[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

The Rocky Horror Show

18.4-18.5.2002

Regi och koreografi: Markku Nenonen
Manus: Richard O'Brien; översättning: Harriet Nylund.
Scenografi: Pirjo Liiri-Majava
Ljusdesigner: Ville Konttinen
Dräktdesigner: Jaana Kurttila
I huvudrollerna: Lasse Fagerström, Pirkko Mannola, Markku Nylander, Monica Nyman, Risto Peltonen, Venla Suominen, Joachim Thiblin, Sofia Törnqvist, Jerry Wahlforss, Marika Westerling och Bror Österlund.
Längd: ca 2 timmar (inkl. paus)
Pjäsens webbsida finns på http://www.abo.fi/teater/Rocky.htm
Andra intressanta Rocky-webbplatser är t.ex: http://www.rockyhorror.co.uk (teaterproduktionens officiella webbsidor), http://www.rockyhorror.com (filmens officiella webbsidor) och http://www.rockyhorror.org/faq/ (en fansida med en utmärkt Rocky-FAQ).

The Rocky Horror Show är en institution, ett fenomen och så kult som något bara kan vara. Att göra en svensk version av Rocky är ingen enkel uppgift. Eftersom Rocky-fenomenet har en minst lika hängiven fanskara som Sagan om ringen eller Stjärnornas krig och eftersom Rocky ändå främst är känd på engelska har Åbo Svenska Teater tagit en rejäl risk med sin produktion. Den risken var dock väl värd att ta. ÅST:s Rocky är närmast en fullträff som torde tillfredställa även den hårdaste Rockyfanens önskan, samt skapa en hel skara nya fans av oskuldspubliken (efter att de klarat av den första Rockyshocken).

Vafören Rocky?!
The Rocky Horror Show är en musikal som skapades av Richard O'Brien. Pjäsen fick sin premiär i en liten teater i London den 19 juni 1973. Den lilla rockmusikalen om de utomjordiska transvestiterna som kapar det unga korrekta paret Brad & Janet blev en hit. Rockmusikalen, som samtidigit var en parodi på musikaler, dåliga science fiction-filmer, politisk korrekthet och det mesta, växte ut ur sin lilla teater och ur flere större teatrar. The Rocky Horror Show blev så omåttligt populär att den ursprungliga uppsättningen gick i flere år innan den lades ner 13.9.1980.
   Redan 1976 gjordes det en filmversion av Rocky, med namnet The Rocky Horror Picture Show. Filmen hade delvis samma besättning som originaluppsättningen på teater, men den floppade totalt i Storbritannien. I USA, där teaterversionen aldrig blev någon enorm succe, fick filmversionen dock snart luft under vingarna. The Rocky Horror Picture Show blev kultfilmernas kultflm och i det här skedet föddes det verkliga Rocky-fenomenet. Filmfansen hittade nämligen på att leva med i filmens händelser. Först hittade man på klyftiga kommentarer som man kunde ropa under filmen, senare blev det hela än mer interaktivt. Vid regnscenerna sprutade man vatten och tog skydd under tidningar, precis som Brad och Janet i filmen. Man kastade ris under brölloppsscenen och till slut klädde man sig även som sina favoritkaraktärer.
   Så småningom spred sig denna interaktivitet även till teaterversionen.

Rocky på ÅST
Musiken i Rocky är A och O. Så länge som musiken spelas bra kan man förlåta en hel del. ÅST:s band gör ett fint jobb i att tolka de (för oss som sett Rocky förr) ack så klassiska rocklåtarna. Med bandets presentation som grund kunde man nog förlåta en hel del, men sist och slutligen är det inte mycket som Åbo Svenska Teaterns Rocky skulle behöva förlåtas för.
   Undertecknad såg Rocky på ÅST:s andra förhandsvinsing 17.4. Det största problemet med förevisningen var ljudtekniskt. Antingen hade ljudet mixats helt åt skogen eller så hade teatern större problem med sin ljudanläggning. Det var nämligen tidvis fruktansvärt svårt att få reda på vad folk egentligen sjöng. Då bara en person sjöng var det inga större problem, speciellt om sångaren råkade vara t.ex. Markku Nylander (Frank N. Furter) eller Marika Westerling (Janet Weiss), som båda har otroligt fina sångröster. Men genast då flere personer sjöng samtidigt blev det hela till en enda ljudsoppa. Speciellt dåligt gick det för en av showens bästa sånger, Eddies (Bror Österlund) Whatever Happened to Saturday Night, eller Heta plättar, som den heter i Åboversionen. Personligen tyckte jag att Österlunds Eddie inte var tillräckligt medryckande (jämfört med filmversionens Meatloaf har Österlund inte en chans), och saken gjordes inte bättre av att hans sångröst inte hördes egentligen alls.
   Egentligen var detta ljudtekniska missöde det enda stora minuset i produktionen, och teknik kan ju alltid fixas. Undertecknad fick faktiskt senare höra av teaterns informatör att det verkligen varit tekniska problem med ljudanläggningen under förhandsvisningen. Ni som går och se på föreställningen torde alltså inte stöta på samma problem.
   Rockys Åboversion är översatt av Harriet Nylund. Hon har tacklat ett svårt ämne och klarat av det riktigt hyggligt. Nylund har valt att lämna vissa små snuttar på engelska, vilket jag inte anser vara den bästa lösningen, men egentligen är det här ju frågan om smaksaker.
   Jag tycker att Nylund kunde ha tagit större friheter med texten på de ställen där hon inte hittat på någon exakt svensk motsvarighet. Eftersom Rocky gjordes på svenska ser jag ingen orsak till att spara några engelska uttryck bara för att de är någonslags Rocky-ikoner. Fansen vet ju ändå hur dialogen går på engelska och kan lyssna på den ursprungliga dialogen i sina huvuden ifall de vill. För dem som inte känner till Rocky från förut har de engelska snuttarna inte en desto större slagkraft än samma texter skulle ha på svenska. Vågar man inte köra över den engelska texten kunde man ju lika bra ha hela pjäsen på engelska.
   Ett litet exempel: Den enklaste interaktivitetsformen i Rocky är att man ropar "slut" eller "asshole" då huvudparets (Janet & Brad) namn nämns. Janets "slut" har blivit blir slampa på svenska, men Brads "asshole" har lämnats oöversatt. Varför kunde man inte lika väl ha använt det rejält svensk ordet arslet i stället? Men som sagt, det här är ju bara petitesser och smaksaker.
   Scenografin, ljussättningen, dräkterna och koreografierna var en fröjd för ögat! Likaså skådespelarprestationerna. Av de större rollerna var det bara Österlunds Eddie och Venla Suominens Columbia, som inte riktigt föll mig i smaken. Österlund passade avsevärt bättre i rollen som den förnämnde, men aningen excentriske, vetenskapsmannen doktor Everett Scott, som dyker upp under andra akten. Suominen å sin sida såg nog ut som Columbia och hade vid rätta ögönblick en lika pipig röst som sin filmmotsvarighet, men av någon anledning tyckte jag inte att hon hade riktigt tillräckligt med karisma för rollen. Eller kanske jag bara saknade filmens steppande Columbia, eller kanske det hela låg på ett mycket personligare plan och jag stötte helt enkelt emot Suominens finsk-rikssvenska accent. I såfall var det ju helt och hållet mitt personliga problem.
   Om de här två inte riktigt var det jag var ute efter var resten av huvudrollsinnehavarna desto bättre. Monica Nymans farligt skrämmande allvarliga berättare, Joachim Thibblins kantiga Brad "Arslet!" Majors [Se, det fungerar hur bra som helst.] och Marika Westerlings absolut fantastiska Janet "Slampa!" Weiss[ssssss]. Lasse Fagerström gör en Riff Raff som självaste Richard O'Brien säkert skulle vara stolt över (O'Brien spelade samma roll både i ursprungsupplagan och i filmversionen) och Pirkko Mannola är en alldeles otrolig Magenta! Mannola lyckas faktiskt stjäla showen flera gånger även i scener där hon inte ens står i rampljuset. Speciellt bra var också Jerry Wahlforss' som Rocky. Han gör rollen faktiskt mycket mer levande och roligare än den är i filmversionen. Som sockret på botten har vi då Markku Nylanders Frank N. Furter. Vad skall man säga. Från första ögonblicket då Nylander öppnar sin mun är det klart: ÅST kunde inte ha fått en bättre Frank. Nylanders röst är otrolig då han pressar den från en låg övertygande bas till de högsta pipen. Vad Nylander säger eller sjunger har man då inga problem att uppfatta, ljudtekniska problem eller ej. Redan rösten skulle ha gjort susen, men lägg till en mycket karismatisk och uttrycksfull scenprestation och saken är klar. Utan en övertygande Frank rasar vilken som helst Rocky-produktion samman, Nylander har lyckats skapa en Frank som kanske inte är lika sexig som Tim Currys version, men som inte behöver vara det då Nylanders Frank står på egna meriter minst i jämnhöjd med Currys. Vänta bara då ni ser Nylanders Frank göra sin sista stora entré i en paljettprydd aftonklänning. Vilken syn!

Hur var det med interaktiviteten då?
Visst är ÅST:s Rocky nästan lika interaktiv som filmen. Köper man programbladet får man med det viktigaste: en tidning att skydda sig undan regnet, konfetti, WC-papper och ett spelkort. Hittar man dessutom på en klurig kommentar kan man ropa den under en lämpligt tyst stund.
   Men visst finns det vissa problem med interaktiviteten också. Tag till exempel spelkortet. ÅST:s Rocky-bruksanvisningar berättar att man skall kasta sitt spelkort då Frank sjunger "Jag tar farväl". Javisst kan man kasta sitt kort då, men var är poängen med det hela. Största idén med interaktiviteten i Rocky är ju att publikens reaktioner har något att göra med händelserna på scen. Att kasta konfetti eller ris under en brölloppsscen är klart, men vad har kort med Franks sång att göra? På engelska låter sångtexten "cards for sorrow, cards for pain" och då är det ju en rolig idé att slänga spelkort, men den svenska sången hade väl inga kort(ord)lekar.
   Det skulle alltså gälla att hitta på nya aktiviteter i stället för att följa slaviskt det som fungerar på engelska. Här stöter vi då på ett mindre problem: För att kunna hitta på något måste man känna till pjäsen och det kan man ju inte göra på förhand. Du kan ha sett Rocky-filmen femtioelva gånger, men har du inte sett ÅST:s Rocky en enda gång kan du ju inte på förhand veta när man kunde göra eller ropa något. Detta problem kunde man ju lösa på olika sätt: Teatern kunde sälja någotslags seriebiljetter (typ se fem föreställningar till priset av fyra) för att locka folk att se pjäsen flere gånger. En annan, klart enklare lösning, skulle vara att lägga pjäsens svenska manus upp på teaterns webbsidor. Då kunde man i lugn och ro läsa igenom manuset och fundera ut lustiga kommentarer (detta skulle då kräva att alla dramatiska pauser etc. tysta stunder skulle vara utmärkta i manuset).
   I vilket fall som helst är det ju svårt att hålla på med interaktivitet då man ser pjäsen första gången. Då vill man ju se hur just den här versionen av Rocky egentligen är utan att hela tiden försöka minnas när man skall säga "slampa" och när man skall slänga konfetti.
   Nu får vi då alltså bara hoppas att Åbo Svenska Teater kommer att visa The Rocky Horror Show länge, länge. Desto längre pjäsen går desto säkrare får vi riktiga fungerande svenska mellankommentarer och andra publikaktiviteter.

Frank (Markku Nylander) och Janet (Marika Westerling).

-Ben Roimola- 19.4.2002
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.

[Tillbaka till Näthörningen]