[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]

Hugovinnare 2003 och Nebulavinnare 2004 i kategorin bästa kortroman

Neil Gaiman: Coraline

Coraline
Författare: Neil Gaiman
Utgiven av Utgiven av förlaget HarperCollins (http://www.harpercollins.com).
Utgivningsår: 2002
ISBN 0-3809-7778-8
Författarens hemsida finns på adressen http://www.neilgaiman.com/.
Är du intresserad av att köpa boken och använder någon av följande länkar stöder du samtidigt Enhörningen:
Amazon UK
Amazon.com

Det här kan han, Neil Gaiman - att beskriva en miljö och ett händelseförlopp ur ett barns synvinkel. Mästerligt målar han upp en varm och human situation, befolkar scenen med intressanta och excentriska men ändå bekanta och trovärdiga personer, och låter sin barnprotagonist vandra omkring, observera, bekanta sig med miljön. Och sedan, en osedd handrörelse, ett par graders vridning och allt förvandlas, det mystiska i det vardagliga tränger fram och förvränger det mest familjära och trygga till något fullständigt skräckinjagande.
   Coraline Jones är en liten skolflicka. Hennes familj har just flyttat in i ett nytt hus. Eller gammalt är det ju, och inte alls så fint och välvårdat som det kunde vara. Hennes mamma och pappa arbetar båda hemma men de har alltid bråttom. Ungefär det enda de gör är sitter framför sina respektive datorer och knackar in saker. Skolan har inte ännu börjat och Coraline får klara sig ensam. Det hon gör är vandrar omkring i huset och trädgården. Ovanför dem bor en gammal man med möss. Han konverserar med sina möss och försöker lära dem att spela på instrument. I huset bor det även två gamla pensionerade fröknar, före detta aktriser med en katt.
   Coraline hittar en dörr i huset. Dörren leder ingenvart. En dag när både mamma och pappa är borta öppnar Coraline dörren och nu plötsligt är tegelväggen som täppte till öppningen borta. Hon stiger in och på andra sidan hittar hon sitt hem, men ett förvrängt hem, och sina föräldrar, men inte samma föräldrar utan förvrängda bisarra föräldrar med svarta knappar istället för ögon.
   Hennes andra mamma och pappa vill att hon stannar kvar hos dem. Andra mamman påstår att hennes riktiga föräldrar har övergivit henne - varför skulle de annars ha gått bort och lämnat henne ensam?
   Men Coraline är en fiffig och förnuftig liten flicka. Hon vill inte ge sig utan rymmer tillbaka till sin riktiga värld. Men hennes riktiga föräldrar är fortfarande borta. Har hennes andra mamma, den elaka stygga mamman rövat bort dem? Håller hon dem fängslade i sitt eget vrånga rike bakom dörren som ingenstans leder? Hur ska Coraline få dem tillbaka?
   Som vanligt skriver Gaiman en klar och fyllig men samtidigt jordbunden prosa - och när han kastar om och drar in det groteska och makabra är effekten maximalt stor. Hans fantasi är rik och oväntad och han överutnyttjar den aldrig. Vändningarna kommer när man förväntar sig att de kommer men de lyckas ändå överraska en. För att allt i berättelsen har en solid grund - älskar Coralines föräldrar henne ännu? - är det inte endast en gotisk saga det handlar om utan något utöver detta. Något som var och en kan beröras av.
   Likaså som vanligt är rollerna helt läckra, särskilt de mindre som fröknarna och musmannen. Dem beskriver Gaiman med värme, förståelse, respekt. Den andra mammans tidigare offer får det hela att verka ännu allvarligare än det dittills verkat. Coralines föräldrar förblir avlägsna (man kan nästan tycka att de till en del verkligen har övergivit henne) men detta beror på intrigen. I läsarens ögon ska de verka frånvarande så att den andra mammans påståenden kan verka sanna. Och Coralines andra pappa som visar sig vara blott andra mammans arbetsredskap, han växer till en verkligt tragisk figur, särskilt när han ändå försöker uträtta det som absolut inte vill. Men måste.
   Genom sin fiffighet men främst genom att använda sitt sunda förnuft klarar sig Coraline och lyckas frigöra sina föräldrar (som naturligtvis inte har en blåblek aning om det hela) men det räcker inte. Kan andra mamman ta sig igenom dörren till Coralines värld? Måste Coraline besegra henne ännu en gång? Hur gör hon då det?
   En ganska fin bok, måste jag säga. Bakpärmen nämner Lewis Carroll och hans Alice vilket inte är en dålig referens. Som sagt, det här kan Gaiman.

-Petri Salin- 23.9.2003

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugo-vinnarna 2003 hittar du genom dessa länkar:

Recensioner på de övriga skönlitterära Nebulavinnarna 2004 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.


[Tillbaka till Näthörningen]