The Nordic Fan Fund

Finnconrapport

Sten på Finncon Foto: Ben Roimola

Av någon anledning hade jag utsetts till svensk representant på Finncon. Jag trodde att detta enbart skulle innebära att jag fick Finncons traditionella inträdesavgift betald, men det visade sig att snälla fans faktiskt ersatte mig för resan också. Det gör att jag känner mig manad att skriva en rapport om sagda kongress. Tja, det och att det är roligt att skriva kongressrapporter, förstås.

Jag hade planer på besöka fredagens seminarium, vilket började klockan 11. Det enklaste sättet att befinna sig i Jyväskylä klockan 11 på fredagsmorgonen verkade vara att åka båt till Åbo på onsdagskvällen. Eftersom jag inte hade lyckats beställa en tågbiljett i förväg - Finlands motsvarighet till SJ har på sin webbplats ett telefonnummer som istället för att leda till järnvägsstationen i Åbo i själva verket går till ett församlingshem som hävdar att de inte vet någonting om tågbiljetter - verkade det vara en bra idé att ha ett dygn på sig. Tommy Persson och Lennart Staflin verkade ha fått en liknande idé, eftersom de åkte med samma färja. Båtresan var inte så händelserik, jag ägnade större delen av den åt att sitta och prata med Tommy och Lennart. Dessa diskussioner handlade om så vitt skilda saker som när i livet man ska börja knarka, huruvida Guinness är en alldeles jättegod öl eller bara en god öl, samt skillnad i estetik mellan svenska och amerikanska toalettspolningar. Det finns värre sätt att resa på.

Det gick förvånansvärt lätt att hitta ett passande tåg från Åbo. På detta satt vi och diskuterade tv-serier ­ jag upptäckte försent att det är farligt att ge Tommy och Lennart en chans att börja breda ut sig i en jämförande analys av Xena och Buffy ­ vilket fick den intressanta bieffekten att en man kom fram till oss och undrade om vi var engelsmän. Isåfall ville han nämligen prata engelska med oss. Vi erkände motvilligt att vi bara var vanliga svenskar, men mannen lyste iallafall upp när han insåg att vi var på väg till Finncon. Han presenterade sig som Tom Ölander, och jag förstod snabbt att han är en Big Name Fan. Trevlig var han också, speciellt som han bjöd på öl. Jag är lättmutad.

När jag klev av tåget blev jag för första gången i mitt liv mött av en människa med en stor Sten Thaning-skylt i handen. Det gjorde att jag kände mig viktig, vilket alltid är en trevlig känsla. Jag borde vara viktig oftare, har jag kommit fram till. Han tog oss till något som såg ut som ett högkvarter för Finnconarrangörer, och snart hade jag blivit tilldelad någonstans att bo. Det visade sig vara ett rum hemma hos Saija, en jäktad men trevlig arrangör. Hon var konstant upptagen med trettio olika saker, så jag såg henne inte så ofta, men folk som låter mig bo hos sig är automatiskt trevliga, enligt mitt sätt att se på saken. Mitt hem under kongressen låg alldeles bredvid en stor skylt med en liten söt kamel, vilket gav upphov till många dåliga skämt. Otaliga samtal gled under veckan in på "kameliadamer" och "panerade kameler". Folk som inte förstår dessa referenser befinner sig i gott sällskap.

I högkvarteret passade vi på att fråga om det förväntades hända något på torsdagen. Vi fick lite svävande svar, men tydligen skulle det vara något slags tillställning klockan fem, som vi som utländska gäster borde närvara vid. När jag, Tommy och Lennart kom till stället ifråga fann vi ett museum fullt med finnar. Dessa finnar pratade, föga förvånande, finska. Mitt intryck var att det var konstmänniskor (vid det här laget hade jag kopplat ihop tillställningen med rubriken "arts festival", vilken Finncon var en delmängd av, så slutsatsen var inte så långsökt), och jag kände mig lite malplacerad. Lyckligtvis fick jag nästan omedelbart syn på en badge med texten "Dave Langford". "Tjoho! Det där namnet känner jag igen!" utropade jag glatt och började prata med ägaren till badgen. Han var i sällskap med Stelarc, och de såg ut att vara lika förvirrade som vi. Ännu mer förvirrande blev det när folk började hålla tal ­ på finska, givetvis. Tja, vi blev bjudna på vin och cocktailpartytillbehör, så helt hemskt var det inte. Dessutom var både Langford och Stelarc intressanta människor. Gradvis avtog min förvirring, vilket uppenbarligen var en dålig idé. Plötsligt försvann nämligen alla människor ut genom en dörr, och väl utomhus började en av de mest förvirrande föreställningarna jag har varit med om. Den involverade clowner som tvättade kläder. De tvättade och tvättade, och då och då sprang de runt i cirklar och skrek "wash it! wash it!". Jag vet inte om det skulle vara roligt eller om jag förväntades tycka att det var Stor Konst. Förmodligen var det något typiskt finskt som jag aldrig kommer att förstå. Det kändes ungefär som att titta på opera, fast utan sång, med manus skrivet av William S. Burroughs och med alla inblandade utklädda till italienska clowner.

Efter föreställningen begav sig folk till Sohwi. Sohwi var en ganska fannisk pub, där jyväskylianska fans traditionellt brukar träffas. Dave Langford var där ett litet tag, men sprang genast iväg för att titta på fler clowner - uppenbarligen blev han inte tillräckligt avskräckt av wash it-föreställningen.

Seminariet på fredagen skulle handla om medvetna maskiner. Det bestod av en uppsättning föreläsningar av ganska varierande kvalitet, och det var nog egentligen inte värt de 400 mark som jag betalade för det. Ett utförligare referat ska publiceras i ett konkurrerande fanzin, så jag går inte in på det närmare just nu. Stelarcs demonstration var helt klart höjdpunkten ­ och förmodligen värt inträdesavgiften bara det - men jag antecknade ingenting av den; jag var alldeles för upptagen med att gapande stirra på honom. Jag kommer aldrig mer att kunna se på en uppsättning krokar på riktigt samma sätt. Och jag kommer att titta ut genom fönstret oftare när jag åker tunnelbana. Stelarc är en konstig människa. Riktigt, riktigt konstig. Exempelvis roar han sig med att klä av sig naken och hänga upp sig i krokar som han trär genom huden. Aaaaaj. Aj. Aj. Andra saker han gör är att montera fast elektroder vid sina muskler och låta sig fjärrstyras, samt montera på en tredje hand lite ovanför den andra och skriva med tre händer samtidigt. "I only learnt two words - evolution and decadence. They are both 9 letter words."

Ett bestående minne av Finncon är massor och massor av pubar. Förmodligen var de inte så många ­ sammanlagt fyra eller fem, tror jag ­ men i avsaknad av en kongressbar verkade det gå åt oproportionerligt mycket tid att ta sig mellan dem. Väl inne på pubarna rörde sig samtalen hemtamt kring Peanos axiom, formell grammatik, fler kameler än jag vill tänka på, dromedarer, möjligheten till en porrfilm på temat "Sabrina, the Teenage Witch" (jag är säker på att den på något sätt kommer att involvera en radiostyrd katt, och jag vill ha *ut* den mentala bilden ur min stackars oskyldiga hjärna! Bort, bort! Onda Linköpingsbor! Fy!)

Jag har kommit fram till att jag tycker *om* subkulturer och tillhörande fördomar. När jag var på väg till seminariet om medvetna maskiner lyckades jag gå över en omotiverad bro, så jag kom till universitetsbyggnaderna från fel håll, och funderade på vilken av byggnaderna som var den rätta. "Hm. Utanför den där byggnaden finns det en joggare och två personer som ligger på marken och solar. Utanför den andra byggnaden står det ett tiotal svartklädda människor och gestikulerar vilt..." Och så var det problemet löst. Det fungerar åt andra hållet också. När jag lite smått förvirrad vandrade omkring i Jyväskyläs nästan helt folktomma centrum klockan halv nio på lördagsmorgonen och försökte hitta biografen Fantasia, vars adress Finnconarrangörerna hade glömt att skriva ut någonstans i det material jag hade fått tag i (förmodligen för att det mitt i centrum finns en stor byggnad med en skylt som upplyser om att hela tredje våningen upptas av sagda biograf) kom det fram en vilt främmande människa som kastade en blick på min nethack-t-shirt och glatt frågade "You're going to the Princess Mononoke show, right? That way." En förvirrad upp-syn måste vara darwinistiskt fördelaktig, på något sätt. Filmen var riktigt bra, för övrigt. (När jag kom tillbaka till Sverige passade jag på att förevisa den på en filmkväll. Efter lite tekniska missöden blev det den enda filmkvällen jag någonsin varit på där ett tiotal personer samlats runt en liten PC-skärm. Filmen var bättre på bio.)

Därifrån gick jag direkt till huvudprogramhuset, och kom i tid för att se Stelarc. Igen. Det är han värd. Folk som börjar sina föredrag med "I believe that the human being is obsolete" förtjänas att besökas flera gånger. De bör förmodligen dyrkas intensivt också. Iallafall om de har ett sådant där gulligt maniskt skratt som Stelarc har. Mmmm, maniska skratt...

Kongressen hade färre programpunkter än jag är van vid, men de som fanns var oftast väldigt bra. Dave Langford höll ett roligt tal om folkmord, och hur sf-litteraturen behandlar den sköna konsten att bomba, döda, förinta, anhillera och allmänt utplåna mer eller mindre oskyldiga människor, utomjordingar, planeter, galaxer och då och då hela universa. Stallman höll ett par föredrag om fri programvara. Jag tyckte om att lyssna på honom, men jag håller inte riktigt med om alla hans åsikter (visst är jag diplomatisk?). Inte för att fanatism skulle vara fel, men Stallman vägrade signera Finncon-programböcker med hänvisning till att de hade copyrightskyddade noveller i sig...

Det traditionella dead dog-partyt var roligt. Alkoholen som såldes i festsalen tog slut efter ett litet tag, så jag försvann med en massa andra människor till Sohwi-puben. Därifrån försvann jag iochförsig nästan omedelbart, men det är en helt annan historia (skrev han hemlighetsfullt).

Ahrvid blev, som väntat, bästa utlänning i ishockey. Han lyckades på något sätt bli av med sin lilla söta pokal, och den hamnade av någon anledning hos oss andra svenskar ett tag, förmodligen för att vi också var utlänningar, om än inte bordshockeyspelande sådana. Denna pokal imponerade litegrann på en konstig människa vid vårt bord, vars enda övriga samtalsämnen verkade bestå av (1) hur bra han var på att flyga attack-helikopter och (2) svenska porrfilmer. Mina fördomar om militärer bekräftades igen. Om jag måste prata om helikoptrar så föredrar jag simulerade sådana. Speciellt om de uppvisar sådana underbara egenskaper som att luta åt fel håll när de svänger (jaja, jag ska inte vara elak, små buggar kan väl vem som helst råka ut för...)

Resan hem gick över Åbo. Ben Roimola hade hjälpsamt ritat en karta med några av hans favoritantikvariat utsatta, så vi gjorde av med massor av timmar (och alla våra finska pengar) i staden. Givetvis började jag shoppingrundan med att köpa mig ett uppslagsverk. Det var dock bara ett readers digest-uppslagsverk i tre futtiga band, så det var inte *så* tungt. De runt 25 andra böckerna jag köpte var desto tyngre. Men det var det värt.

Sten Thaning

Stens kongressrapport finns även i hans fanzine Stens Sax och PC som finns som pdf-fil på adressen http://stp.ling.uu.se/~sten/fanzin/sspc2.pdf.