[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
Philip Pullman: Den mörka materian-trilogin
![[Pärmen på Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren]](../Bilder/Bilder_2002/Pullman_trilogin.jpeg)
Den mörka materian: Guldkompassen
Författare: Philip Pullman
Översättare: Olle Sahlin
Förlag: Legenda / Natur och Kultur (i Finland distribueras boken av Söderström & C:o Förlags Ab)
Utgivningsår: 2001
Originaltitel: His Dark Materials: Northern Lights / The Golden Compass
Orignalutgivningsår: 1995
Den mörka materian 2: Den skarpa eggen
Författare: Philip Pullman
Översättare: Olle Sahlin
Förlag: Natur och Kultur (i Finland distribueras boken av Söderström & C:o Förlags Ab)
Utgivningsår: 2000
Originaltitel: His Dark Materials II: The Subtle Knife
Orignalutgivningsår: 1997
Den mörka materian 3: Bärnstenskikaren
Författare: Philip Pullman
Översättare: Cilla de Mander & Olle Sahlin m.fl.
Förlag: Natur och Kultur (i Finland distribueras boken av Söderström & C:o Förlags Ab)
Utgivningsår: 2001
Originaltitel: His Dark Materials III: The Amber Spyglass
Orignalutgivningsår: 2000
Philip Pullman (f. 1946) hör till samma kategori författare som t.ex. J. R. R. Tolkien och C. S. Lewis i mera än att han är engelsk och verkar i Oxford. Även Pullman betonar berättandet av historier i författarskapet. I flera intervjuer har han sagt att det är viktigt att uttrycka det just så, inte "Jag är en författare" utan "Jag skriver historier". Som han uttrycker det: "Om du sätter betoningen på dig själv framom ditt arbete, finns faran att du föreställer dig att du är det viktigaste. Men det är du inte. Det är historien som är viktig, och du är bara tjänaren, och ditt jobb är att få ut den i tid och på rätt sätt." (min översättning).
Den här filosofin kommer fram även i hans barn- och ungdomsromaner i serien Den mörka materian, där han berättar en tilltalande och medryckande historia med både episkt omfång och djup. Fastän Pullmans Den mörka materian allmänt anses vara fantasy, kallar han själv trilogin för "ren realism" (eng.: stark realism) hellre än fantasy. Vad han avser med detta är att han försöker definiera skillnaden mellan dessa böcker och den sortens böcker de flesta läsare anser vara fantasy, eller som Pullman uttrycker det: "... den där sub-Tolkien saken som omfattar häxor och alver och trollkarlar och dvärgar. De författarna omskriver egentligen Trilogin om Härskarringen." Han fortsätter: "Jag försöker göra någonting annat: berätta en historia om vad det betyder att växa upp och bli vuxen, en erfarenhet alla av oss har och alla går igenom. Jag berättar en historia om ett verkligt ämne, men använder fantasy som mekanism." (min översättning). Det är sist och slutligen det här trilogin Den mörka materian behandlar.
Huvudpersonerna i trilogin är Lyra, en elva år gammal flicka som bor i ett Oxford i en värld nästan störande lik vår egen, samt Will, en tolv år gammal pojke från vår egen värld som Lyra träffar i den andra boken Den skarpa eggen. Andra viktiga personer som bör nämnas är Lyras föräldrar, Ms Coulter och Lord Asriel, Wills far, en upptäcktsresande som i misstag förirrat sig till Lyras värld samt forskaren Mary Malone från vårt eget Oxford.
I Lyras värld som huvudsakligen beskrivs i den första boken, Guldkompassen, är det kyrkan som styr. I motsats till vår värld, där kyrkan är svag och saknar både inflytande och betydelse är den i Lyras värld vetenskapligt inriktad. Religionen styr nästan alla aspekter av livet, men dess regler är oböjliga och saknar själ. Lyras kyrka är medveten om Stoft, men anser det vara farligt och av ondo, och försöker därför förstöra det. Det är detta Stoft som är det viktigaste konceptet i Pullmans verk och vad det egentligen handlar om, liksom det är medlet genom vilket ovan nämnda övergripande tema behandlas.
Även i vår värld är man medveten om Stoft åtminstone till en viss grad, men det kallas mörk materia, det som Mary Malone forskar i, lär sig kommunicera med via en dator och kommer att kalla Änglar. Även Lyra kan kommunicera med Stoft via guldkompassen, alethiometern eller sanningssägaren hennes far lämnat henne. I Guldkompassen lär vi oss att Stoft eller Änglar i själva verket är sanning eller erfarenhet och att endast vuxna kan förstå det. Stoft kunde beskrivas som vad vi kallar för själ eller ande. Detta Stoft sägs ha inverkat på evolutionen och påstås förbereda sig för en ny omvälvning och ett nyskapande av universum. Lyras far kommer att vara ledaren i denna kamp medan Lyra och Will är predestinerade att ta del i den och, sist och slutligen, rädda stoftet från att försvinna i tomheten mellan världarna och alla världar från stagnation.
Handlingen är i huvudsak förlagd till tre världar. Som nämnt är det Lyras värld som är mest prominent i den första boken, medan vår egen värld tas med i handlingen i den andra boken, Den skarpa eggen. I den här boken introduceras även en värld befolkad av barn, Cittagazze. I den här världen har alla vuxnas själar blivit tagna av vålnader eller spöken, och ifall någon överlevt vandrar de omkring som tomma skal. Den tredje boken, Bärnstenskikaren, speglar den utveckling Lyra och Will har gått igenom i och med att den är mycket mera komplex än de två tidigare böckerna. Bland annat skiftar handlingen i boken mellan ett antal olika världar, däribland de dödas värld från vilken Lyra och Will måste skapa en väg ut, varefter de dödas själar kan upplösas och som Stoft övergå i ett slags universellt medvetande.
Människans själ eller ande är överhuvudtaget ett annat mycket framträdande koncept i trilogin. I Lyras värld kan invånarna se både sina egna och andras själar i form av dæmoner, ett slags alter ego som tar formen av ett djur (oftast av motsatt kön) som speglar människans personlighet. Dessa dæmoner skiftar i barndomen form, vilket reflekterar utvecklingen av barnets personlighet. I samband med puberteten antar de fast form och förlorar förmågan att byta skepnad. Även i vår värld liksom också i Cittagazze, har människorna själar eller dæmoner som utvecklas på samma sätt, det är bara det att vi inte har lärt oss se dom. Sålunda fastnar Stoftet inte på barn i samma grad som på vuxna, liksom spökena i Cittagazze inte kan ses av barn som därför kan fortsätta leva säkra tills de kommer i puberteten.
Generellt kan man lugnt säga att Pullmans verk är fantasy med episka dimensioner. Han lånar koncept från Skandinavisk mytologi, kristen tradition och vetenskap för att genom dessa undersöka möjligheterna med parallella världar, det invecklade förhållandet mellan gott och ont samt, i Pullmans ord, "människans frestelse och fall" (min översättning). Dessa teman binds samman till en historia full av äventyr befolkad med människor, häxor, änglar, isbjörnar och andra varelser.
Det finns mycket i de här böckerna man gärna skulle kommentera och diskutera i större detalj, men det torde vara bäst att hålla sig till det mest intressanta. Speciellt Pullmans intresse i Skandinavisk mytologi finner jag värt att diskutera i korthet. Här kan man nämna kniven, den skarpa eggen eller Æsahættr, det enda vapen som kan döda gudar. Med referens till Asagudarna torde det vara uppenbart vad det namnets första stavelses etymologi är. Likaså är norrskenet mycket framträdande, speciellt i den första boken. Norrsken är ju någonting Skandinavien är känt för och som omges av en aura av mystik. Av förekommen anledning finns det en hel del historier och föreställningar om norrsken som Pullman kan utnyttja.
I samma bok är även handlingen långt förlagd till ett arktiskt klimat (Norge, Svalbard, Finland samt Ryssland). De intelligenta isbjörnar, pansarbjörnar, som figurerar i trilogin lever på Svalbard och kommer att ledas av en björn som heter Iorek Byrnison. Den häxa som har den största rollen i böckerna heter Serafina Pekkala och kommer från trakten kring Enare träsk. Hennes dæmon är en (manlig) gås som och här verkar Pullman ha missat sig av alla saker heter Kaisa. Ytterligare en aspekt jag i detta samband vill ta upp är de klart Nordiska influenser häxornas magi innefattar. Will har blivit av med två fingrar när han slogs om kniven Æsahættr, och såren slutar inte blöda. Häxorna försöker stäva blodflödet genom magi, där man i bästa Nordisk tradition via en sjungen besvärjelse först namnger det vapen som orsakat skadan och beskriver dess ursprung, befaller det att lyssna och sedan befaller blodflödet att upphöra. Dessa Skandinaviska influenser är i själva verket någonting jag tyckt mig skönja allt mer i modern fantasy-litteratur, fastän den redan länge funnits inom genren.
Även andra aspekter i Pullmans trilogi skulle vara värda en ingående behandling. Man kunde diskutera alla aktuella aspekter han tar upp den globala uppvärmningen, kyrkans och vetenskapens relation, människors fördomar mot allt som är okänt eller annorlunda eller hans idéer om psykiskt liv och död för att nämna några. Likaså skulle det vara fruktbart att närmare gå in på de influenser han fått speciellt från John Miltons Det förlorade paradiset. I själva verket har Pullmans förläggare i USA rekommenderat att man jämför Pullmans verk med Miltons. Trilogin får i själva verket sitt namn från ett stycke i bok II i Det förlorade paradiset, och böckerna kan tolkas som en omskrivning av den klassiska dikten. Will och Lyra motsvarar helt klart Adam och Eva hos Milton medan Lord Asriel och Ms Coulter kunde representera Satan. De olika universum kan jämföras med de nya världar som skapas ur kaos och alethiometern har klara samband med Vishetens Träd. Det finns parallella teman i båda författares behandling av tid, predestination och fri vilja. Till exempel är Pullmans änglar och häxor medvetna om den roll Will och Lyra kommer att spela, men huvudpersonerna måste förbli omedvetna om den, oskyldiga och göra sina val frivilligt. Likaså diskuterar Gud och Satan människans fall före Satan ens besöker Eden i form av ormen.
Att Pullman har påverkats av andra författare och olika mytologier är klart, och det sätt på vilket han använder dessa influenser ger hans verk ett djup det annars skulle vara svårt att uppnå. Hans framgångsrika sätt att beskriva främmande aspekter som bekanta och vardagliga saker ur ett nytt perspektiv bör också nämnas. Här får Jonathan Swifts beskrivningar i Gullivers resor nytt liv, till exempel då Lyra reflekterar över tuggummifläckarna på trottoarerna eller funderar på hur Gallivespierna, lilliputtar som dyker upp i bok tre, kan tänkas se på vattendroppar. Dessa för obönhörligt tankarna exempelvis till skillnaden i perspektiv mellan hur lilliputtarnas hud föreföll så slät och oförstörd i Gullivers ögon, medan jättarnas såg ut som om den var full av stora kratrar.
Om än Pullmans verk Den mörka materian ger mycket positivt är det ändå inte så bra att det inte skulle innehålla aspekter som inte riktigt går ihop. Vissa av dessa kan bero på att jag läste verken i översättning, något jag i allmänhet försöker undvika då böcker ofta förlorar någonting då de översätts, men andra beror helt klart inte på detta (och egentligen måste man nog medge att den här översättningen verkade relativt bra). Till exempel har jag svårt att acceptera att Will och Lyra skulle vara endast elva-tolv år gamla de beter sig helt för vuxet för det, oberoende av vilken bakgrund de tillskrivs. Det här är också ett vanligt misstag vuxna författare gör då de använder barn som huvudpersoner i böcker med så här omfattande perspektiv. Avslutningsvis kan man dock säga att Pullmans verk är mycket njutbar läsning översatt eller inte och att den varmt kan rekommenderas oavsett om man föredrar fantasy eller science fiction.
-Jan Ray- 23.12.2001
[Philip Pullman var hedersgäst på Finncon 1999 i Åbo. Läs mer om kongressen & se på bilder av bl.a. hedersgästerna genom att följa denna länk. -BR-]