www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


[Reklam för Archipelacon.]

Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


World Fantasy-vinnare 2001 i kategorin bästa novell

The Pottawatomie Giant

The Pottawatomie Giant
Författare: Andy Duncan
Ursprungligen publicerad i webbtidningen SciFiction och kan läsas på webben på adressen http://www.scifi.com/scifiction/originals/originals_archive/duncan/
Utgivningsår: 2000

Harry Houdini är en figur som har inspirerat mången författare. En av de tidigaste var Arthur Conan Doyle som var fullt övertygad om att Houdinis trollkrafter var äkta, det vill säga övernaturliga. Houdini själv förnekade detta men Doyle förblev övertygad. Vem vet?
    I Andy Duncans novell The Pottawatomie Giant (som vann årets World Fantasy Award) är Houdini inte huvudpersonen. Huvudpersonen är Jess Willard, boxaren som besegrade Jack Johnson i Havanna år 1915 och vann därmed världsmästerskapet. Sju månader senare stöter Willard på Harry Houdini i Los Angeles. Houdini brukar bjuda in kändisar att delta i sina nummer. Willard vägrar vilket leder till en offentlig konfrontation. I publikens ögon är Willard en otacksam skurk. Vi hoppar framåt i berättelsen eller rättare sagt snabbspolar. Willard lever sitt liv. Han förlorar sin världsmästerskapstitel 1919. Efter det är det knaprare. 1968 drar den ålderstigne Willard sitt sista andetag.
    Men hur skulle Willards liv ha sett ut om han i november 1915 skulle ha tackat ja till Houdinis erbjudan och tagit del i den legendariske trollkarlens trick? Skulle det ha varit annorlunda ifall han hade bekantat sig närmare med Houdinis Wall of Mystery? Detta är novellens premiss.
    När Willard 1968 i novellen för sista gången sluter sina ögon är han plötsligt tillbaka i Los Angeles och står på scen med Houdini. Denna gång tackar han inte nej. Houdini gör sitt trick och promenerar genom sin Wall of Mystery. Sedan hoppar vi igen till 1968. Har mötet med Houdini de facto en inverkan på Willards liv?
    Men. Ett stort men. Premissen, fastän den kanske inte är världens starkaste (helt ärligt sagt är den en kliché) fungerar nog. Ändå så kunde Duncan ha använt den lite mera innovativt. Som den nu är verkar den väldigt vagt utvecklad. Om träffen med Harry Houdini är höjdpunkten eller rättare sagt kulminationspunkten i Jess Willards liv, så borde detta ha konkretare implikationer i berättelsen. Om inte, så vad är det hela novellen handlar om? Det att Willards barnbarnsbarn till slut har en svart pojkvän verkar enormt lamt. Berättelsen ser ut att åtminstone till synes handla om rasism (Willard är vit och Jack Johnson som ständigt dyker upp Willards skugglika minnen svart) och om matchen Johnson-Willard men allt förblir outvecklat. Varför blir rasisten Jess Willard efter mötet med Houdini en ickerasist? Är ickerasismens enda implikation barnbarnbarnets pojkvän?
    Premissen är intressant. Personerna är intressanta. Men hur jag än läser igenom novellen så hittar jag inga dolda dimensioner, ingen undertext som skulle berättiga novellens existens. Det enda jag hittar är en hemskt obalanserad och ickeorganisk berättelse om en man som ens författaren inte finner intressant. I efterordet berättar Duncan nämligen att det som intresserade honom i Willard var att Willard var en negativ bifigur i både Houdinis och Jacksons liv. Men Willard då? Borde inte novellen handla om honom. På riktigt?
    Duncan fördjupar sig i Willards person och går i genom hela hans liv men lyckas göra det på ett enormt externt sätt. Vi får aldrig veta något särskilt viktigt om Willard. Vi kommer aldrig in i Willards person. Duncan låter Willard förbli en fjärran figur. Därmed förblir novellen relativt fjärran.
    Vilket är synd. Houdini och Willard och Johnson är alla intressanta människor. Duncans novell är helt tillräckligt välskriven. Den undviker de allra självklaraste klichérna. Men tyvärr lyckas den inte skapa något särskilt läsvärt. Vore det inte ha varit ärligare att skriva novellen om Johnson och Houdini? När de ändå intresserar och inspirerar författaren betydligt mera än Willard?

-Petri Salin- 19.11.2001

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]