[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Moon

[Pärmen på Moon]


Regi: Duncan Jones
Manus: Nathan Parker
Musik: Clint Mansell
I huvudrollerna: Dominique McElligott, Sam Rockwell och Kevin Spacey.
Längd: ca 93 min
Ursprungsland och -år: Storbritannien 2009
Åldersgräns: 11
Bildformat: anamorfisk vidbild
Recensionsformat: DVD
Filmens webbsida
Om filmen på IMDb
DVD-fakta:

  • Bildformatet är anamorfisk vidbild.
  • Originalljudspåret på engelska är Dolby Digital 5.1.
  • Textning på svenska, finska, norska och danska.

Bonus:

  • Absolut inget.

Moon tar oss med till en framtid där det mesta verkar ha ordnat upp sig. En ny bränslekälla har upptäckts och löst världens energiproblem. Den nya energin ”skördas” på månens baksida och på skördestationen jobbar en enda man, Sam Bell. När vi möter Sam har han två veckor kvar av sitt treåriga kontrakt och kan knappt vänta på att få åka hem. Stationen har ingen direkt kontakt till jorden och Sams enda sällskap är den super intelligenta roboten Gerty, men hemma på jorden väntar Sams fru och dotter. De tre åren har varit tunga för Sam och till råga på allt verkar hans mentala stabilitet så här mot slutet av hans vistelse bryta samman. Han tror sig se andra på stationen och råkar ut för en olycka. När han vaknar i sjukstugan märker han att Gerty uppför sig kontigt. När han lyckas ta sig ut hittar han sig själv svårt skadad vid olycksplatsen. De två Sam Bell står nu framför en svår fråga: Vem av dem är den riktiga Sam Bell och vem är klonen, den skadade, den friska eller båda två?

De första 20–30 minuterna av Moon ger upphov till en hel rad flashbacks till science fiction klassiker av olika slag. En ensam man på en rymdstation som ser personer som inte är där för naturligt tankarna till Solaris. En dator eller robot med en mild röst och ett lysande öga måste jämföras med Hal i 2001: A Space Odyssey och gör en genast misstänksam. Ödsliga månlandskap och rymdstationens trånga utrymmen väcker i sin tur minnesbilder från allt från Alien till The Abyss till liv. Och klonerna slutligen lockar en lätt att göra jämförelser med filmer som The Island. Kort sagt har man en bra bit in i Moon känslan av att det här har man sett förr och man förväntar sig således en hel rad scenarier och självklara slut. Men Moon är ingen av dessa filmer eller kanske man kan säga att den är alla av dessa filmer och samtidigt något eget. Filmen använder sig med andra ord klart av referenser till tidigare science fiction berättelser för att skapa förväntningar, men lyckas om och om igen utmana dessa förväntningar och föra berättelsen i en annan riktning.

Kärnan av Moons berättelse kan anses vara ett etiskt dilemma (vilka rättigheter har en klon och vad säger dess existens om attityder i vår värld) men svaren som ges är inte entydiga utan filmen har på denna punkt ett öppet slut. Det som driver berättelsen framåt är inte heller egentligen frågor om rätt och fel utan relationen mellan de två Sam Bell, deras konflikter, drömmar och förhoppningar. Sam Rockwell lyckas ge fantastiskt liv till dessa två karaktärer utan att någon av dem blir en ensidig parodi. Kevin Spaceys röst ger i sin tur liv åt roboten Gerty och tillsammans med en övertygande scenografi dras man snabbt in i berättelsen och dess värld. Moon är ingen storslagen science fiction-film och knappast en framtida klassiker, men den är en rörande berättelse som väcker både tankar och känslor. I jämförelse med filmspektakel som Avatar känns Moon dessutom som en skön påminnelse om att science fiction-film kan vara okonstlad och ändå fungera alldeles utmärkt. Moon är således en riktigt sevärd film.

-Sofia Sjö- 28.10.2010
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]