[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Karolina Bjällerstedt Mickos: Mantor & Larona

Till Esperani: Mantor
Till Esperani: Larona
Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Förlag: Måni Bokförlag
Utgivningsår: 1998 respektive 1999
ISBN 91-973449-31 (Mantor)
ISBN 91-973449-58 (Larona)

Fantasy utan drakar och demoner, fantasy som behandlar allvarliga och ”vuxna” teman, fantasy där folk uppför sig som riktiga levande människor, inte som någonslags klichesamlingar. Hur går det ihop? Ja, tar man en titt på Karolina Bjällerstedt Mickos’ duologi Till Esperani, tycks det inte vara någon konst att baka samman allt detta.

I några årtionden har fantasylitteraturens popularitet ökat kraftigt. Tyvärr har detta samtidigt lett till en allt mäktigare störtflod av schablonmässigt konstruerade böcker. Berättelser där världen står i fara då ondskan stiger från öst och räddningen kommer i form av den unga fåraherden som växer upp till en hjälte och visar sig vara ättling till den store magikerkungen och således den enda som kan använda den mäktiga spiran som i årtusenden legat i den gömda grottan, för att med denna spira kunna tämja de massiva enhörningshjordarna och leda dem i en slutlig kamp där onskan besegras en gång för alla.

Vi har alltså fått femtioelvadelade fantasyepos där varje bok är minst 1500 sidor tjock. Massiva bokserier där persongalleriet har lika mycket djup som pappersdockor och alla karaktärer är som gjorda med en och samma form vare sig de sedan är män eller kvinnor, unga eller gamla.

Men visst finns det undantag! Tyvärr vill dessa lätt drunkna i floden av dussinfantasy och därför är det så viktigt att framhäva fantasypärlorna. Alltid behöver man inte ens leta så långt borta för att hitta intressant och nydanande fantasy. Den här gången kommer mästerverket från Sverige.

Karolina Bjällerstedt Mickos’ roman Till Esperani vann i tiderna det då nystartde förlaget Månis manuskripttävling och utgavs senare av samma förlag i två volymer: Mantor och Larona. Att boken, eller egentligen bokparet, duologin, vann tävlingen är inte så svårt att förstå då man läst verket: här har vi fantasy i dess bästa form – god litteratur som använder sig av fantasyns möjligheter till att ställa berättelsens personer och läsaren framför stora och viktiga frågor.

Det här är inte krigskonstsfantasy, utan musikens, teaterns och bildkonstens – helt enkelt kulturens fantasy, där huvudpersonerna idkar musik, konst eller skådespel och där teatern och religionen spelar en lika stor roll som de magiska svärden i andra böcker.

Mantor och Larona behandlar inga enkla teman, utan lyfter fram religion, kärlek, plikt, ansvar och allas vår skyldighet att våga tänka själva.

Men även om böckerna behandlar allvarliga teman betyder det inte att berättelsen skulle vara torr eller predikande. Bjällerstedt Mickos spinner sin saga på ett fantastiskt medryckande sätt. Världen öppnar sig för läsaren genom huvudpersonernas ögon som en ny och underbar sak.

Den värld Karolina Bjällerstedt Mickos målar upp i sina böcker känns inte konstlad. Det här är inte en kuliss som satts upp endast för denna föreställning, nej det här är en hel stor värld som fungerar även utanför huvudpersonernas synfält.

Persongalleriet skildras mycket trovärdigt. Våra huvudpersoner gör kanske inte alltid de val läsaren skulle önska, men varje val, varje handling är helt berättigad ur karaktärens synpunkt.

Den första boken, Mantor, berättar om en ung andelsman som tvingas fly från sitt land och hamnar slutligen i en främmande stad där religionen spelar en mycket stark roll i människornas vardagliga liv. Här blir huvudpersonen så småningom indragen i en härva av förhållanden och politik.

Berättelsen i Larona överlappar delvis berättselsen i Mantor, men huvudpersonen är en annan. Här betraktar vi världen från en ung adelsdams synpunkt. Den här gången kretsar händelserna kring en fredsförhandling i ett krig som pågått i åratal. Kommer kriget att fortsätta eller finns det ett hopp om fred, finns det överhuvudtaget någon som är intresserad av fred?

Där vi i Mantor fick en inblick i hur världen ser ut, mer eller mindre från det vanliga folkets perspektiv och begränsat till ett relativt slutet samhälle, ser vi i Larona på världen från adelns vida synfält. De två böckerna är ganska olika till sina berättelser, men bildar ändå ett fascinerande pussel där alla bitar hänger i hop och ger en större helhetsbild.

Samtidigt som Till Esperani är fantasy som borde falla varje fantasyälskare i smaken är det också litteratur som man mer än väl kan rekommendera till de vänner och bekanta som känner sig främmande inför fantastik.

Mantor och Larona är böcker som man gärna återvänder till och läser flera gånger. Rekommenderas varmt!

-Ben Roimola- 24.7.2004

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.

[Tillbaka till Näthörningen]