraskning kom ganska snabbt efter att vi kommit in på conområdet. Finncon kan väl ha tio gånger fler besökare än Swecon, men vi har nog endast en tiondel så många utländska fans. På Swecon fanns sf-entusiaster från förutom Sverige även åtminstone Finland, Norge, Storbritannien, Irland, Nederländerna och Litauen. Jag vet inte vad svenskarna egentligen gör för att locka utländska fans till sina kongresser, men det är något vi finländska sf-fans får försöka lära oss av svenskarna.
   Kongresslokalerna var välfungerande och snygga (vad annat kan man vänta sig av Kulturhuset), men foajéområdet med baren kändes litet steril. Barens utbud var dock prima och priserna var på sin plats.

Dräktparaden var fullproppad med otroligt fina fantasydräkter (ingen hade vågat sig på science fiction). I förgrunden vinnaren: "Katten".

   Programmet var intressant och mångsidigt. Det som undertecknad fann underligt (kanske det endast är en kulturskillnad) var det stora antalet ändringar i programmet. Inga programpunkter drogs väl in, men det var inte många paneldebatter och intervjuer som jag lyssnade på som hade klarat sig utan ändringar i besättningen.
   En annan sak som överraskade mig var hur dåligt många programvärdar och paneldebattsmoderatorer hade förberett sig. Många programpunkter gick ju galant, men det var inte få programpunkter under vilka man undrade om de som var på scenen egentligen visste vad de höll på med. Men programmet blev ju fastspikat endast någon vecka före kongressen så det är väl inget större under ifall man inte alla gånger hunnit förbereda sig. Fast nog har man ju sett ussla paneldebatter på Finncon-kongresserna också och där brukar ju programmet ändå oftast vara klart åtminstone en månad före kongressen.
   En tredje programrelaterad punkt som för denna icke Sweconvane besökare kändes underlig var att programmet på fredagen och lördagen höll på långt in på natten. Då man endast hade sina Finnconerfarenheter i bagaget kändes det aningen lustigt att t.ex. delta i en paneldebatt som började klockan 23. På Finncon-kongresserna brukar ju programmet vara avslutat omkring klockan 18 för att sedan övergå till kvällsfesten i någon lämplig lokal (oftast restaurang). Men man får ju naturligtvis mer program att rymmas med genom att använda en större del av dygnet och har man en lämplig lokal är det ju naturligt att fortsätta med festen på samma ställe.
   Banketten var en ganska så kaotisk tillställning. Maten var det inget fel på, men det låg ändå litet av snabbmatsstämning över det hela. Knappt hade man satt sig då man fick den varma rätten framför sig. Att inte behöva vänta på maten är ju bra, men eftersom borden inte fylldes i någon ordning kunde det väl hända att en del av bordssällskapet redan avslutat sin rätt då någon först fick sin tallrik framför sig.
   I samband med banketten märktes tyvärr också problemet med att inte ha värdar för hedersgästerna. Jag kunde knappt tro mina ögon då jag såg att Robert Rankin stod i matkön. En hedersgäst skall väl inte köa som vi vanliga dödliga. En hedersgäst skall föras till sin plats och serveras som om han vore kunglig.

Alvarvinnaren Anna Åkesson (t.v.) och Fantastikakommitténs ordförande Carolina Goméz-Lagerlöf (t.h.)

   Stämningen under banketten var dock toppen och höjdes om möjligt ytterligare vid prisutdelningen. Det viktigaste utdelade priset var Alvar-priset, som gick till Anna Åkesson. (Läs mer om prisutdelningen i en notis i Enhörningen.) Nog var det ju festligt med prisutdelning under banketten, men jag undrar om det inte kunde ha blivit ännu festligare ifall prisutdelningen hade skett i den stora kongressalen. Antalet personer som rymdes med på banketten var ju begränsad och kongressens öppningsceremoni bevisade ju att man med ljus och ljud kunde skapa en fin stämning även i auditoriet.
   Ja, stämningen under Fantastika var över huvudtaget i topp. Ofta kändes det som om det hela skulle ha varit en fest som några bekanta anordnat åt alla sina vänner. Och sätt och vis var det väl också så, för på programpunkten med bilder från tidigare kongresser var det många bekanta nunor som dök upp på duken.
   Fantastikastämningen kunde egentligen bara toppas av stämningen på efterfesten, eller dead dog partyt som det kallas i consammanhang. Festen hölls på puben Tre backar, som var öppen endast för Fantastikabesökarna. Själva puben i sig var ju hur mysig som helst med bokhyllor längs väggarna, men fylld med glada sf-fans var det hela en perfekt avslutning på kongressen.
   Nästa Swecon kommer att gå av stapeln i Ryds Herrgård i Linköping och heter Confuse 2002. Det preliminära datumet är 14-16.6.2002. Tänker jag åka? Jo, absolut!

Huvuddelen av den finländska delegationen (fr. v.) Juha Pekka Leppäranta, Susanna Paarma, Johanna Ahonen (NoFFaren), Irma Hirsjärvi och Ben Roimola.

Andra (och bättre) bilder från Swecon finns på:

Anders Reuterswärds bilder

http://hem.passagen.se/andersr/fantastika/fantastikafredag.htm

http://hem.passagen.se/andersr/fantastika/fantastikalordag.htm

http://hem.passagen.se/andersr/fantastika/fantastikasondag.htm

Nicklas Anderssons bilder

http://www.algonet.se/~hologram/fandom/fanacs/photo/swecon01/

[Tillbaka till Näthörningen]