www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


[Reklam för Archipelacon.]

Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2001 i kategorin bästa roman

J.K. Rowling: Harry Potter and the Goblet of Fire

Harry Potter and the Goblet of Fire
Författare: J.K. Rowling
Utgiven av förlaget Bloomsbury
Utgivningsår: 2000

Det att denna Potter-bok vann en Hugo tycks ha väckt något av en kalabalik bland sf-fantaster. Är boken ens sf, frågar vissa ivrare, och menar helt allvar.
   Boken vållar, måste jag själv också erkänna, vissa problem. Måste jag nu vara särskilt strikt för att det handlar om en så obscent populär serie? Måste jag dissektera boken kallblodigt för att det handlar om ett fenomen, vilket i och för sig är högeligen suspekt, och objektiv kan jag vara endast om jag är orättvis? Eller tvärtom? Kanske jag får akta mig och måste behandla boken med sidenhandskar? Kanske man själv måste vara frälst för att förstå det fina i Potter-sviten?
   Jag försöker sträva efter en viss opartisk objektivitet. Detta är en helt vanlig bok och som en sådan läser jag den.
   Antagligen är det fullständigt onödigt att beskriva vad som händer i boken. Dels därför att alla redan vet, men kanske mest därför att det inte finns så många nämnvärda händelser. Harry får se världsmästerskapsquidditch. Harrys ärkefiende Voldemort återvänder. Harry deltar i skolornas trollkarlstävling. Men för det mesta går Harry bara i skola.
   Faktum är att Goblet of Fire inte är en bra bok. Inte heller är den en dålig bok. Goblet of Fire är en onödigt tjock och lite klumpig bok utan alltför många smarta händelser eller detaljer (den enda riktigt fina och originella idén tyckte jag var rektorns skål med minnena, pensieven), men de yttre händelserna spelar en ganska minimal roll i det som får boken att fungera. För att fungera gör den. Rowling skriver stimmungsprosa och lyckas göra det häpnadsväckande väl. Det gör det njutbart att läsa boken, även om man inte är så värst intresserad av det som till näst händer (och för övrigt känns det alltid lite konstgjort att läsa böcker om trollkarlar: hur hopplös situationen än är kan författaren kasta fram en ny deus ex machina-lösning - huvudpersonen kan ju trolla!). För att jag inte är hemskt intresserad av intrigen så stör det mig inte så mycket att boken inte får ett riktigt sluta utan allt blir hängande i luften. Och fotrsätter i nästa bok. Eller kanske man borde behandla hela sviten som en enda bok?
   Även den onödiga långheten är något som till slut gynnar boken. Man måste ha något att bita sina tänder i. Klumpigheten blir ärlighet och pålitliget, man vet hur det kommer att gå och detta leder till en mysig trygghetskännsla.
   Är det då helt brottsligt att Goblet of Fire vann Hugon? Utan att känna till de andra romanerna så vågar jag påstå att det inte är det. Som läsupplevelse är Pottern - trots klara brister - klart suveränare än årets andra vinnare (förutom Langfords novell). Det handlar inte om litteratur med stor begynnelsebokstav. Det handlar om läsning med stor begynnelsebokstav.

-Petri Salin- 2.10.2001

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]