[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


G.H. Mellin: Sveriges sista strid

[Pärmen på Sveriges sista strid]

Sveriges sista strid
Författare: G.H. Mellin
Förlag: Timaios Press
Utgivningsår: 2016 (1840, 1875)
ISBN 978-9187611087

”Till fejd då upp, I Sveriges söner,
Att sista striden kämpa ut!
I blodig segertinning kröner
Den tappres dag sitt helga slut...
En ed till den, som striden välver,
Att manligt stå till sista man,
Att svärdet förr ej vila kan
Än det i ryssens hjärtblod skälver!
     Vi segra eller dö -
     Vår död är liv ändå:
Med rosor skall den svenska mö
     Till våra gravar gå.”
Stridssång ur Sveriges sista strid. Fjärde versen, med refräng.

Sveriges sista strid är utan tvivel ett intressant verk, och har nu dessutom getts ut i en väl sammanställd och genomtänkt upplaga. Samtidigt står det fullständigt klart att verket nu lever i en tid där det inte hör hemma. Verkets upphovsman Gustaf Henrik Mellin (1803-1876) har lämnat oss sedan länge, och en del av bokens tankegångar känns ännu mera avlägsna. I en av texterna i denna utgåva skriver vännen Emilie Flygare-Carlén att Mellin på sin tid var en litterär gigant, vars namn ofta fungerade som lösen i litterära sammanhang. Han beskrivs som en glad och human litterär storman. Sveriges sista strid kan anklagas för att vara ett anti-semitiskt, rasistiskt, toknationalistiskt verk, som förefaller att dela in Sveriges kristna befolkning i två grupper: lutheraner och landsförrädare. Samtidigt är verket högaktuellt betraktat ur ett geopolitiskt perspektiv. Det finns alltså att bita i!

Handlingen i Sveriges sista strid börjar i Indien, dit bokens huvudperson har flytt. Han berättar där åt en vän om Sverige, och vad man kanske kunde kalla Sveriges näst sista strid - kriget som ledde till att Ryssland erövrade hela Sverige. Huvudpersonen deltog tappert i striderna vid bland annat Ulriksdals slott, och sårades. I nederlagets stund hamnade han på ett utländskt fartyg, och tog sig på det sättet till utlandet. I Indien (”Hindustanien”) har han blivit rik på affärer, och bildat familj. Men kärlek till fädernelandet får honom att återvända till det ockuperade Sverige tillsammans med sin hindustanska dotter Hindiah. Sverige är underställt stark rysk kontroll, med censur, ryska soldater och inhemska förrädare överallt. Efter underhandlingar med andra patrioter och kulturpersonligheter grundas en sammansvärjning i syfte att driva ut ryssarna ur landet. Återstoden av boken handlar om striden om Sverige. Boken är en framtidsskildring, vilket skall ha varit sällsynt på svenska då. I övrigt begränsar sig de fantastiska elementen till en skildring av ett snillrikt byggt pansarfartyg, vars slagkraft inte överträffades i verkligheten förrän långt senare. Språket har moderniserats i denna utgåva, men bibehåller mycket av originalkaraktären.

I Timaios Press’ utgåva samsas själva huvudtexten med några andra som anknyter till den. Rickard Berghorn har skrivit dels inledningen, dels efterordet som har rubriken Ryssen kommer - i svensk litteraturhistoria .... Dessutom kan man läsa Gustaf Henrik Mellin - En minnesteckning av Emilie Flygare-Carlén, en vän till och samtida författare med Mellin. Redaktören har också lagt till en välbehövlig personförteckning - texten vimlar av numera bortglömda namnstarka personer. De andra texterna är till stor hjälp med att sätta in Sveriges sista strid i sitt sammanhang. Till exempel får läsaren veta mera om genren ”Ryssland anfaller Sverige”, och att Mellin alltså inte alls är ensam ute med att skriva om temat. Samtidigt får vi veta att Mellin som barn bott i Finland, och att han gömdes undan i en ugn när Ryssland erövrade Finland i finska kriget. Flygare-Carléns text ger en inblick i Mellins liv. Man måste förstås beakta att man läser en minnesskrift skriven av en vän - personens negativa sidor får nog inte så mycket utrymme. Men den väsentliga upplysningen i texten är att Sveriges sista strid inte är det typiska verket i författarens produktion - det är det kändaste, men dess innehåll var en överraskning för samtiden. En lugn och human man hade plötsligt författat ett passionerat, bloddrypande krigsskådespel! Att han senare helt skulle falla i glömska hade nog också varit en stor överraskning för hans samtid.

I förordet till nyutgåvan skriver Rickard Berghorn att verket på många sätt är föråldrat. Men han hävdar att det samtidigt är frågan om intressant litteratur, vilket jag håller med om. Berghorn anser den vara värd att ge ut bland annat därför. Vidare skriver han att han inte tror att Mellin var en ”rasist i egentlig mening”. Här har jag inte lika lätt att hålla med, och vill tydligast möjligt lyfta fram bokens sämsta delar. Huvudpersonen träffar när han återvänder till Sverige den judiska polisen Nathan. Nathan blir genast medgörlig när han får en sedel i handen. Han säger sedan bland annat: ”Ni har genast sett, vilken nation jag tillhör, och jag får säga er, att om Hans Majestät Kejsaren inte hade oss, mosaiska trosbekännare, som är födda i Sverige, att använda till ämbetsmän i den kejserliga polisen, skulle det stå mycket illa till här. Vi känner folket och landet, och som det inte är vårt fädernesland, kan vi inte ha någon större ära eller fördel, än den att vara vår allranådigaste herre och kejsare tillgivna och trogna.” (s. 47)

På följande sida återger huvudpersonen en konspirationsteori från rikssprängningens tid: ”Jag kunde inte neka den ryska politikens finhet att använda den israelitiska nationen. Ryssarna kände dem väl, till och med sedan 1808 års krig, då det egentligen lär ha varit genom en judisk handlandes stämplingar, som ryske amiralen Bodisco kallades till Gotland och den gången för en kort tid besatte denna ö.” (s. 48)

I senare upplagor hade författaren tagit bort dessa antisemitiska partier. Men mönstret går igen med andra grupper: ryssarna är asiatiska horder, och de luktar bokstavligen illa. Tsaren anges ha ”mongoliskt sneda ögon”. Inte heller metodisterna är att lita på: ”Ryska regeringen hade nogsamt insett vilket stöd den skulle äga i en sekt, som uteslutande hyllade asketiska övningar och var fientlig emot allt filosofiskt vetande, som den ansåg stred emot religionens fodringar, och därför hade just en metodistisk biskop blivit tillsatt.” (s. 65)

Författaren hade varit med om att Ryssland hade anfallit och erövrat hans hemtrakt. Det är därför förståeligt (om än inte nödvändigtvis berättigat) att han svartmålar Ryssland och det ryska folket. Men han spär på med att tala illa också om (åtminstone) judarna och metodisterna. Denna bok är fördomsfull, rasistisk och antisemitisk. Detta är helt i enlighet med den tidens anda, men det skall inte sopas under mattan för det.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera denna bok, med flera förbehåll. För att njuta av boken krävs det att man klarar av att se den som ett barn av sin tid, ty man måste klara av att läsa värderingar som känns främmande och motbjudande. Boken är ytterst nationalistisk. Man skall inte vänta sig djupa personporträtt eller invecklad intrig: detta fantastiska nattstycke lever på sina stora känslor, och huvudpersonen skildras de facto utan namn. Bokens överdrivna, extrema och passionerade fosterlandskärlek är underhållande i sig, och ger läsaren tillfälle att bekanta sig med romantikens tankegångar. Samtidigt är skräckscenariot i bokens upptakt naturligtvis orsaken till dess nyvunna relevans: det var inte långsökt då, när Ryssland hade anfallit endast 30 år sedan. Händelserna i Ukraina gör att temat kan vara mera aktuellt nu än det var när boken utkom.

-Vilgot Strömsholm- 7.5.2017

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]