[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2003 i kategorin bästa långnovell

Michael Swanwick: Slow Life

Slow Life
Författare: Michael Swanwick
Publicerad i tidskriften Analog 12/2002 (http://www.analogsf.com).
Utgivningsår: 2002
Kan läsas på webben på adressen http://www.analogsf.com/Hugos/slowlife.shtml.

Swanwick är en häpnadsväckande produktiv och oftast kompetent novellist. Det är aldrig en överraskning att se hans namn bland Hugo- eller Nebula-nominerade författare. Vinnaren Slow Life handlar om en vetenskaplig expedition till Saturnus största måne Titan - sf-författarnas gamla favorit. Titan har tidigare beskrivits av bl.a. både Kurt Vonnegut och Arthur C. Clarke och författarnas fascination är inte svår att förstå. Titan (en större himlakropp än planeten Merkurius!) kunde ju mycket väl var en av de ställen i vårt solsystem där liv möjligtvis kunde existera.
   Utomjordiskt liv handlar det om även här.
   Novellen börjar lovande och forskarnas verksamhet beskrivs på ett ytterst fint och levande sätt. När en av forskarna hamnar i en prekär situation - hon svävar i luften ovanför månens hav och det verkar som om hon inte kommer att klara sig - händer det något oväntat. Eller, för den som känner till Titan och de vetenskapliga spekulationerna kring månen, något väntat. Medan hon drömmer kontaktas forskaren av de djupt i havet boende rymdvarelserna.
   Och det är där problemen börjar. De litterära problemen, menar jag.
   Kontakt med främmande varelser, det är alltid ett relativt krångligt moment inom genren. Hur beskriva dem? Å ena sidan kan de inte vara för bekanta, för att då blir de helt ointressanta och rent av intetsägande. Å andra sidan kan de inte vara för främmande heller, för att vi som är människor måste ändå förstå dem på något plan, åtminstone till en del, måste kunna relatera, och de måste agera på ett sätt som åtminstone på något sätt lyder logikens och skönlitteraturens lagar.
   Ett möte med främmande varelser ska framför allt, anser jag, vara en mystisk, mytisk, majestätisk händelse - en sakral händelse och bör så beskrivas. Man tänker Hoyle, man tänker Lem, man tänker Stapledon. Swanwick visar oss aldrig varelserna, vilket är en bra lösning. Han låter endast forskaren föra långa diskussioner med dem. Vilket inte är en bra lösning. Och kommunikationen sker naturligtvis på engelska - och helt problemfritt (här kan någon påstå att egentligen kanske är dialogen ickeverbal och förs på ett tankeplan, men detta stämmer inte - i så fall borde Swanwick ha beskrivit dialogen på ett helt annat sätt). Båda parterna förstår varandra perfekt. Forskaren matar främlingarna nya ord, nya tankar, nya koncept, och genast fattar de allt. Lätt som en plätt. Kanske jag är exceptionellt enfaldig men själv har jag ofta jämförelsevis svårt att förstå var och varannan människovarelse jag stöter på. Och en rymdvarelse då? Perfekt kommunikation?
   Det är enormt svårt att ta på allvar en berättelse med en dylik premiss. Hur bra den för övrigt är. Inte för att den är det, inte särskilt. Titeln fungerar fint för att det inte är främlingarna utan vi som lever det långsamma livet, medan främlingarna föder nya generationer och bygger upp nya civilisationer - och förstör dem - under loppet av ett par timmar. Och slutet är öppet. Men för att det hela hänger så fullständigt på dialogen mellan forskaren och främlingarna så står eller faller hela novellen på den punkten. Och i detta fall faller den.
   Jag märker att jag igen är våldsamt negativ. Främst beror ju detta på det att jag är en sur och butter och djupt olycklig människa. Delvis kan det även bero på det att Hugo- och Nebula-vinnarna inte särskilt behagar mig. Efter att nu systematiskt ha läst igenom ett par års skörd tycker jag mig se vissa trender, åtminstone i novellistiken. En novell klarar sig fint om den är slipad och polerad och därför lättsmält, om den följer en konventionell men totalt ytlig och mekanisk dramaturgi - lite som ett avsnitt ur en mindre intressant men tekniskt felfri TV-serie. Miljön eller händelseförloppet får gärna vara exotiskt men inte för exotiskt. Novellen får innehålla nya och främmande element men inte för nya eller för främmande. Novellen får vara bisarr men inte så bisarr att man precis lägger märke till det. Novellen får experimentera med formen bara formen är bekant. Novellen får innehålla intellektuell eller moralisk substans men får inte gå för långt eller chockera någon. Novellen får innehålla tankeställare bara slutet medför ett tryggt statusquo-tillstånd. Allt ska vara passligt, lagom, utspätt. Det finns en term som beskriver detta och den termen är medioker. Jag är säker på att det skrivs både intellektuellt och tekniskt vågade noveller i Amerika. Men den mentala/intellektuella atmosfären tycks ta hand om det att dessa noveller inte har en chans att klara sig.
   Nu är jag lite orättvis. Swanwick är ingen dålig författare. Detta är bara inte en av hans bästa. Vilket naturligtvis innebär att röstarna älskar den.

-Petri Salin- 23.9.2003

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugo-vinnarna 2003 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]