[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
Edgar Allan Poe: Arthur Gordon Pyms äventyr
![[Pärmen på Arthur Gordon Pyms äventyr]](../Bilder/Bilder_2002/Poe_Pym.jpeg)
Arthur Gordon Pyms äventyr
Författare: Edgar Allan Poe
Översättare: Tom Wilson
Förlag: Aleph Bokförlag (http://www.alephbokforlag.se)
Utgivningsår: 2001
ISBN 91-972507-2-4
Originaltitel: Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket
Orignalutgivningsår: 1838
Poe skrev sin Arthur Gordon Pym 1836-37 och de första avsnitten kom ut i Southern Literary Messenger, en tidning som Poe just då råkade vara cheredaktör för. Texten låtsas vara skriven av huvudpersonen Pym och är såtillvida en av Poes många litterära skämt (eller hoax som hans egen term var). Det behagade Poe storligen att låta läsarna tro att det han hade hittat på var sant (eller åtminstone misstänka att så kunde saken vara), blanda fakta med fiktion, fiktion med fakta, krydda texten med fotnoter och anmärkningar och diffusa illustrationer, vara samtidigt leksam och allvarsam. Och naturligtvis kunde textens "autenticitet" även väcka ett större intresse och på så vis leda till en större upplaga. Tyvärr blev boken aldrig den storsäljare Poe hade hoppats på.
Som roman är Arthur Gordon Pyms äventyr tämligen ojämn. I kanske alltför stor detalj beskriver Poe sin huvudpersons tidiga liv och hans olika seglatser. Dessa saknar inte intresse, inte alls, men ickedestomindre är de nästan långtråkiga, åtminstone om man jämför dem med det som kommer mot slutet, bokens underbara, mystiska, oroväckande avsnitt. Vi får läsa om Pyms pojkår, om hur han seglar iväg ombord fartyget Grampus med vännen Augustus, om det grymma myteriet, om skeppsbrottet, om hur han räddas av skonaren Jane Guy, allt ganska konventionellt skildrat. Det är först när Jane Guy börjar ta sig allt mera söderut till polarregionen som bokens handling blir riktigt fascinerande. Efter en oändlig vit isocean, en veritabel arktisk öken, börjar havet bli varmare igen. Jane Guy hittar en ö kallad Tsalal, befolkad av becksvarta (till och med deras tänder är svarta!) vampuer eller yampuer. Pym och ett trettiotal andra sjöman besöker ön och alla utom Pym och halvblodsindianen Dirk Peters blir slaktade av yampuerna. Därefter försöker yampuerna lägga beslag på Jane Guy men fartyget exploderar. Efter att i flera ängsliga dagar ha hållit sig gömda på ön stjäl Pym och Peters en av yampuernas fåtaliga kanoter. De kan inte paddla norrut för att där väntar isen och den kalla döden på dem. De måste fortsätta söderut. Detta gör de.
Det är bokens sista kapitel som är mästerverket. Ju längre Pym och Peters kommer desto underligare blir deras yttre omständigheter. Vattnet är inte längre varmt, det är så hett att man bränner handen i det. Vattnet är också vitt som mjölk. Det regnar aska eller något som liknar aska. De omhöljs av en grå dunst. Askämnet faller oupphörligt omkring dem, dunstkedjan höjer sig vid horisonten och börjar ta an en tydligare form - en gränslös katarakt. Sedan svävar ett mörker omkring dem, askan fortsätter att falla och smälter i vattnet, deras fart är ryslig, katarakten närmar sig, jättelika blekvita fåglar flyger oupphörligt fram bakom dunstslöjan och skriar tekeli-li! "Och nu rusade vi i famnen på katarakten, en rämna slogs upp i den för att motta oss. Men i vår väg trädde en insvept mänsklig figur, vida större i sina proportioner än någon bland människor levande. Och hans ansiktsfärg var fullkomligt vit som snön."
Med dessa ord slutar boken, abrupt. Poe avslutade aldrig sin berättelse. Vi får aldrig veta hur det gick för Pym, vad som hände, vem eller vad figuren är. Detta är ytterst irriterande. Just när det blir riktigt riktigt spännande så tar det slut. I en anmärknig får vi veta att Pym och Peters har återvänt till USA, men att Pym senare har avlidit.
I avslutande kapitlet är Poe inte längre samma vardagliga och nästan banala författare som i tidigare kapitlen. Nu är Poe novellförfattaren Poe, poeten Poe, filosofen Poe, mystikern Poe. Hans prosa ändrar helt karaktär, blir tätare, full av syftningar och antydningar och halvt otydliga viskningar, vänder sig inåt, blir sublimare och personligare. Poe leker med svart och vitt, med närmast bibliska bilder och ordval, med metafysiska och starkt själsliga visioner. Och lämnar slutet öppet. Men å andra sidan så är det kanske just det faktum att berättelsens slut är ofullständigt, inte alls är ett slut som gör det till en så kraftfull upplevelse. Varje läsare blir tvungen att kompletera texten i sitt eget undermedvetande, vilket gör att varje slut är perfekt för läsaren i fråga, ett slut som ingen annan kunde ha konstruerat för honom eller henne, ett slut som aldrig slutar att spöka i ifrågavarande läsarens undermedvetande. I slutet kommer klimaxen och mitt i klimaxen, innan klimaxen ens har hunnit komma i full fart, klipps filmen av, vulnerabla som vi är lämnas vi i mörkret, i katarakten, överges av den grymme författaren, för evigt. Bokens slut kommer man ihåg, alltid.
Om man får tro på Bruce Chatwins In Patagonia (Chatwins själv är en av Poes andliga efterkomlingar i det att även han diktade upp mångt och mycket i sina resesklidringar) så baserar sig Poes bok på kapten James Weddells Voyage towards the South Pole. I Syd-Amerika stötte Weddell på Eldslandets barbariska indianer, lyssnade på deras tal, och kom till den slutsatsen att deras språk inget mindre var än hebreiska. Poes yampuer är till en ganska stor grad influerade av Weddells indianer som hette yamana. Ett intressant sammanträffande är att när Darwin gjorde sin seglats ombord Beagle var Weddells bok en av de som kaptenen hade med sig och influerades av. Ombord fartyget fanns också tre yamana-indianer (eller yaghaner som de senare kom att kallas). En av de i England civiliserade indianerna, Jemmy Button, tog senare del i eller kanske till och med ledde en massaker av vita missionärer och sjömän som ganska långt liknade massakern av Jane Guys sjömän.
Översättningen, trots att den är gammal, fungerar väl. Ändå vore det ha varit trevligt med en helt ny och modern översättning utan förkortningar. Rickard Berghorns efterord innehåller ett och annat intressant och vissa anmärkningar som för mig är helt nya, bland annat det att Vladimir Nabokov torde ha haft Poes giftermål med trettonåriga kusinen i tankarna när han skrev sin Lolita. Detta betyder att nästa gång man läser om Lolita (vilket man absolut måste göra så snart som möjligt) måste man läsa boken på ett helt annat sätt, med Edgar Allan Poes dystra skugga någonstans i bokens inte alltför avlägsna bakgrund, vilket säkerligen blir helt fascinerande.
Jules Verne, en stor Poe-fantast, har för övrigt skrivit en fortsättning på Arthur Gordon Pyms äventyr vid namn Spinx des Glaces och om jag minns rätt så har serietecknaren Jaques Tardi illustrerat Vernes roman.
Kanske borde Poe ha skrivit om Arthur Gordon Pyms äventyr som en novell, format om sitt material, dragit ihop början, koncentrerat sig på slutet. Men kan man ha en novell utan slut? Och skulle novellen fungera om den hade ett klart definierat slut? Kunde den göra det?
-Petri Salin- 6.2.2002