Litteratur: Petter Lindberg: Minnenas planet

Recensionen är ursprungligen skriven för uppläsning i radio och den ingick i radioprogrammet Jag läste häromdan som sändes i Radio Vega 7.4.2006.

Petter Lindberg: Minnenas planet

Minnenas planet
Författare: Petter Lindberg
Förlag: Söderströms
Utgivningsår: 2006
ISBN 951-52-2343-1

George Orwell, Mary Shelley, P.C. Jersild, Margaret Atwood, Harry Martinson och Petter Lindberg. Var hittar vi den gemensamma nämnaren för dessa författare? Jo, alla har de skrivit science fiction.

Boken som vi skall behandla den här gången är något såpass ovanligt som en finlandssvensk science fictionroman. Ovanligt, men inte enastående, och sist och slutligen inte ens så oerhört ovanligt.

För ett av de första, om inte till och med den första, finlandssvenska science fictionberättelsen publicerades faktiskt redan för 120 år sedan. År 1886 utkom nämligen Viktor Petterssons novellsamling På lustfärd över land och vatten med novellen Efter trettio år.

Och senast, före Lindberg alltså, fick vi finlandssvensk science fiction i bokform för två år sedan; då av Merete Mazzarella i form av novellsamlingen November.

Men tillbaka till Petter Lindberg vars purfärska roman Minnenas planet utkommer i dagarna. Boken är faktiskt såpass färsk att den här recensionen inte är skriven med en tryckt bok i hand, utan en bok utskriven på en bunt A4-ark. Men formen är ju långt en bisak, då det gäller böcker. Innehållet är det viktiga och vad jag vet är innehållet i min utskriftsbunt den samma som i den bok ni hittar i bokaffären eller på biblioteket.

Petter Lindberg debuterade för några år sedan med boken Pavulom, en kall och klinisk kriminalroman som behandlar en ohelig allians mellan ambulansförare och begravningsentrepenörer. Pavulom förde mina tankar lite i riktning av den rikssvenske författaren P.C. Jersild och hans roman Babels hus.

Lindbergs nyaste roman Minnenas planet för även den tankarna till en rikssvensk författare, nämligen Harry Martinson och då speciellt hans science fiction-klassiker, giganten bland science fiction-lyrik, Aniara.

Det känns nästan som om Lindberg skulle ha blivit så begeistrad över Aniara att han bestämt sig för att skapa en finlandssvensk motsvarighet till Martinsons rymdpoesi. För även om Minnenas planet inte är ett diktverk har språket i boken en viss lyrisk klang och själva berättelsen, en resa förutom i rum även i tid, strävar klart till att nå högre sfärer än vanlig jordbunden prosa.

”Under en lång tid har man befunnit sig på resa, så lång att knappt någon brytt sig om att räkna sömnvarven. De finns registrerade i Fjärilens minne, men varken Kaptenen eller hans styrman Sigma har brytt sig om att avläsa den höga siffran på länge.”

Paralleller mellan de båda verken kan även hittas i själva händelseförloppet. Även i Lindbergs roman följer vi med på ett rymdskepps mer eller mindre öändliga och dömda resa över rymdens ofantliga ängar, för att så småningom vända blicken mer mot den lilla varelsen på det stora skeppet. Mot människan och in mot det som gör oss mänskliga.

Lindberg siktar alltså högt men når inte riktigt fram. Tyvärr saknar Minnenas planet den insikt om oss människor och vårt varande som är så grundläggande för god science fiction, ja god litteratur överhuvudtaget. För skrapar man på ytan och ser bakom de lyriskt menade orden hittar man sist och slutligen ingenting, en tom, innehållslös berättelse.

En berättelse där karaktärerna inte egentligen är något annat än en hop underliga namn utan desto mer djup eller personlighet. Vad får en författare att välja namn från det grekiska alfabetet, åt de flesta av sina karaktärer. Visst, vill man understryka att det bara är frågan om namnlappar på tomma skal, namnlappar som enkelt kunde bytas ut mot vad som helst, namnlappar som egentligen inte behövs då själva handlingen eller stämningen är det viktiga i berättelsen, då går det ju. Men i såfall borde man ju ha en handling som har något att komma med eller en stämmning som på ett eller annat sätt ruckar om läsaren.

Tyvärr har Minnenas planet ingendera. I stället har vi en berättelse där intrigen i sin baraste form låter som något taget från en undermålig Hollywoodproduktion: ett rymdskepp blir attackerat, krashlandar på en främmande planet, där rymdskeppets besättning kommer i kontakt med en främmande molnlik livsform. Ja, det låter ju nog som värsta sortens Star Trek-science fiction och är dessutom en intrig som återanvänts gång på gång i otaliga former i otaliga medier genom åren.

Även bokens behandling av könsroller känns som något från gångna tider. Hela den namngivna delen av besättningen, och troligen också resten av manskapet, består av män.

”Kaptenen tittar stolt på sina besättningsmän, deras kvinnor och barn.” skriver Lindberg. Precis som ur den citerade meningen får man av hela boken en uppfattning om att kvinnorna och barnen närmast kan jämföras med boskap. De finns med och slussas hit och dit, men någon större roll spelar de inte. Inte ens Kaptenens egen kvinna, bokens enda namngivna kvinnliga karaktär, Nori, vars uppgift i livet tycks vara att vara svartsjuk, eller som det sägs i boken:

Ibland påminner hon honom om hans lojalitetsprioritering som han oklokt nog avslöjat. Först kommer kärleken till Fjärilen, sedan till besättningen och slutligen till Nori. Det var i egenskap av kapten han talat. Friställd hade han naturligtvis svarat annorlunda, men det förstår inte Nori.”

Ja så är det ju. Kvinnokönet är ju som bekant beskaffat med en mindre hjärnkapacitet, som omöjligt kan omfatta de stora tankar som vi män formar.

Jag välkomnar Lindberg till det här århundradet, ja det räcker nog med att ens komma upp till senaste århundrade, och ta en titt omkring. Vill man göra det med science fiction som referensram rekommenderas till exempel feministisk science fiction och författare som Ursula Le Guin, Joanna Russ, Gwyneth Jones med flera.

Ytterligare ett problem i Minnenas planet är användningen av fotnoter. Personligen har jag svårt med fotnoter i skönlitterär text, men det kan vi förbise som mitt problem. Fotnoterna i Lindbergs roman känns dock malplacerde helt innehållsmässigt. Där själva berättelsen strävar till att flyta fram som något högtravande och större än mänskligheten är fotnoterna, som för det mesta pekar till påhittade böcker och annat intetsägande, som från en helt annan bok. Vi tar ett exempel:

”Det blir mörkt. Några svaga prickar lyser på himlen, får honom att tänka på stjärnorna där hemma.”

Från ordet hemma har vi då en hänvisning till en fotnot med innehållet ”Bing och Bob”. Det var väl lustigt.

Petter Lindberg verkar ha haft stora ambitioner med Minnenas planet, och visst skulle det ju ha varit fint med en finlandssvensk Aniara, vår egen science fiction-klassiker, men den här gången blev det nog bara ett platt fall.