[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Johanna Sinisalo: Bara sedan solen sjunkit

[Pärmen på Johanna Sinisalos bok (svenska och finska versionen).] Bara sedan solen sjunkit
Författare: Johanna Sinisalo
Översättare: Ann-Christine Relander
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2002
ISBN 91-46-18309-4
Originaltitel: Ennen päivänlaskua ei voi
Orignalutgivningsår: 2000

Ennen päivänlaskua ei voi
Författare: Johanna Sinisalo
Förlag: Tammi
Utgivningsår: 2000
ISBN 951-31-1886-X

Johanna Sinisalo är en av de absolut främsta sf-författarna i Finland, om inte den främsta. Hon har vunnit det finländska sf-novellpriset, Atorox-priset, hela sju gånger så det är inte att undra över att hennes romandebut togs emot med stort iver i de finländska sf-kretsarna. Men det var inte bara sf-kretsarna som tog boken åt sig. Romanen Ennen päivänlaskua ei voi blev nominerad till kandidat för Finlandiapriset och sedan hände det som säkert ingen bland de finländska sf-fansen hade trott (även om många säkert hade hoppats på det): Sinisalos debutroman vann Finlandiapriset. Finlands mest prestigefyllda litterära pris gavs till författaren av en sf-roman! Johanna Sinisalos debutroman Bara sedan solen sjunkit, eller Ennen päivänlaskua ei voi, som den heter i original, är en utmärkt sf-roman (och då står sf som vanligt för "spekulative fiction", då Sinisalos text träder med bestämda steg längs den gråzon som ligger i gränsmarkerna mellan science fiction och fantasy).
   Sitt sf-element hämtar Bara sedan solen sjunkit hos s.k. alternativa historier, en berättelse som som betraktar vår värld sådan som den kunde vara ifall någon historisk händelse fått ett annat resultat än den vi känner. Det vanligaste exemplet på dylika är väl historier om hur vår värld kunde vara ifall Tyskland hade vunnit andra världskriget. I Sinisalos roman det dock inte frågan om så avgörande historiska händelser och egentligen är det inte frågan om några historiska händelser alls så för alla er som vill kategorisera böcker för att nätt kunna lägga dem i väldefinierade inhägnader är katastrofen färdig.
   Bara sedan solen sjunkit berättar om vår värld sådan den kunde vara ifall trollen inte var mytiska bestar, utan livslevande stora rovdjur. I Sinisalos värld hör trollet (Felipithecus trollius) till de djur vars existens vetenskapligt bevisats i västvärlden först på 1900-talet. I vår verkliga värld är t.ex. Pandan och Komodovaranen sådana djur.
   Sinisalos troll är inget fantasytroll, utan ett nordiskt rovdjur som vargen eller björnen. Den som alltså väntar sig övernaturliga element väntar förgäves. Sinisalos roman innehåller inte heller direkta spekulationer om hur existensen av ett dylikt djur skulle påverka samhället, de här tankarna lämnas för det mesta till läsaren. Boken fungerar främst på personplanet och berättar om en ung man som råkar hitta en övergiven trollunge och besluter sig att ta hand om djuret.
   Läsaren får ta del av bokens värld i form av korta glimtar sedda genom ögonen på en handfull huvudpersoner. Kapitlen är korta, oftast bara en eller ett par sidor och samma händelseförlopp kan i två påvarandra följande kapittel först beskådas genom ögonen på en person och sedan en annan. Läsaren får alltså hoppa från ett huvud till ett annat och får själv bygga upp helhetsbilden av det som sker i sin egen hjärna.
   Mellan dessa handlingssnuttar har Sinisalo sedan strött bokens smakligaste krydda. Här och där har vi nämligen citat från såpass diverse källor som webbsidor, gamla religiösa skrifter, dagstidningsnotiser, gamla folksägner och skönlitteratur. Med finns författare som Väinö Linna, Yrjö Kokko, Eino Leino, Mikael Agricola, Anni Swan och Selma Lagerlöf. Och alla citaten handlar naturligtvis på ett eller annat sätt om troll.
   Bokens verkliga handling och citaten bygger upp en läcker mosaik genom vilken vi får en bild av den värld som boken beskriver - och samtidigt naturligtvis även vår egen värld.
   Sinisalo har sagt att det hon främst ville behandla i sin bok var främlingskap. Visst får läsaren ta sig en funderare över olika typer och kategorier av främlingsskap och varför vi människor är så alienerade från varandra, från olika kulturer och seder och naturligtvis från naturen.
   Samtidigt får läsaren själv en dos av främlingskap: för visst är ju den världen som beskrivs i romanen vår egen värld men samtidigt är den något helt främmande. Det som får läsaren att köra vilse på de små vägarna som ser ut att leda hem men slutligen bara leder sjupare in i främlingskapets skog är alla dessa citat från mer eller mindre kända verk som Sinisalo lånar.
   För inte pratas det ju om troll i Väinö Linnas Okänd soldat? Och har Anni Swan verkligen skrivit en bok som heter Vuorenpeikko ja paimentyttö? Men visst behandlar ju Selma Lagerlöfs berättelse Bortbytingen just om en trollunge som byts ut med en människounge...
   Genom att använda såväl äkta citat som mer eller mindre fabricerade sådana snärjar Sinisalo läsaren i sin värld. Samtidigt får vi också en bild av hur vår värld och speciellt vårt litterära kulturarv kunde se ut ifall troll verkligen existerade.
   I originalverket Ennen päivänlaskua ei voi kan man verkligen säga att Sinisalos författarskap skiner. Texten i bokens kapitel ändrar smärtlöst karaktär beroende på ur vilken persons synvinkel vi betraktar världens gång. Det är klart att en filippinsk invandrarkvinna ser på världen på ett annat sätt än en ung finländsk man. Sinisalos språk är levande och fullt av nyanser, både hårfina och storstora sådana. Texten i ett "tidningsurklipp" från en kvällstidning är naturligtvis helt annorlunda än teksten i en vetenskaplig artikel. För det mesta lyckas Sinisalo också utmärkt med att "förfalska" kända författares verk och stilar. Personligen kan jag bara göra mer eller mindre vilda gissningar över vilka av de skönlitterära och historiska citaten som är äkta och vilka som är författarens påhitt. Vill någon spela litterär kurragömma och kolla vilka citat som egentligen är äkta ger Sinisalos roman utmärkta möjligheter till detta.
   Tyvärr försvinner så gott som alla nyanser i Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos text. I Bara sedan solen sjunkit är det som om all text skulle ha dragits över med samma kam. Alla personer pratar och tänker på samma sätt, psaltartexter från 1500-talet förvanskas till modern svenska; vare sig det är frågan om en skrikande kvällspressartikel eller en webbsida verkar all text vara samma slags korvstoppning.
   Visst är det fruktansvärt synd att en Finlandiavinnaroman, eller överhuvudtaget vilken skönlitterär text som helst, behandlats så respektslöst. Både översättaren och förlaget skulle verkligen få skämmas. Bara sedan solen sjunkit är en otroligt dålig översättning. Det räcker inte med att ursprungstextens stil totalförvanskligats, boken innehåller dessutom en otrolig mängd slarvfel (parenteser fattas, latinska namn är fel, personnamn har bytts) och tyvärr också en hel del regelrätta översättningsfel.
   Det absolut värsta felet som översättaren enligt mitt tycke gjort förstör en av bokens grundkoncept: för bokens huvudperson är trollungen som vilken hundvalp eller igelkott (eller björnunge för den delen) som helst. Det är ett djur och han tänker på det som "se" vilket är finska för "den". Först alldeles i slutet av boken, det är faktiskt bokens sist mening, blir trollet "hän" alltså han (eller hon). Av någon orsak har översättaren helt förbisett detta och kallar trollungen på svenska till "han" från första ögonblicket. Va fan?! Inte kallar man ju björnungar eller igelkottar heller för han.
   Att läsa den svenska översättningen var en total pina för mig. Jag hann läsa tre sidor inan jag fick första gången en känsla över att allt inte stämmde. Jag var tvungen att gräva fram originalverket för att kolla, och märkte att min onda aning var sann och att översättningen inte stämde. Därefter stötte jag på så gott som varje sida på något som jag måste kolla i originalboken och det är ju klart att detta inte bidrog till en njutsam läsupplevelse. Efter att ha läst boken ungefär halvvägs orkade jag inte längre och lämnade hela boken för flere månader.
   Till slut var jag naturligtvis tvungen att igen öppna den svenska översättningen, den här recensionen måste ju göras. Jag började om från början och bestämde mig för att inte röra det finska originalet vad än som hände. Det löftet kunde jag naturligtvis inte hålla helt ut, men jag fick boken slutläst i alla fall.
   Jag har inte läst Åke Ohlmarks nedsablade översättning av J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, men jag har svårt att tro att den kunde vara sämre än Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos debutroman. Det enda som egentligen finns kvar av Sinisalos roman är händelseförloppet. Allt det som gör romanen till god litteratur, allt det som gjorde att romanen fick Finlandiapriset, är bortblåst.
   Jag kan tyvärr inte rekommendera Bara sedan solen sjunkit till någon. Läs det finska originalet ifall du kan, kan du inte är det bättre att helt låta bli.

-Ben Roimola- 14.4.2003
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.


[Tillbaka till Näthörningen]