[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

K-Pax

Vissa fenomen verkar ha en väldigt stark inre dramaturgi vilket betyder att det är både lätt och fruktbart att skriva dramer eller göra filmer på basen av dem. Ett är den anglosaxiska rättegången, som helt enkelt är ett färdigt och renlärigt skådespel. En annan nästan lika saftig naturlig struktur, och i vissa fall kanske till och med saftigare, är den medicinska case studyn, sjukdomshistorian eller fallstudiet. Vi har en patient (genast en dramatiskt fin premiss), han lider av något (vad?), vi studerar hans förflutna (både hans medicinska som hans privata förflutna), söker efter ledtrådar/symptom, drar slutsatser, hittar på vad det är han har - och till slut försöker vi bota honom - en färdig berättelse med ofta allvarliga konsekvenser. Att läsa till exempel Oliver Sacks eller dennes läromästares Lurijas case studies är egentligen mera spännande än att läsa deckare - den medicinska case studyn är de facto modellen för hela den moderna detektivstrukturen (Conan Doyle som hittade på Sherlock Holmes var själv läkare och lät därför sin geniale privatdetektiv studera sina fall som en läkare studerar sina patienter och deras sjukdomar).
   Här är huvudpersonen en man som påstår sig vara från planeten K-Pax och naturligtvis antar alla att han är galen. Vilket leder till att han spärras in och får psykiatrisk vård. år han verkligen utomjording eller är han galen? är filmens premiss, den interna spänningen som ska hålla filmen vid liv och göra den intressant. Tyvärr, på grund av en lat manusförfattare, gissar man genast hur det står till med den saken (vilket får en att tänka på den utmärkta 12 Monkeys - tittaren vet att huvudpersonen verkligen är från framtiden men börjar så småningom tro - som huvudpersonen själv - att kanske han ändå är galen!) och spänningen uteblir så gott som totalt.
   Vi har två bra skådisar men ingen egentlig dynamik. Detta beror helt och hållet på utomjordingens roll (spelad av den för det mesta pålitlige Kevin Spacey) som först verkar vara en bra roll men snart visar sig vara tröttsamt monoton och ensidig. Det finns inga nyanser, ingen varians, inget som gör utomjordingen till en person som det lönar sig att intressera sig för. Det är svårt att bry sig om honom eller hans fal, varför borde man? Vi har ett par galenskapsanfall, men mekaniska som de är finns de med antagligen just därför att någon märkte att utan dem rollen helt död. Det är den med dem också.
   Själva strukturen är i och för sig professionell, alltid när det börjar bli tråkigt händer något oväntat, men vändningarna är för det mesta omotiverade och de har ingen verklig betydelse. Vi vet pinsamt tidigt att han är en utomjording (allt pekar på det, hans kunskaper, till och med hans fysiska egenskaper) och den lilla ambiguiteten (är han kanske ändå en vanlig människa som tappat förståndet när hans hustru och barn mördades?) som kastas med i spelet kommer alltför sent för att ha någon verklig betydelse. Också det verkar vara direkt ur Hollywood-manusförfattarens guide: SID. 98 - DEN STORA VÄNDPUNKTEN!
   Synd. Filmen har en bra och potentiellt mångtolkad premiss som man kunde ha utvecklat vidare på många olika sätt men som regissören och särskilt manusförfattaren slösade bort. Som filmen nu är är den närmast som ett mediokert avsnitt ur en medioker TV-serie.

-Petri Salin- 30.11 2002
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.

[Tillbaka till Näthörningen]