[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
Arthur C. Clarke: 3001: Den sista resan
![[Pärmen på 3001]](../Bilder/Bilder_2001/3001.jpeg)
Författare: Arthur C. Clarke
Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Rabén Prisma (http://www.norstedts.se)
Utgivningsår: 1998
ISBN 91-518-3263-1
Originaltitel: 3001
Orignalutgivningsår: 1997
Det är med stort intresse jag öppnar 3001 för att läsa. Boken är den sista i en kvartett rymdodysséer. Man kan mycket väl läsa 3001 utan att känna till de tre tidigare verken, men den stora tjusningen ligger nog ändå i att ha följt med i Clarkes resa från början och nu få ta del av hans visioner om slutet på odyssén.
För gamla vänner av god science fiction behöver Arthur C. Clarke knappast någon närmare presentation. Han har skrivit en stor mängd böcker genom åren han varit aktiv - allt sedan 1948. Hans stil är vad jag kallar "äkta" science fiction, d.v.s. uppdiktad vetenskap. Clarke är alltid mån om att den tekniska delen ska vara övertygande; alltså ange en helt möjlig framtid. Man kunde säga att han inom fantastisk litteratur representerar en motsats till fantasy.
Clarke gjorde även ett stort genombrott inom filmen med 2001: en rymdodyssé, som han skrev i samråd med Stanley Kubrick. Tyvärr är det många gånger Clarke får stå i skuggan av filmgeniet Kubrick. Det gör dock inte Clarks insats mindre betydande och det visas också av de tre uppföljarna på 2001, nämligen 2010: Andra odyssén, 2061 och nu senast 3001 (av vilka 2010 också kan ses på vita duken).
Den sista resan är ett väl valt namn i många avseenden. Innehållet i boken är inte bara en ny roman utan lika mycket en återblick över de andra odysséerna, väl vetande att det inte blir någon femte uppföljare. Vi måste också vara medvetna om att Clarke befinner sig på sin ålders höst - men märk väl fortfarande mycket aktiv - han fyller 100 år 2017. Jag kan inte låta bli att undra om hans beskrivning av 3000-talets teknik: att bevara en människas hela liv komprimerad i en minnesskiva på många terabytes, är en återspegling av detta faktum.
En bra science fiction berättelse ska behandla de stora frågorna. Detta gör 3001: Den sista resan. Romanens grund är frågan om mänsklighetens tillblivande och dess framtid. I Clarkes vision låter han evolutionen påskyndas av en utomstående intelligens eller civilisation. Kännemärket för denna civilisation är en svart monolit som upptäcks på månen i romanen 2001. Denna monolit återfinns sedan i större upplaga i bana runt Jupiter om vilket de nästföljande två odysséerna handlar om.
Clarke är inte religiös. Tvärtom kommer hans antipatier mot religionen i alla dess former starkt fram i 3001. Kanske fyller mysteriet runt monoliten Clarks andliga behov i en i övrigt rent teknologisk, materiell och lättförklarlig värld. Romanen ger oss inget definitivt svar på vårt ursprung och vår framtid, men väcker en hel del djupgående tankar.
Romanen är skriven i traditionell berättande stil. Inga konstnärliga utsvävningar. Visserligen innehåller den sin dos spänning och romantik, men dess styrka är framförallt människans förundran inför sin litenhet i seklers gång och universums storhet. Det är tydligt att Clarke har något att berätta: sin vision av framtiden som han tänker sig den år 3001, och att huvudpersonens uppgift är att beskriva för läsaren denna framtid. Huvudpersonen är Frank Poole, som dör i 2001, men som nu påträffas och återupplivas med 3000-talets teknik. 3001 är med andra ord inte bara en rymdodyssé, den är dessutom en tidsodyssé: en resa genom det tredje millenniet.
Att beskriva framtiden seriöst gör Clarke mycket bra. Jag vet ingen annan science fiction-författare som med sådan auktoritet kan uttala sig om framtida tekniska landvinningar. Clarke är personligt bekant med forskare och nobelpristagare. Han var med när apolloprojekten begav sig och han har till och med asteroid 4923 uppkallad efter sig. Han är också en av de få science fiction författare vars visioner lett till verklighet - jag tänker på kommunikationssatelliten. Allt detta och mera därtill gör att man läser hans framtidsskildring med stort intresse.
I sin roman 3001: Den sista resan ägnar han de sista 24 sidorna till efterord och en djupgående källbeskrivning, minst lika intressant som romanen i sig.
Arthur C. Clarkes romaner är i världsklass och ofta riktgivande för science fiction-genren. Därför, om du är intresserad av ämnet, läs Den sista resan. Om inte annat så för allmänbildningens skull. Dessutom tänk på att om du inte läst 2001: En rymdodyssé finns det inget bättre år att göra det på än just nu. Lämna inte läsningen av 3001: Den sista resan fullt så länge.
-Peter Damlin- 11.1.2001