[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Hugovinnare 2003 i kategorin bästa novell

Geoffrey A. Landis: Falling Onto Mars

Falling Onto Mars
Författare: Geoffrey A. Landis
Publicerad i tidskriften Analog 7-8/2002 (http://www.analogsf.com).
Utgivningsår: 2002
Kan läsas på webben på adressen http://www.sff.net/people/geoffrey.landis/falling.html eller http://www.analogsf.com/Hugos/Falling.shtml.

OBS: Texten nedan avslöjar en hel del om novellens intrig. Vill du inte veta novellens slutkläm i förväg är det bäst att läsa novellen först.

Att kolonisera Mars - inte världens originellaste idé, kanske, men Landis har hittat på en ganska bra och spännande clou. Mars koloniseras nu denna gång av straffångar, precis som Australien och delvis även Amerika på sin tid. Fångarna kippas i usla farkoster som med nöd och näppe orkar fram och sedan trillar de ner på den röda planeten. Därefter får de klara sig själva, om de kan. Om de inte kan det så går det bra det också.
   Falling Onto Mars berättas av en av de ursprungliga kolonisatörernas ättling. Berättaren accentuerar det att berättelsen inte är en kärlekshistoria, flera gånger, vilket naturligtvis får läsaren att anta att det just är en kärlekshistoria som det är. Det rör sig egentligen om ett triangeldrama. Vi har en vetenskapskvinna, en ond brottsling och en god brottsling. Den onda brottslingen och hans hejdukar anfaller planetens enda vetenskapliga forskningsstation och våldtar kvinnan. Den goda brottslingen och hans grupp anfaller den elaka brottslingens gäng och avlivar dem. Endast den elaka brottslingen undkommer. I äkta westernstil (för det är en western det handlar om) sätter den goda brottslingen efter den onda brottslingen och dödar honom. När han kommer tillbaka från den marsiska öknen slår han sig ner med kvinnan och de bildar en familj.
   Slutpoäng - det visar sig att den goda brottslingen de facto är den onda brottslingen som dödat godingen och övertagit dennes identitet. The end.
   Vilket får mig att gapa. Var det det?
   Tre orsaker varför berättelsen inte fungerar. Alls. Nummer ett - hur kan vi alls tro att en massa våldsamma brottslingar klarar sig på en hostil planet? Utan vetenskapsmän, teknologer, utrustning? Näring? Vatten? Luft? Sådär bara? Ja de har en vetenskapare men det verkar inte alls övertygande att - när alla vetenskapliga grunkor och grejor söndrats - brottslingarna äger den teknologi och besitter det kunnande som behövs för att kunna överleva. Och inte endast det, för att bygga upp en befolkning och en civilisation. Det är ju herregud ändå Mars det rör sig om, inte Vanda. Inte alls övertygande.
   Nummer två - berättelsen återberättas av en person som inte var på plats när allt ägde rum. Vilket resulterar i det att det hela blir väldigt externt. Det skedde och det skedde och det skedde. Och sen hände det. Och sen slutade det. Vi hör om det men vi ser det inte, vi upplever det inte.
   Nummer tre - för att vi aldrig får komma in i de tre protagonisternas skin, för att vi aldrig får veta vad de tänker och känner, så lär vi aldrig känna dem. Vilket betyder att det aldrig blir människor för oss utan bara tre typer. Typer som hur väl som helst kan förväxlas med varandra. Än sen då? Vilket betyder att författarens stora slutpoäng - att förfadern inte alls var den som man hade trott utan den andra kufen - inte just berör oss för att ingendera av dem betyder något för oss. De är båda bara brottslingar, den enda skillnaden är motsatta förtecken. Och det räcker bara inte.
   För att berättelsen skulle ha fungerat hade det krävts en betydligt längre form och klart personligare betoningar. Som den nu är - ja idén att kolonisera Mars med straffångar är ju ganska trevlig men den dubbelt dementerade och därför reella kärlekshistorian är inte mycket att hänga i julgranen.

-Petri Salin- 23.9.2003

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugo-vinnarna 2003 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]