[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]
Diana Wynne Jones: The Dark Lord of Derkholm
![[Pärmen på Dark Lord of Derkholm]](../Bilder/Bilder_2001/Dark_Lord_of_Derkholm.jpeg)
The Dark Lord of Derkholm
Författare: Diana Wynne Jones
Förlag: Victor Gollancz
Utgivningsår: 1998
ISBN 0-575-06676-8
Fantasy med riddare, drakar, magiker och allt det där. Det kan man ju göra bara på ett sätt, eller hur? Så där som Tolkien gjorde det och Eddings och Jordan och Brooks och alla andra som mer eller mindre tagit originalformatet och kopierat det.
Fel, fel, fel. Fantasy i sig kan man ju skriva på ett ofantligt antal olika sätt. Fantasy har inga gränser. Fastän man skulle skriva fantasy med drakar, magiker och allt det där och fastän man t.o.m. skulle hålla sig till det ack så väl kända "rädda världen från det stora onda"-konceptet kan man göra det på fler sätt än Tolkien visade.
Tror du inte är det bara att skaffa Diana Wynne Jones' roman The Dark Lord of Derkholm. Här har vi i grund och botten en "rädda världen"-historia kryddad med ett annat välbeprövat koncept, nämligen det med en fantasyvärld som kan nås från vår värld. Jo, C. S. Lewis gjorde det i tiderna med sina Narnia-böcker och Guy Gavriel Kay använde samma mönster för sin Fionavar Tapestry-trilogi, men Jones lyckas ändå göra det hela på ett färskt sätt.
Vi har alltså en fantastisk värld, som genom magiska portaler är i kontakt med vår värld. Men den här gången hamnar ingen av misstag i fantasyvärlden, utan folk från vår värld reser dit någonstan av egen vilja och med en klar bild av vad de kommer att möta. Och de betalar hutlösa summor för det. Det hela är nämligen en enorm turistbusiness. Men ingen magisk värld är väl perfekt och därför har chefen för företaget som arrangerar dessa fantastiska resor gjort upp en mycket detaljerad plan över hur turisterna skall behandlas och vilka slags motstånd och monster de skall möta på sin resa. Att fantasyvärldens invånare inte är värst pigga på att dansa enligt någon annans pipa och årligen se sina skördar nertrampade och byar uppbrända av turister och låtsassoldater bryr sig inte vår chef så värst mycket om. Huvudsaken att pengarna klingar i hans kassa.
Romanens huvudpersoner är magikern Derk med sin familj. Derk får veta att han blivit utsedd till att spela den Store onde under årets turistsäsång. Helst skulle Derk glömma allt vad turister heter och fortsätta sitt mer eller mindre lugna liv med sin familj som förutom frun (magiker även hon) består av sju barn, fem av dem gripar. Men varje år skall någon sköta om den ondes makter och i år är det Derks tur.
Jones skissar sin fantastiska värld med grova, men levande drag. Sist och slutligen får man väl inte veta så mycket om världen, men tillräckligt för att den skall verka levande, fungerande och logisk.
Jones har problem med en del personer. Derks människoson, Blade, är i boken omkring 15 år gammal, men han kunde nästan lika väl vara 25 eller 75 för den delen. Överhuvudtaget är det mycket svårt att få någon bild om de olika personernas ålder utgånde från deras beteende. Jones lyckas bättre i att behandla familjeförhållanden och i att beskriva den konfunderande mångrasiga magikerfamiljen.
Ett annat problem med romanen, som kanske mer är denna läsares problem, är att historien inte riktigt finner sin form. Ibland känns det hela som humoristisk fantasy, men ibland är handlingen något helt annat. Boken snuddar vid en del mycket allvarliga och viktiga teman som t.ex. våld (t.o.m. sexuell våld), men dessa lämnas utan mer ingående behandling. Det är ju bra att läsaren själv får fundera på saker, i stället för att bli serverad färdigtuggade tankar, men som det är nu går det lätt för läsaren att glömma bort dessa, närmast i förbifarten nämnda, teman.
The Year of the Griffin är kanske inte världen bästa fantasyroman, men den är klart originellare och bättre än all dussinfantasy som Jordan &co. producerar i oändliga mängder. Enhörningen rekommenderar Jones' verk åt alla fantasyvänner som är intresserade av att pröva på något litet annorlunda.
-Ben Roimola- 21.6.2001