www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Swecon 2004

Årsta, Stockholm, 20-22.8.2004

Ben Roimola

Swecon 2004 var en lite annorlunda Swecon och samtidigt precis sådan som Swecon brukar vara (åtminstone upplevd av en utlänning som jag). För första gången i Swecons historia var huvudarrangören en Star Trek-förening och detta syntes naturligtvis i programmet med en livskraftig media-programandel samt en media-hedersgäst, skådespelaren Tim Russ som spelade vulkanen Tuvok i Star Trek Voyager.
   Den starka media-inriktingen betydde dock inte att sf-litteraturen och fandom skulle ha glömts bort. Swecons författarhedersgäst var den brittiska författaren M. John Harrison som under sin långa karriär (han fyller 60 nästa år) har hunnit pröva på de flesta olika litteraturstilar och med sin nyaste bok Light lyckats med det svåra konststycket att skapa en bok som prisats både bland sf-entusiaster och "vanliga" litteraturkännare.
   Hedersgästtrion avrundades med fanhedersgästen Dave Lally. Denna Irlands gåva till brittisk (och övrig europeisk och egentligen världs-) fandom är som tio sf-fans destillerade till en enda person. Han är mycket kunnig, speciellt då det gäller tv-serier och film, otroligt aktiv inom fandom (han har svarat för filmprogrammet på ett otal kongresser och är med bland arrangörskåren för nästa års sf-världskongress Interaction i Glasgow). Till råga på allt är Lally fantastiskt social av sig och närmast omöjlig att stoppa då han väl kommer i gång med sina historier.
   Swecon 2004 arrangerades i Stockholm, närmare bestämt i Årsta som är en förort på ca 15 minuters tunnelbane/bussavstånd från Stockholms absoluta centrum. Att hitta platsen var inte så svårt bara man hade grävt fram lämpliga kartor och grubblat över dem en tid.
   Eftersom programmet skulle börja redan på fredagen anlände jag till Stockholm på fredagsmorgonen och hade mer än väl tid att checka in på hotellet och hitta lämpligaste rutten till kongressplatsen.
   Kongresslokalen, Årsta folkets hus och teater, var två trevliga byggnader på var sin sida runt om ett litet torg med springbrunn och allt. Teaterhuset inhyste kongressens informations- och biljettförsäljningspunkt, teaterscenen där de större programpunkterna hölls samt två mindre mötessalar, ett litet café och en foajé. I själva Folkets hus fanns en stor biografsal som användes för kongressens filmprogram samt öppnings- och avslutningsceremonin, två mindre rum av vilka det andra användes för videoprogrammet samt ytterligare en liten bar/café.
   Kongressens försäljningsbord fanns i foajén och även om marknadsplatsen nu inte var så stor fanns där ändå en hel del att slösa sina pengar på. Sf-bokhandeln hade några bord med böcker, Stockholm Trekkers sålde Star Trek på DVD och på ett bord såldes olika slags filmprylar. Det absolut bästa bordet stod Alvarfonden för: massor med böcker till ett rimligt pris, här kunde man verkligen fynda.
   Andelen filmprylar på marknadsplatsen var sist och slutligen relativt liten vilket till stor del berodde på att representanterna för ett tyskt företagt som skulle ha haft en hel del till försäljning vid Swecon hade blivit stulna dagen innan evenemanget.
   Swecon 2004 öppnade sina dörrar vid ungefär fyratiden på fredagseftermiddagen. Jag var på plats i god tid innan progarmmet skulle börja, fick min biljett och programboken och stötte direkt på två av tre större problem som årets Swecon skulle få dras med, nämligen biljetterna och programboken.
   Från tidigare Swecons hade jag blivit van med namnbrickor. Då folk betalar kongressavgiften på förhand är det ju inget större problem att tillverka namnbrickor för alla kongressdeltagare. På en kongress som Swecon 2004 skulle namnbrickorna ha varit mycket bra att ha. Förutom att det fanns en hel del folk som inte kände varandra från tidigare (Trek-fans och "vanliga" sf-fans har inte så mycket kontakt med varandra i Sverige) var man tvungen att visa sin biljett varje gång man skulle in i en programsal. Att varje gång gräva fram sin biljett från plånboken etc. var ingen fungerande idé, men man ville ju inte lägga biljetten någonstans där man kunde tappa den. Som tur kom några fans på idén att fästa biljetterna på klädesplagg med säkerhetsnålar, på detta sätt hade man biljetten hela tiden synlig, skrev man ännu sitt namn på biljetten blev den nästan som en namnbricka. Problemet löstes slutligen på lördagen då arrangörerna hade hämtat med sig en lamineringsapparat. Nu fick alla som ville sin biljett gratis inplastad, man kunde sedan stansa hål i plasten och hänga biljetten runt halsen på sig med ett snöre. Perfekt, men riktiga namnbrickor skulle ha varit ännu bättre.
   Problem nummer två var programboken. Jag blev faktiskt inte chockad av programbokens utseende då jag fick den A5-stora 16 "sidor" tunna programboken. OK, sidorna var inte häftade ihop; OK, inlagan var uppgjord av enkelsidiga kopior som var vikta som om det egentligen skulle vara tryck på bägge sidorna av papperet (senare dök det upp en ny upplaga av programhäftet med äkta dubbelsidiga kopior), men inte ser ju världskongressens "progress reports" heller värst snygga ut. Det är ju innehållet som är det viktiga och det var här den stora chocken kom.
   Det absolut värsta med programboken var hur lite information den innehöll. Visst, presentationen av hedersgästerna var helt tillfredställande och i samband med dessa presentationer fanns även uppräknat de programpunkter som hedersgästerna skulle delta i, det här var ju fiffigt och bra. Och visst presenterades delar av programmet i samband med programmets olika teman (jag gillade speciellt idén med Hugo-temat, alltså att ha programpunkter där man diskuterade årets Hugo-kandidater. Speciellt trevligt var det att man visade de flesta (varför inte alla?) Hugo-nominerade tv-serieavsnitten; jag antar att det skulle ha blivit för dyrt att få visningsrättigheter även till de Hugo-nominerade filmerna). Men det absolut största problemet var att programpunkterna i sin helhet inte presenterades ordentligt någonstans. Det fanns alltså ingen möjlighet att veta vad t.ex. programpunkten Platt skärm - platt fall egentligen gick ut på (senare fick jag höra att det var en diskussion om e-böcker). Ingenstans berättades heller vem som deltog i de olika paneldebatterna.
   Det tredje större problemet som Swecon 2004 hade var tidtabellen och omflyttningarna i programmet. Det hela började genast vid den första programpunkten som jag skulle gå på. Paneldebatten The history of science fiction films skulle vara i den sal som kallades för Teatern och programmet skulle börja klockan 17.00. Efter att jag fått kongressboken och studerat programmet börjar jag söka efter den rätta salen (kongressboken innehöll ingen karta över kongresslokalerna; en karta uppenbarade sig invid dörrarna till de två kongresshusen på lördagen). Då jag väl hittat salen ser jag en lapp som informerar mig om att programpunkten flyttats till Loftet. Dags för tillägsorientering. Som tur var kongresslokalerna inte så stora att man kunde gå vilse. Då jag väl anländer till Loftet en aning fösenad har programmet inte ännu börjat. Tur för mig, men problemet med programtiderna fortsatte genom hela evenemanget. Jag undrar om någon programpunkt egentligen startade i tid. Själva avslutningsceremonin var hela 45 minuter försenad vilket säkert betydde att en del kongressdeltagare var tvungna att skippa ceremonin då de hade färjor och tåg att hinna till. En stor del av programförflyttningarna och förseningarna berodde troligtvis på problem med salarnas ljudteknik (eller något annat tekniskt), men det gör ju inte saken mindre pinsam.
   Programmet körde i gång klockan 17 med fem parallella programpunkter. Som bäst hade man sju parallella program på gång samtidigt. Visst är det bra med flera alternativ som man kan välja emellan, men nu kändes det ibland som om det helt enkelt inte skulle finnas tillräckligt med publik för alla programpunkter. Vissa programpunkter jag deltog i hade bara ett tiotal åhörare, men Trek-programmet kanske drog mer folk.
   Min personliga Swecon-upplevelse började alltså med panelen The history of science fiction films som trots rubriken blev mer en diskussion om vad som gör en film till en bra sf-film. Närmare 30 personer satt i publiken och lyssnade på Dave Lally och vem det nu sedan var som panelen bestod av. Panelisternas åsikter om bra sf-filmer gick närmast tvärt emot mina egna (A.I. hör verkligen inte till mina favoriter och jag har ytterst svårt att förstå hur en intelligent människa kan tycka att Verhoevens Starship Troopers är facistisk), men i övrigt var panelen riktigt lyckad och publiken deltog ivrigt i diskussionen.
   Efter panelen gick jag omkring och bekantade mig med lokalerna och hamnade slutligen ute på torget. Vädret var varmt och fint, så jag satt mig vid fontänen och läste programhäftet och gjorde anteckningar över vilka programpunkter jag ville se. Då jag efter en stund såg mig omkring märkte jag att M. John Harrison satt sig på andra sidan fontänen. En hedersgäst utan sällskap är ju helt enkelt för bra för att vara sant. Det kunde ju hända att han ville vara i fred, men i såfall skulle han väl inte ha suttit där ute där vem som helst kunde "antasta" honom. Efter att ha samlat mod en stund grävde jag fram mitt exemplar av Harrisons nyaste roman Light och traskade över och bad om att få boken signerad. Harrison visade sig vara en mycket trevlig individ och vi pratade om dittan och dattan tills klockan närmade sig sju och invigningen skulle börja.
   Vid dörren till lokalen där invigningsceremonin skulle hållas träffade jag Dave Lally. Just då vi var på väg in började folk trängas ut ur lokalen. Ingen släpptes in och ingen förklarade vad som egentligen höll på att hända. Snart hörde jag personen vid dörren berätta åt någon annan att ett alarm gått och lokalen därför måste tömmas även om det var ett falskt alarm. Eftersom Lally och Harrison verkade vara lämnade till att klara sig själva bäst de kunde förklarade jag åt dem vad jag hört om alarmet (Tim Russ intervjuades just då för tv ett tiotal meter bort, så han hade inga problem).
   Incidenten med alarmet visar ytterligare ett eller två problem i arrangemangen: informationen gick inte riktigt fram. Vid flera tillfällen skulle det ha behövts någon som med hög röst förklarat vad som egentligen höll på att hända och varför folk just då var tvungna att köa hit eller dit (som till exempel före festbanketten). Det var inga problem med att få information om man förstod att fråga efter den, alla arrangörer som jag plågade med mina otaliga frågor var mycket vänliga och kunde oftast också hjälpa mig med det jag undrade över. Men alla täcks kanske inte "störa arrangörerna" och dessutom minskar det ju klart på arrangörernas arbetsbörda om man i stället för att behöva förklara samma sak hundra gånger klarar av det hela med en gång.
   Det andra lilla problemet hade att göra med hedersgästerna. Ibland verkade det som om de lämnats vind för våg, speciellt Lally och Harrison. Russ tycktes alltid ha någon arrangör relativt nära, men speciellt då arrangörskåren även bestod av några "vanliga sf-fans" tycker man ju att det inte borde ha varit omöjligt att hitta någon som kunde ha sett till att även de två andra hedersgästerna alltid hade någon som kunde hjälpa dem om så behövdes. Å andra sidan tror jag att det här långt är frågan helt enkelt om en kulturskillnad. Jag är van med att hedersgästerna "behandlas med silkeshandskar" och att man gör allt för att försöka få dem att trivas så bra som möjligt. På de Swecons jag besökt har hedersgästerna alltid fått klara sig själva, eller så har det åtminstone verkat för en utomstående. Och visst, de är ju fullvuxna människor och har oftast varit på sf-kongresser förut, men personligen anser jag att man aldrig kan skämma bort en hedersgäst för mycket.
   Tillbaks till programmet. Vid invigningen (och lika så avslutningen) var det inte svårt att se vem som var huvudhedersgästen. Om vi väntade på någon väntade vi på Tim Russ, om någon applåderades upp på scen var det Tim Russ och så vidare. Nu är jag lite elak och medger det, för visst presenterades alla tre hedersgäster vid invigningen och alla applåderades upp på scen, men ibland kändes det som om arrangörerna nog skulle veta exakt var Russ fanns, men inte riktigt vara så säkra på vart Harrison och Lally försvunnit.
   Det här med huvudhedersgästen kom även mycket bra fram i samband med den lilla öppningsanimationen vi fick se både vid öppningen och avslutningen. I animationen flyger åskådaren genom universum för att så småningom komma fram till en rymdbas. Från rymdbasen fortsätter färden mot Jorden med en Trek-skyttel som släpar på en stor Swecon 2004-banderoll. Skytteln flyger slutligen över Globen och hotellet där alla tre hedersgäster bodde och vad får vi då se? Jo, på Globens yta har man skrivit med stora bokstäver "Tim Russ", medan Harrison och Lally ignoreras totalt. I övrigt var animationen nog ett riktigt trevligt sätt att öppna evenemanget.
   Vid öppningsceremonin fanns närmare 200 personer på plats, vilket direkt gjorde årets Swecon till en av de största på länge. Enligt arrangörerna såldes dryga 300 biljetter under kongresshelgen vilket inte var alls så dåligt, speciellt då man tar i beaktnning att man dessutom kom in gratis på kongressens marknadsplats och det totala antalet besökare alltså var ännu högre.
   Tillbaka till fredagens program. Efter öppningsceremonin var det dags att lyssna på Dave Lallys hedersgästintervju. Tyvärr blev den programpunkten flyttad till nästa dag på grund av problem med ljudutrustningen eller något dylikt. OK, lite mer tid att se sig omkring och prata med nya och gamla bekanta.
   En timme senare var det dags för en paneldiskussion om sf-pris, The awards of science fiction. Publikmässigt såg början mycket dyster ut med bara åtta personer i publiken (dock dubbelt fler än i själva panelen). Sist och slutligen blev vi väl tolv personer i publiken. Då M. John Harrison var en av panelisterna skulle man ju ha väntat sig ett större publikuppbåd.
   Paneldiskussioner är alltid aningen riskabla, du kan ha hur bra panelister som helst och ändå blir det hela ingenting eller så kan du ha ett tema som verkar mindre intressant, men publiken och panelisterna gör det hela till en oförglömlig upplevelse. Tyvärr lyfte The awards of science fiction egentligen aldrig riktigt ordentligt.
   För min del började dagens sista programpunkt klockan 22. Den här programpunkten var utmärkt i programtablån som Dave Lally: egen punkt. Detta visade sig vara ett föredrag där herr Lally berättade om och visade korta klipp från filmer och tv-serier som influerat hans uppväxt. Den omkring tjugo personer stora publiken bjöds bl.a. på en snutt ur en gammal Fu Manchu-film där Dave var med som statist och en otroligt rolig Star Trek-inspirerad tv-reklam för något brittiskt energibolag, med de riktiga Kirk och Scotty med i reklamen.
   Fredagens program tog alltså slut vid elvatiden och efter att ha rest hela förra natten och vaknat tidigt på morgonen var jag mer än färdig att säga god natt vid det här laget.

Lördagens program började klockan 11 med bl.a. filmauktion. Jag var på plats några minuter efter elva, men då jag fick höra att filmauktionen endast hade VHS-band tyckte jag att det var lika så bra att bara traska omkring och prata med folk. Vid det här laget var hela vårt tre man starka finska fan-team bestående av Tero Ykspetäjä, Jukka Halme och mig själv äntligen på plats. Jag vet att det fanns åtminstone en finländare till bland deltagarna, men honom råkade jag aldrig träffa. I stället stötte vi flera gånger på rikssvenska sf-fans som kunde flytande finska. Man fick alltså vara försiktig med vilka grodor man egentligen släppte ur sin mun även om man talade ett språk som "ingen förstår".
   Lördagens första programpunkt blev för min del Wolf von Wittings intervju med Dave Lally. Ett tjugotal personer tyckte att Lally var intressantare än filmen Forbidden planet, diskussionen om levande rymdskepp, boktipsen, tv-serien Smallvillle eller fotografering med Tim Russ. Själv hade jag spenderat tiden före programpunkten i kongressbaren genom att prata med Lally och diverse fans. Det blev alltså en hel del Lally på några timmar.
   Efter Lally var det dags för kongressens kanske bästa paneldiskussion: Use of language. Här berättade Harrison, Steve Saville och andra författare om hur man som författare påverkar sin berättelse genom språket. Mycket intressant och den lilla salen där programmet hölls var så gott som proppfull då dryga 30 fans ville höra vad författare egentligen vet om språk.
   Klockan 16 tyckte jag det var på sin plats med en dos riktig vetenskap och traskade in i teatersalen för att lyssna på Jörgen Städjes föredrag Right now on Mars. Städje berättade om de aktuella Marssonderna Spirit och Opportunity och visade bilder han tagit vid sitt besök på NASA. Tyvärr var det bara en handfull folk som tyckte att Mars var intressant, men vi som var där fick höra ett intressant föredrag. Föredraget gick dessutom på svenska då hela publiken tydligen förstod språket (ingen protesterade då Jörgen vid början av anföringen frågade om han kunde ta det på svenska).
   Teatersalen fylldes till en avsevärt större del då det blev dags för nästa programpunkt: Johan Angelmarks intervju med M. John Harrison. Mmmm... vilken intervju! Klart bästa programpunkten på hela Swecon och den bästa hedersgästintervjun jag hört och sett på någon kongress på mycket mycket länge. Det är så här man gör en intervju!
   Förutom att själva intervjun gick galant var även scendekoren perfekt: hela salen var mörklagd, endast den del av scenen där intervjuaren och intervjuobjektet satt på mörka komfortabla stolar var upplyst. Det hela kunde ha varit ett avsnitt ur någon bättre talkshow på tv. Hoppas Anglemark kommer att intervjua fler hedersgäster framöver och hoppas att man även i fortsättningen kommer att lägga vikt vid själva omgivningen under dylika programpunkter (Jukka Halme som är ordförande för organisationskommittén för Finncon 2006 gjorde frenetiskt anteckningar efter intervjun, så förhoppningsvis kommer vi att få uppleva lika trevliga intervjuomgivningar även på kommande Finncon-festivaler).
   Så var det äntligen dags för den stora festbanketten. Det hela började lite knaggligt med en lång väntan utanför restaurangen utan att någon egentligen förklarade vad vi väntade på, men det blev bättre så snart folk släpptes in.
   Ursprungligen var det ju meningen att det skulle bli två banketter, en för Trek-fansen och en för de övriga sf-fansen. Som tur ändrades planen och de två slogs ihop (det var inte så värst många som hade anmält sig till "sf-banketten"). Jag uppskattade antalet deltagare på den sammanslagna banketten till omkring hundra.
   Visst blev det en viss segregering med Trek-hedersgästen vid sitt eget bord omgiven av Trek-fans och de två andra hedersgästerna vid sitt eget bord omgivna av "vanliga" fans. Det skulle ju ha varit trevligt att se de två fangrupperna lite mer blandade, men det kanske skulle ha krävt extra arrangeman utöver det att vi nu alla satt under samma tak. I det stora hela var banketten en mycket trevlig tillställning och maten var mycket god och prisvärd.
   Under banketten utdelades det stora svenska sf-priset, Allvar-priset, som i år gick till Carolina Gomez-Lagerlöf.
   Då banketten började dra sig mot sitt slut visade Tim Russ bevis på vilken professionell hedersgäst han var genom att gå från bord till bord och växla några ord med så gott som alla kongressdeltagare som var på plats. Jukka, Tero, jag och en fan från Linköping (beklagar jag är urdålig på att komma ihåg namn) delade samma bord. Vårt bord råkade vara det sista som herr Russ kom till, så han stod där och pratade med oss i omkring en halv timme. Vi skulle väl vara där ännu idag om inte kongressarrangörerna skulle ha kommit och berättat åt Tim att det var dags att förbereda sig för kvällens stora musikshow.
   Dagens höjdpunkt för alla Trek-fans var säkert Tim Russ' konsert. För 100 kronor skulle även vi som inte hade Trek-biljett ha fått ta del av konserten, men åtminstone vår finska trio avstod. I stället blev det en pratstund ute på gården tills klockan blev 23 och kongresslokalen stängdes.

Söndagen startade för min del med bokauktionen. Priserna var mycket aptitliga, de flesta böcker gick för omkring 10 SEK, den dyraste fick väl prislappen 35 SEK. Auktionsmängden var inte så stor (under femtio böcker skulle jag tro), så bokauktionen var över i god tid före M. John Harrisons högläsning.
   Harrison läste fyra korta noveller. Två av dessa, The old fox och It's not me, var exklusiva världspremiäruppläsningar och hade alltså inte hörts av någon publik före oss. De resterande två novellerna var I did it och The good detective. Om jag förstod rätt så var även den sistnämnda relativt ny och således var I did it den enda som redan hade publicerats.
   Harrison var en inlevelserik läsare som man lyssnade gärna på. Han tyckte själv att de fyra novellerna han läste kunde tolkas antingen som fantastik eller som "vanlig" litteratur, men personligen upplevde jag endast den bisarrt humoristiska skräcknovellen I did it som spekulativ. The old fox hade anorexi som tema, It's not me berättade om en person som tyckte sig vara efterföljd av en ex-fru och The good detective handlade om människor som blir inåtvända och försvinner. Intressanta texter hur som helst. Jag tror inte någon av de närmare 20 personerna som satt i publiken blev besviken.
   Efter Harrisons högläsning hade jag en timme på mig att samla nerverna och tankarna för paneldebatten där jag själv skulle sitta med. Stor kongress i Norden samlade en skara på omkring tio personer. Herman Ellingsen och jag skulle under ledning av Carolina Gomez-Lagerlöf diskutera möjligheterna och motiven till att göra en större nordisk sf-kongress i samarbete mellan de nordiska länderna. Diskussionen gick dock mer i rikting mot vilka skillnader det finns i sf-kongresstraditionen mellan de nordiska länderna och då sticker ju Finncon med sina tusentals besökare och gratis inträde ut som en spik i ögat. Efter att vi mer eller mindre avklarat Finncon gick diskussionen över till hur man borde gå tillväga för att skapa en sf-kongress som tilltalar alla olika slags sf-fans. Efter att vi löst det här problemet gick vi över till att lösa hungersnöden och överpopulationen...
   Personligen tror jag att det går att skapa en sf-kongress som tilltalar möjligast många fans, se bara på Finncon, men det kräver en hel del arbete och en klar vision om vad man egentligen är ute efter. Likaså ser jag ingen idé i att försöka jämföra kongresser som Finncon med kongresser som Swecon. Båda har helt olika utgångslägen och slutligen t.o.m. olika mål (Finncon vänder sig utåt och är mer PR medan Swecon vänder sig mot den redan etablerade fanskaran och är mer av en träff för folk som har lika intressen).
   Visst hann vi ju även i någon mån behandla nordiskt samarbete inom sf-fältet. Det finns väl knappast någon som skulle anse att det inte behövdes. Jag skulle gärna se någonslags årlig nordisk con som till exempel kunde gå under titeln Nordicon. Denna årets nordiska sf-evenemang kunde helt enkelt vara en tilläggstitel som årligen skulle utdelas till en nordisk sf-kongress och som förhoppningsvis skulle föra med sig ett ökat intresse för den kongressen från fans i de övriga nordiska länderna. Nordiskt sf-samarbete kommer senare i år att behandlas på en liten sf-con med just detta som tema, nämligen Snorfcon.
   Nog predikat, tillbaka till Swecon. Efter den stora nordiska kongressen var det igen dags för en paneldiskussion med M. John Harrison. De övriga panelisterna var Mats Linder och John-Henri Holmberg och panelen lotsades av Anna Davour. Diskussionen hade titeln We already live in the future och har vid det här laget så gott som helt slunkit ur mitt minne. Jag tycker mig dock komma i håg att diskussionen var bra och det faktum att jag glömt att göra anteckningar, annat än att ett tjugotal personer var på plats, tyder även det på att diskussionen varit intressant.
   Efter detta kunde man ännu ha lyssnat på något som kallades Den perfekta ordningen alternativt lyssnat på gamla sf-hörspel eller sett ett avsnitt av Star Trek Voyager, men jag beslöt att avsluta kongressen för min del och invänta avslutningsceremonin. Väntan blev aningen lång då ceremonin var hela 45 minuter försenad, men tiden gick nog så snabbt då man alltid kunde växla några ord med andra fans eller naturligtvis dela ut Enhörningens reklamblad.
   Vid avslutningsceremonin tackades hedersgästerna och huvudarrangören Stockholm Trekkers antydde att nästa con skulle bli år 2006. Enligt vad jag hört av Trek-folket skulle det bli en ren Trek-kongress med flera skådespelargäster. Hur som helst blir nästa Swecon Conceive i Göteborg 17-19.6.2005 med Charles Stross och Erik Granström som hedersgäster.
   Efter att kongressens officiella andel avslutats var det ännu dags för efterfesten, eller "dead dog partyt". Festen hölls på Quality Hotel Globen, samma plats där hedersgästerna bodde, och troligen på grund av detta var alla hedersgäster på plats under den mycket lyckade festen. Nåja, Tim Russ satt vid ett eget bord med sitt resesällskap och deltog alltså inte egentligen i själva dead dog partyt, men roligt hade vi i alla fall. På plats fanns förutom Dave Lally och M. John Harrison även såväl Star Trek -fans som "vanliga" sf-fans och alla kom vi bra överens med varandra.
   Vid det laget som hotellets bar stängde fortsatte ännu de mest ihärdiga med en efter-efter fest på Dave Lallys otroligt fina hotellrum (här hade vi då ett konkret bevis på att arrangörerna visst visste hur man skall ta hand om sina hedersgäster). En handfull folk bestående av såväl finska, norska som svenska fans (och Dave Lally förståss) fortsatte festen och den var ännu i full gång då jag styrde kosan mot sista tunnelbanetåget (som redan gått).
   Definitivt bästa dead dog partyt på någon av de Swecons som jag deltagit i! En av orsakerna till att festen blev så lyckad var nog att hedersgästerna var med.
   Swecon 2004 hade sina problem, men det dyker alltid upp problem vid sådana här arrangemang, nästa gång går det ännu bättre. I det stora hela var Swecon 2004 dock en riktigt lyckad Swecon som sist och slutligen inte skiljde sig så värst mycket från de tidigare Swecons jag besökt. Tack till alla arrangörer vi ses väl i Göteborg nästa år!

[Halme och Brustad på room partyt.]
Jag visste att det är en risk att åka på sf-kongress utan kamera (till nästa gång skall jag försöka skaffa en liten digitalkamera som man alltid kan ha med sig), men som tur finns det alltid någon med kamera på plats.
   Här konverserar Jukka Halme med Eva Brustad. Eva var den andra av de två norska fotomodellerna... jag menar Star Trek-fansen som var med på festen på Dave Lallys rum. Den andra var fotografen själv. (Bild: Irene Brustad.)

Klicka på bilden för att se den större.

Swecon-bilder och -rapporter på webben:



 
Vill du kommentera denna rapport kan du alltid styra din webbläsare till Enhörningens forum.
Har du en besökt ett evenemang du vill skriva en rapport om,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]