[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
William Nicholson: The Wind on Fire-trilogin
![[Pärmerna på de tre Wind of Fire-böckerna.]](../Bilder/Bilder_2003/Wind_on_Fire.jpg)
The Wind on Fire I: The Wind Singer
Författare: William Nicholson
Utgiven av förlaget Egmont Children's Books (Mammoth).
Utgivningsår: 2000
ISBN 0749744715 (pocket)
The Wind on Fire II: Slaves of the Mastery
Författare: William Nicholson
Utgiven av förlaget Egmont Children's Books (Mammoth).
Utgivningsår: 2001
ISBN 0749749016 (pocket)
The Wind on Fire III: Firesong
Författare: William Nicholson
Utgiven av förlaget Egmont Children's Books (Mammoth).
Utgivningsår: 2002
ISBN 1405206543 (pocket)
William Nicholson är en framgångsrik manusförfattare, Oscar-nominerad som co-writer till filmen Gladiator bland annat. Han har också skrivit manus till Shadowlands och flera andra filmer. Hans författardebut med första delen i trilogin The Wind on Fire har trots det kommit sent i hans yrkesverksamma liv: han var ett par och femtio år gammal när The Wind Singer gavs ut av Egmont Children's Books i England år 2000.
Första delen heter alltså The Wind Singer, har vunnit utmärkelser och priser i England, samt översatts och givits ut i flera länder, bland annat i Finland. Den inleds med en prolog där Manth-folket och deras Vindsjungare, ett märkligt S-format silverinstrument, placerat i ett högt trätorn, presenteras. Vinden spelar på Vindsjungaren (som mer påminner om en vindorgel än om en vindharpa), och därmed bringas lycka till Manth-folket. När boken börjar är emellertid Vindsjungaren borta, och Manth-folkets stadsstat Amaranth har förvandlas till en byråkratisk mardröm, där folket ständigt testas och betygsätts av stadens examinatorer. Resultatet av dessa prov avgör ens status i samhället.
Nicholson börjar sin berättelse med en dråplig beskrivning av examinatorernas förtryck av folket. Familjen Hath, huvudpersoner i boken, är motståndare till systemet, men samtidigt fångar i det. Min favoritreplik i boken är, när familjens tvååriga dotter Pinto ska examineras och mamma Ira tillfrågas om dottern lärt sig kontrollera sin blåsa och svarar: "Control her bladder, madam? My daughter can widdle in time to the National Anthem." (Kontrollera sin blåsa, frun? Min dotter kan kissa i takt med nationalsången.)
Så långt är boken barnslig och underfundig, men den skruvas snabbt till. Tonårsflickan Kestrel Hath gör uppror och demonstrerar, och straffet som väntar henne är gruvligt: Att förvandlas till ett "gammalt barn", evigt sittande i en gudsförgäten skolsal i stadens nedre regioner. Dessa "gamla barn" var för mig bokens mest spännande figurer: de var barn, ändå gamla, rynkiga och orkeslösa, och den de vidrörde blev likadan.
Kestrel och hennes tvillingbror Bowman flyr från Amaranth, för att Kestrel ska undkomma sitt orimliga straff. Då har Kestrel dessutom av stadens fångne härskare fått veta, att Vindsjungaren många generationer tidigare av stadens första härskare lämnats i pant till en ondskefull varelse vid namn Morah för att en armé av Zarer inte skulle förgöra staden. Detta är förklaringen till det bedrövliga tillståndet i Amaranth, och Kestrels flykt utvidgas alltså till ett uppdrag: att finna och hämta tillbaka Vindsjungaren.
Under sin flykt tillsammans med vännen Mumpo möter ungdomarna några olika folkslag, och Nicholson visar sin förmåga att skriva snärtiga repliker, som levandegör olika egendomliga mini-samhällen. Mest spännande är det dock när de gamla barnen närmar sig, obevekligt, med trötta, hasande stegŠ
Miljön som huvudpersonerna rör sig i är obestämt ökenartad för det mesta, och i min smak drar det ner boken något, men det kan bero på att jag är en trädälskare, och inte trivs i öknar och på kala berg. När de äntligen hamnar i en skog befinner de sig bland träd rätt och slätt, inga detaljer, vilket fick mig att knappt märka skogen: den blev en fattig inre bild av några granar med barrig mark emellan. Beskrivningen av städer och byggnader, t.ex. interiören i Morahs palats, är mer noggrann.
Nicholson tar tydligt ställning mot krig och våld men väjer inte för att skildra våldet och stridernas lockelse. Han väjer heller inte för starka känslor, på gränsen till sentimentalitet, dock mästerligt utfört på samma vis som i hans filmmanus.
Del 2 i serien heter Slaves of the Mastery. Här tas hela Manth-folket som slavar och förs till ett samhälle som ger dem precis allt - utom frihet. Frågeställningen är intressant och komplicerad. Mastern själv är en fängslande, ambivalent personlighet. Kestrels tvillingbror Bowman utvecklar samtidigt alltmer sina mentala krafter. Huvudkaraktärerna är äldre och mer utvecklade i den här boken, vilket tilltalar en vuxen läsare som jag själv.
Del 3 - Firesong - bjuder på en underbar kattkaraktär som heter Mist, härligt poetiska beskrivningar av Vindsjungarens skapare, The Singer people (Sjungarna), och deras mission: att slutgiltigt besegra Morah och bokstavligen bränna bort våld och ondska från världen. Manth-folket räddas och finner sitt paradisiska land, som det varit utlovat i profetiorna. Mycket magi av både mentalt och mer påtagligt slag: både Bowman, Kestrel och katten Mist lär sig flyga t.ex. Givetvis blir det nya originella möten med egendomliga figurer och folkslag under Manth-folkets långa vandring bort från The Mastery, slavstaden som skildras i andra boken och som där faller sönder, varpå människornas nyvunna frihet leder till det kaos och våld, som vi möter i Firesong.
Om jag skulle ge betyg från 1 till 5,så skulle jag ge 3 poäng till The Wind Singer (där jag tycker landskapet är vagt skildrat och en del möten med främmande folk en aning långtråkiga) och 4 poäng till Slaves of the Mastery och Firesong, där Nicholson utvecklar sina filosofiska tankar och knyter ihop sin trilogi. Det bästa med The Wind on Fire är att Nicholsons värld känns som en helt egen, sann och äkta skapelse. Han är trogen sin egen känslosamhet och han är en mästerlig och roande replikmakare, satirisk och humoristisk. Och jag tycker om hans huvudfigurer: Flickan Kestrel som är tuff och handlingskraftig, pojken Bowman som är vek och känslosam, båda ett tvillingpar, så nära varann känslomässigt att de kan läsa varandras tankar.
Nicholson är en mycket seriös författare: han har tackat nej till erbjudanden om filmatisering av The Wind Singer eftersom han först vill att hela trilogin ska nå ut i bokform till så många läsare som möjligt. Först därefter tar han ställning till eventuell filmatisering. Mer om detta,och annat som rör trilogin, kan man läsa om på hemsidan www.williamnicholson.com.
-Cecilia Wennerström- 14.10.2003