[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


A.I.


Regi: Steven Spielberg
Manus: Steven Spielberg,
baserar sig ursprungligen på Brian Aldiss' novell Supertoys Last all Summer Long.
Musik: John Williams
I huvudrollerna: Brendan Gleeson, William Hurt, Jude Law, Frances O'Connor, Haley Joel Osment
och Sam Robards,
Längd: ca 146 min
Ursprungsland och -år: USA, 2001
Åldersgräns: 15
Recensionsformat: film & DVD
Filmens webbsida finns på http://www.aimovie.com
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0212720
DVD-fakta:
  • Bildformatet är anamorfisk vidbild
  • Skivan innehåller förutom originalljudspåret på engelska även en spansk och en tysk dubbning. Alla ljudspåren är Dolby Digital 5.1 EX.
  • Textning på svenska, finska, norska, danska, isländska, engelska, engelska för hörselskadade, franska, grekiska, hebreiska, italienska, kroatiska, polska, portugisiska, spanska, tjeckiska, turkiska, tyska, tyska för hörselskadade, och ungerska.
    Bonus:

    Första skivan:
  • Creating A.I. (12,07 min, 4:3, textning på engelska, engelska för hörselskadade, franska, italienska, spanska, tyska och tyska för hörselskadade): Intervjuer med regissören och producenterna, i grund och botten en förlängd trailer med litet info om hur projektet överfördes från Kubrick till Spielberg.
    Andra skivan: (Materialet textat på engelska, franska, italienska, ryska, spanska och tyska.)
  • Acting A.I. (9,08 min + 6,02 min, 4:3): Haley Joel Osment (David) och Jude Law (Gigolo Joe) berättar om sina roller.
  • Designing A.I. (7,28 min + 5,30 min, 4:3): filmens illustratör Chris Baker och kläddesigner Bob Ringwood berättar om sina jobb.
  • Lightning (4,25 min, 4:3): Janus Kaminzki berättar om filmens ljussättning.
  • Special Effects (7,45 min, 4:3): Michael Lantieri berättar om specialeffekterna.
  • Robots of A.I. (13,44 min, 4:3): Stan Winston berättar om roboteffekterna.
  • ILM Special Effects (5,12 min + 3,26 min + 4,18 min + 2,53 min + 8,08 min, 4:3): En genomgång av de specialeffekter som Industrial Light and Magic jobbade med.
  • Sound and Music (6,47 min + 5,49 min, 4:3): Gary Rydstrom och John Williams berättar om filmens ljudeffekter och musik.
  • Our Responsibility (2,28 min, 4:3): Steven Spielberg uttalar s.k. visa ord om filmen och dess teman.
  • Archives: två trailers, tre scener som storyboards, textrutor om skådespelare och filmmakare samt massvis med foton och produktionsskisser.
[Spielberg regisserar A.I.]
Spielberg regisserar.

Bakgrunden
År 1973 råkade Brian Aldiss skriva i en fotnot i sin sf-historia The Billion year Spree att Dr Strangelove, 2001 och A Clockwork Orange gjorde Stanley Kubrick till en av de viktigaste sf-författarna. Påståendet var mera tongue-in-cheek än allvar, men när Kubrick ett par år senare läste det ville han träffa Aldiss. Herrarna åt lunch och Kubrick bad Aldiss att skicka honom några av sina böcker - "Kanske det fanns något i dem jag kunde filma?"
    Varför inte, tänkte Aldiss och skickade ett antal böcker. En av böckerna var en novellsamling och innehöll en novell från år 1969 - Super Toys Last all Summer Long. Det var denna lilla novell som fäste sig vid och Kubrick ville börja arbeta på. Aldiss var skeptisk, det handlade ju ändå om en tämligen obetydlig liten vinjett, men Kubrick övertygade honom om projektets potential. Det är mycket lättare att ta en liten berättelse och utvidga den till en film än att ta en roman och börja skära bort allt det onödiga. Precis så hade han gjort med Clarkes rätt obetydliga lilla novell The Sentinel som till slut blev 2001.
    Kubrick kom med ett kontrakt och Aldiss skrev under. Detta gjorde Aldiss trots att kontraktet var vansinnigt ofördelaktigt. I kontraktet stod det tex. att ifall Aldiss kontaktade sin agent var han ute och fick ingenting. Ytterligare stod det att om, när filmen var färdig, det på vita duken stod Script by Brian Aldiss and Stanley Kubrick, fick Aldiss två miljoner dollar. Men om Kubrick kallade in en annan författare, hur sent som helst, för att skriva hur få repliker som helst, så fick Aldiss ingenting. Men det handlar ju ändå om Kubrick, tänkte Aldiss. Ganska många författare skulle själv betala en bra slant för att få arbeta med honom.
    Kubrick ville först göra en stor, episk, mytologisk sf-film - något i stil med den nyligen utkomna Star Wars, en film som han enligt Aldiss var avundsjuk på. Han ville ha arketypiska situationer. En fattig pojke som kommer sig upp, som måste bekämpa det absoluta onda, som till slut vinner prinsessans hand. Och vid det här laget märkte både Aldiss och Kubrick att de de facto försökte skriva om Star Wars, så det var tillbaka till Aldiss novell igen.
    Så kom Stephen King och The Shining och stökade till allting. Utan att desto mera förklara sig började Kubrick arbeta på detta sitt nya projekt och lämnade Aldiss hängande. Aldiss tog emot en inbjudan att delta i en sf-con i Florida. När han skickade Kubrick ett vykort från USA smällde det till. Aldiss kontrakt innehöll nämligen en klausul, något som han inte hade tagit på allvar, men som förbjöd honom att resa utomlands utan Kubricks tillstånd. Vykortet ledde till ett ilsket telefonsamtal och en häpen Aldiss fick höra att han hade fått sparken. "Men", försökte Aldiss, "du höll inte heller på att arbeta! Det var ju paus!"
    Ett kontrakt är ett kontrakt, tyckte Kubrick. Och Aldiss var ute. Herrarna talade inte på ett antal år.
    År 1990 fattade Kubrick nytt intresse för projektet. Varpå han ringde Aldiss och ville påbörja samarbetet på nytt. Det som då tidigare hade hänt kallade han för ett "missförstånd" och det var ju ändå "flera år sedan". Aldiss och hans fru körde från Oxford till Kubricks hus i Childwick Bury och åt lunch med regissören. Kubrick hade blivit imponerad av Spielbergs ET och ville nu utveckla projektet åt detta håll, göra en sentimental, drömlik fabel. Projektet hade fått ett nytt namn och hette AI - Artificial Intelligence.
    Aldiss var skeptisk. ET var enligt honom en välgjord barnfilm, men inget att ta på allvar. Aldiss hade även konkretare bekymmer. Novellen var så kort, inget mera än en skiss egentligen, och detta vållade stora problem. I vilken riktning skulle berättelsen utvecklas? Kubrick ville göra filmen till en version av Pinocchio, pojken är mekanisk och vill bli människa. Aldiss var av annan åsikt. Han ville ha ordentlig sf, något i stil med 2001 som han så beundrade. Kubrick hittade på att kasta in Collodis blå fé som skulle förvandla pojken till en människa, medan Aldiss hela tiden försökte avliva eller som han själv säger slakta fén i sina olika manusversioner. Kubrick var inte nöjd.
    Men Kubrick visste inte vad han ville ha. Vid ett skede fick manuset dystrare övertoner. Kubrick ville ha med robotars koncetrationsläger där de stackars robotarna pinades och fick arbeta tills de dog, bara för att de inte var människor. Bättre än Pinocchio, tyckte Aldiss. Och så ändrade sig Kubrick igen. Koncentrationslägret var skit och blå fén var med igen. Suck och stön, sa Aldiss.
    Effekterna var också ett problem. Kubrick vill göra en imponerande effekt-film, något lika banbrytande som han hade gjort på 60-talet med 2001. Kanske det vore bäst att vänta tills någon hittar på så fina effekter att filmen går att göra på ett så övertygande sätt som Kubrick ville ha den? Spielbergs Jurassic Park såg Kubrick som ett stort steg i den rätta riktningen. Kanske det ändå var möjligt att få ihop de effekter som behövdes.
    Efter sex veckors intensivt arbete ville Kubrick fösöka med andra författare. Den första han kom att tänka på var Arthur C. Clarke. Kubrick faxade det som de hittills hade åstadkommit till Clarke på Sri Lanka och Clarke skickade tillbaka sina kommentarer och ett par förslag. Men tackade nej. "Han har inte så mycket pengar", som han senare sa åt Aldiss. Att skriva 2001 hade varit en något traumatisk upplevelse. Kubricks nästa offer var irländaren Bob Shaw som fick ett sex veckors kontrakt. Kubrick gav Shaw Aldiss novell, Pinocchio och en bok om artificiell intelligens som hette Mind Children. Dessa tre element ville han att manuset skulle kombinera.
    Kubrick hade nu tänkt om. Eftersom pojken Davids far var ingenjör och höll på att arbeta med en ny android-modell skulle denna android-betjänt spela en betydande roll i dramat. Det var Shaws uppgift att förverkliga detta. Efter en veckas arbete hämtades Shaw till Kubrick som ville veta vad författaren hade hittat på. Shaw läste upp det han hade skrivit och såg hur Kubrick började se allt dystrare och dystrare ut. "Vad är det här med betjänten?" ville Kubrick veta. Shaw sa att det var ju det som de hade kommit överens om, att betjänten var viktig. Nej, sa Kubrick, han är marginell, har du något mera? Naturligtvis hade Shaw inget mera. Shaw ringde Aldiss i panik. Kubrick vill ha mera idéer, sa han, och Aldiss gav honom ett par. Han skisserade och hittade på och kom med nya förslag men Kubrick sa nej nej och nej. Inget verkade behaga honom.
    Mitt i kontraktsperioden var Shaw tvungen att åka till en sf-con i Vancouver, tvungen för att han var hedersgästen. När han kom tillbaka fick han post från Kubricks jurister. Shaw lyckades lugna ner den vrede regissören genom att erbjuda honom ett par veckor extra arbete. Men resultaten var ringa. Kubrick ville ha material, konkreta manussidor, men hur skriva dem när man inte känner till berättelsen?
    Shaw fick gå. Det var dags att skaffa nytt blod. Det nya blodet hette Ian Watson. Aldiss som ännu var involverad påpekade att han och Watson inte direkt gillade varandra. Därför vore det svårt för dem att samarbeta. Kubricks svar var att om Aldiss vägrade att samarbeta med Watson var han avskedad. Aldiss förklarade att han inte vägrade, han ville bara göra det klart att samarbetet de två författarna emellan kunde visa sig krångligt.
    Och så hände det igen. Aldiss ville åka utomlands med sin familj och meddelade detta åt Kubrick. Kubrick svarade att detta var helt omöjligt, Aldiss behövdes absolut här. Om Aldiss åkte på sin semester var han avskedad. Aldiss sa att han gör det trots det. Han åkte, och fick sparken, igen. Och var egentligen helt nöjd.
    Watson började skriva. För att han bodde så långt borta lät Kubrick installera en fax hos honom. Watson fullbordade en första manusversion för vilken han enligt sina egna ord fick hela 125 tusen pund. Lite efter det kom han till Finland. När någon i en intervju ville veta mera om filmen han håller på att skriva åt Kubrick blev Watson nästan hysterisk och vägrade absolut att avslöja något. I kontraktet står det att han inte får tala om filmen och ifall han gör det, även här i det avlägsna Finland, får Kubrick veta om det. Och då är det illa ute med honom.
    Filmens värld började så småningom få sin form och berättelsen började få sin struktur. Polerna har smultit. New York och stora delar av USA:s östkust ligger under vattenytan. En mekanisk pojke söker efter ett sätt att bli människa. Han får hjälp av en älskar-robot.
    Plötsligt återupptog Kubrick ett projekt som han hade gått och funderat på i flera årtionden, ett projekt som baserade sig på Schnitzlers Traumnovelle och till slut fick heta Eyes Wide Shut. AI fick vänta tills Eyes Wide Shut blir färdig. Detta hände 1999. Precis innan filmen fick sin premiär avled Kubrick.
    Häpnadsväckande nog avled projektet inte med Kubrick. Kubricks änka och hennes bror (som producerade flera av Kubricks filmer) erbjöd AI åt Steven Spielberg. Kubrick och Spielberg hade haft ett tämligen originellt förhållande. Under de 18 år de hade känt varandra hade de träffats bara några gånger, men konverserat desto oftare telefonalt. Alltid när Kubrick hade något han ville utreda ringde han Spielberg, pumpade honom helt och hållet tom, och när han tyckte att Speilberg inget mera kunde kontribuera lade han på luren. Om Spielberg beundrade Kubrick så beundrade även Kubrick sin yngre kollega. Kubrick gillade Spielbergs filmers filmatiska finesser, men framför allt var han avundsjuk på Spielbergs kommersiella succé. Kubrick hade till och med själv erbjudit AI åt Spielberg: han producerar, Spielberg regisserar. Spielberg var hågad men aktade sig.
    Nu var situationen en annan. Spielberg accepterade genast och fick den avlidne regissörens olika planer och skisser och Watsons 90 sidor långa manus, som han sedan skrev om.
    Resultatet kan skådas i närmaste biograf. [Scen från A.I.]

Filmen
I första scenen får vi höra en forskare föreläsa om robotar och om hur det kanske är möjligt att konstruera människoliknande robotar, robotar med känslor, robotar med själ. Den nästa scenen för oss till ett sjukhus där ett äkta par hälsar på sin son som ligger i koma.
    Forskaren och hans firma kontruerar en ny robot, en liten pojke, och för att mannen från föregående scenen är anställd vid firman får han den första roboten. Hustrun tycker inte om det hela. Men pojken är så mänsklig att han till slut vinner hennes kärlek och hon uttalar de kod-ord som sätter igång pojkens son-program. Han fixeras vid henne. Nu går det inte längre att ändra sig och skicka bort honom. Ifall det nu inte vill ha honom måste han förstöras.
    Så kommer parets biologiska son tillbaka. Han är avundsjuk på robotpojken David. Konflikten spetsas till och till slut måste de skicka David bort och låta honom förstöras. Men mamman kan inte göra det. Istället lämnar hon David i skogen. Den förskräckte David vet vad han måste göra. Han måste hitta den blå fén som han hört om när mamma läste sagan om Pinocchio. Blå fén kan göra honom till en människa. Då måste mamma älska honom.
    Så långt följer filmen någotsånär Aldiss novell. Men med vissa inte så lindriga skillnader. Det som gör novellens premiss så stark är att vi har en pojke som älskar sin mamma medan mamman inte älskar honom och kan aldrig göra det och pojken kan inte förstå varför. I filmen älskar mamman pojken och pojken mamman. Därför är pojkens motiv att bli människa inte alls så starkt som filmmakarna tycks tro. En annan skillnad: Aldiss novell förklarar mycket lite och gör det först helt i slutet. I filmen får vi hela tiden höra långa föreläsningar om det som borde hända i stället för att själva se och uppleva det. Vilket gör att man hela tiden vrider sig i sätet och bara väntar på att det snart börjar. Eller, hellre, att det snart slutar.
    När David är ute i världen blir filmen genast betydligt intressantare. Nu har vi handling i stället för sockrig schmalz och filmen lever. Scenerna är fina och energiska och filmatiska. Vi har en älskar-robot som misstänks för mord (onödigt egentligen att vi får veta så mycket om hans bakgrund, den är egal, bara det han gör är dramaturgiskt sett viktigt) och måste fly, vi har en "flesh fair" det vill säga en cirkus där man torterar och dödar robotar (vilket illustrerar fint människornas ambivalenta förhållande till robotar - koncentrationslägrets relik antar jag). David och älskar-roboten lyckas fly. För att älskar-roboten kommit undan med Davids hjälp vill han hjälpa pojken att hitta sin fé (något ologiskt men låt gå, den allmänna klichén i filmen är ju att robotarna är mänskligare än människorna). Spåren leder till New York som nu ligger under vattenytan, ett kusligt och ödelagt och spöklikt New York som påminner otrevligt mycket om de nyhetsbilder som vi under de senaste veckorna har tvingats se. Blå fén hittar de inte, i stället hittar de mannen som konstruerat David och en massa nya David-robotar. David står inte ut med tanken och kastar sig i havet. Älskar-roboten räddar honom.
    I havet får David se fén, en staty i en gammal tivoli. David tar amfibiehelikoptern och dyker tillbaka. Men fén förvandlar honom inte. David väntar. Och väntar. Och väntar. Och gråter. Och väntar.
    Filmens bästa och effektivaste klipp tar oss 2000 år framåt i tiden, ett modigt, kubrickskt hopp. Världen är nu befolkad av robotar och dessa framtida varelser gräver fram den ännu väntande David (2000 år och hans batterier fungerar ännu - och 2000 år under vattnet och hans kläder är inte ens smutsiga). Han är en av de ursprungliga, en av dem som känt deras skapare - människan. För att David (eller rättare sagt trogna kompanjonen Teddy, Davids robotnalle) har med sig en lock av mammas hår kan robotarna klona henne (detta trots det att hår mig veterligen inte innehåller DNA). På grund av en diffus men mirakulös egenskap världsalltet tycks besitta föds klonerna så att de kommer ihåg allt det som den ursprungliga individen har vetat. Inte hemskt plausibelt och dessutom fruktansvärt klumpigt "förklarat" av en av robotarna med perfekt oxford-accent (samma jappe tycks av någon orsak vara filmens helt onödiga berättare), men låt gå. Om kloningen utförs så bör David veta en sak. Klonen lever bara en enda dag och sover sedan bort (inte värst plausibelt det heller, rent ut sagt riktigt fullständigt oövertygande).
    Vill David att mamma ska klonas för en enda dag? Det vill David och det gör robotarna och så får David sin dag med mamma och mamma älskar honom. Slut.
    Idén att låta robotar klona människor är an sich rätt bra och kompletterar begynnelsen på ett tillfredställande ironiskt sätt. Men. Måste allt vara så sentimentalt? Så vidrigt kitschigt? Måste varje känsla vara så uppblåst och falsk och direkt ohederlig? Måste alla de mest pinsamma scenerna vara så oerhört förlängda att man vill gå och hacka sitt huvud mot väggen tills det känns lite bättre igen.
    Det bästa i filmen är kanske David som spelas rätt övertygande av Haley Joel Osment. Som robot är han verkligen superb, artificiell, mänsklig, vulnerabel, allt på samma gång. Kubrick lekte för övrigt med idén att han en riktig robot spela pojken, en något kubricksk lösning må jag säga. Även älskar-roboten, spelad av Jude Law, är bra. Det visuella fungerar riktigt väl. Slutet med David hos framtidsrobotarna är släkt med 2001 och Bowman hos rymdvarelserna efter att han passerat stargate. David är filmens starchild - vilket stärks av det faktum att även Bowmans förnamn var David.
    Om det visuella fungerar så kan man inte säga det samma om de dramaturgiska elementen. Nästan varje replik stinker. Nästan varje scen irriterar. Det som vore intressant att veta är hur mycket av manuset är Kubricks ursprungliga och hur mycket Spielberg har gått och ändrat på det. Betoningarna och sockret är utan tvekan Spielbergs, men jag är illa rädd för det att det är Kubrick som i sista hand har mycket att svara för visavi denna films totala misslyckande. Men en riktigt så här dålig film skulle han aldrig ha släppt ifrån sig. Jag har inget emot det att filmen är en saga av något slag, bara att sagan som den nu är inte alls fungerar. Om vi hade sett allt som David ser det, sett det och endast det, helt subjektivt, utan att få en massa förklaringar, stilistiskt distanserat, upplevt endast det som David upplever, kännt endast det som David känner, då kunde filmen mycket väl ha fungerat. Om vi inte hade vetat att David inte är en riktigt pojke, om vi hade dragits djupt in i filmens värld och avslöjandet hade kommit först senare, hur mycket starkare hade inte filmens premiss varit? Och därmed hela filmen?
    AI är en film gjord av en regissör som gärna ville vara en riktig människa. Efter att ha sett den känner man sig smutsig och exploaterad.

-Petri Salin- 11.10.2001
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]