[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
Philip Arcan: Archontecs
![[Pärmen på Archontecs.]](../Bilder/Bilder_2002/Archontecs.jpeg)
Archontecs
Författare: Philip Arcan
Utgiven av förlaget Alir (http://www.alir.nu)
Utgivningsår: 2002
Översättning: Mikael Bäckman
ISBN 9163120585
Boken kan köpas t.ex. via förlagets hemsida.
Jag måste erkänna det. Archontecs vållade mig enorma problem. Det verkade närmast omöjligt att få novellerna igenomlästa.
Varför det?
Nå de var ju ganska långa, 50 sidor eller så per novell, men det kan det inte vara frågan om.
Nå vad då?
Själva novellerna, deras struktur och dynamik, protagonisterna, prosan, atmosfären, självaste språket.
Arcan har ett antal idéer: vampyrer i Stockholm, hela Sverige är infesterat, vi har en gränsfallsrotel (typ X-files/Millennium/Guillou), vi har olika sorters vampyrer (i fyra stadier), vi har vampyrer som blir människor igen - alla helt intressanta idéer och värda att explorera. Men det Arcan saknar är litterära färdigheter. Han kan inte arrangera sitt material på ett organiskt det vill säga skönlitterärt sett utan mitt i novellen får vi förskräckliga informationspaket - essäer eller föreläsningar - som sedan ingenvart leder. Hans protagonister är alla lika. De kan ha olika namn men trots det är det fullständigt omöjligt att veta vem som är vem. Inte för att det har någon betydelse. I stället för att använda sig av nyanser eller psykologi eller strukturering eller spänning eller kontraster eller andra medel som riktiga författare har till sitt förfogande gynnar Arcan tonårsflickans dagboksrepertoar. Kursivering. Utropstecken! Mera utropstecken!!! STORA BOKSTÄVER! Utropstecken samt frågetecken!?!??
Ofta gör novellernas klumpighet ett närmast komiskt intryck. När det i en novell talas om att gränsfallsrotelns agenter medikeras med Ritalina (för att de är så hypersensitiva) har jag svårt att låta bli att tänka på det avsnitt i South Park där ungarna fick samma medicin och började, hemskt nog, digga Phil Collins. När det inte är komiskt är det blodigt och vidrigt - motbjudande berättelser i en motbjudande miljö.
Och elva noveller - 500 sidor - av detta är rena mordet.
Philip Arcan är för mig ett helt och hållet okänt namn. Enligt förläggaren är han ursprungligen kanadensare (nu bosatt i Sverige) och professor i etnologi (vilket kan förklara varför novellerna innehåller otaliga miniföreläsningar). Nätet verkar inte känna till Philip Arcan, vilket kan bero på det att namnet är en pseudonym. Novellerna har ursprungligen skrivits på engelska. Och det ska bli mera - nu en romansvit.
Och naturligtvis erkänner författaren i sitt förord att allt baserar sig på verkligheten. Naturligtvis.
-Petri Salin- 16.7.2002