www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben



Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2003 i kategorin bästa roman

Robert J. Sawyer: Hominids

[Pärmen på Hominids.]

Hominids
Författare: Robert J. Sawyer
Utgiven av förlaget Tor (http://www.tor.com).
Utgivningsår: 2002
ISBN 0-765-34500-5

Det riktigt intressanta med neanderthalare är att vi - trots vår nära släktskap - vet så lite om dem. Var de som vi? När dog de ut? 40 000 år sedan? Eller bara 20 000 år sedan? Och varför - var det (som vissa forskare anser) vi som utrotade eller utkonkurrerade dem? Trots att de var både kraftigare (deras otroliga muskulatur skulle få våra kraftigaste karlar att se ut som anemiska skolpojkar) och hade större hjärnor än vi. Huruvida de faktiskt var intelligentare vet vi inte. Och hur nära släkt är vi egentligen? Kunde vi till exempel få gemensam avkomma? Människor och apor kan det inte - vi har inte lika många kromosompar. Men neanderthalare då? De är ju ändå genetiskt sett betydligt närmare människan än aporna. Kanske neanderthalarna aldrig dog ut. Kanske deras gener assimilerades och lever vidare - i vårt egna genetiska arv (jag vill minnas att Björn Kurtén i någon av sina sista romaner spekulerade åt det hållet).
   Var neanderthalarna sist och slutligen människor även de?
   Robert J. Sawyers Hominids handlar om neanderthalare och han kan sin sak. Han är både beläst och intelligent, vilket betyder att han tar det som forskarna vet (eller tror sig veta) och bygger vidare på det på ett riktigt intressant sätt. Vad skulle ha hänt om neanderthalarna aldrig skulle ha dött ut? Om det istället hade varit vi som dog ut? Hur skulle neanderthalarnas högkultur se ut?
   Det får vi veta när en av de moderna neanderthalarna plötsligt upptäcks djupt under jordytan i ett forskningslaboratorium, mitt inne i en container med tungt vatten. Hur har han hamnat dit? Och framför allt - vem är han? Vad är han? Samtidigt i neanderthalarens parallellvärld får hans arbetskamrat och sambo svara på svåra frågor. Vart har Ponter Boddit försvunnit? Har han blivit mördad? Men var är hans lik? Kan Ponter Boddits försvinnande ha något att göra med kvantdatorn som de höll på att testa?
   Sawyer opererar alltså på två plan. Delvis här i vår värld var vi droppvis får information om neanderthalare och delvis i parallellvärlden var vi får information om neanderthalarnas kultur. Alltid när det handlar om vetenskaplig information och dess extrapolation är Sawyer briljant, vare sig det handlar om paleontologi, paleobiologi eller kvantfysik. Alltid när det handlar om att skapa spänning eller att beskriva människor och deras förhållanden sinsemellan är Sawyer redan på hal is. Hans prosa är trög och alla hans personer är klumpiga och endimensionella - som om de skulle ha författats av en värre Spock eller Data.
   Vi har en modig läkare. Vi har en kvinnlig biokemist. Vi har en främling i en främmande värld. Främlingen gör tämligen självklara observationer och undrar över hur irrationellt och kaotiskt vi har det - något som vi har sett och läst tusen gånger. Men vi har ingen egentlig kontakt mellan personerna. Inga egentliga spänningar. Det samma gäller romanen. Vi har dramatiska situationer men de vill inte riktigt leda någonvart. Vi har för mycket tomgång och självklarheter, för mycket löst prat om samhällets nuläge, för mycket "filosoferande".
   Bara neanderthalaren skulle ha varit en intressant person - redan det skulle ha räddat mycket. Kanske hela romanen. Bara någon av personerna skulle ha varit intressant. Människolik.
   Bokens struktur är häpnadsväckande enkel. Neanderthalaren kommer. Han studeras lite. Han lär sig kommunicera med våra människoprotagonister. Han blir plötsligt sjuk och sätts i karantän (naturligtvis för att han inte kan vara immun mot allt det som vi är immuna mot). Han repar sig (lite väl lätt, tycker jag) och fortsätter sina samtal med samma tre människor som hela tiden. Utanför reagerar världen men inte egentligen. Man skulle tro att en verifierad neanderthalare skulle skapa ett större politiskt och militärt och till och med religiöst intresse. Men inte här inte, inte så att romanens intrig skulle påverkas av det. Vi har rudimentär romantik. Mot slutet har vi sedan minimal och förutsebar spänning och neanderthalaren återvänder till sin egen värld. Och i parallellvärlden har vi en rättegång mot Ponter Boddits sambo som lite platt slutar med det att Ponter Boddit uppenbarar sig i salen. Som i en sämre TV-serie.
   Det antropologiska materialet fungerar fint. Sawyers neanderthalare lever i ett matriarkalt samhälle där kvinnorna och männen lever separat och reglerat. Samhället är de facto bisexuellt och könen möts endast vid förutbestämda högtider. Varje generation är noga planerad. Neanderthalarna är alltjämt jägare och samlare, inte jordbrukare (de känner inte till bröd eller mejeriprodukter). Därför måste populationen hållas i styr. De lever nära naturen och har inte utrotat alla de arter som vi. Vilket betyder att huvudpersonen kan sitta och äta frukost på sin veranda medan mammutarna lugnt lufsar förbi. Neanderthalarns teknologi är avancerad (de håller på med kvantmekanik) men de känner inte till kärnkraften och därför inte heller kärnbomben. Alla individer är kopplade till ett centralt nät-system och alla gärningar bandas och arkiveras. De bär på små personliga datorer vilka kallas kompanjoner och kan utföra otroliga saker (det är egentligen Ponter Boddits kompanjon som sköter om kommunicerandet med människorna - ingen dum tanke). Men det intressantaste är att neanderthalarna - stora och starka som de är - lever i en värld där aggressionen är det värsta tänkbara brottet och våldsverkarna (jämte deras släktingar) steriliseras så att aggressionen inte går vidare i arvsmassan. En enormt bra idé - neanderthalarna ogillar våld för att de är så ofattbart starka och styrs därför av sina spädare och mildare kvinnor.
   På ett fint, nästan genialt, sätt kopplar Sawyer ihop kvantexperimentet som kastade neanderthalaren Ponter Boddit (som själv är fysiker) till vår värld med uppkomsten av parallellvärldarna och slutligen med hur vårt medvetande - alltså mänsklighet - kom till. Allt hör ihop på ett elegant och vackert sätt och förklarar varför saker blev som de blev.
   Hominids är en svår bok. Inte för att den handlar om svåra saker. Snarare därför att det intellektuella och det emotionella (som neanderthalarnas män och kvinnor) så sällan möts och nästan aldrig befruktas av varandra. Men dålig är boken inte - jag njöt av den. Nå, åtminstone av det finurliga vetenskapliga innehållet.
   Och naturligtvis ska det bli en serie. Nästa bok heter Humans. Av de första kapitlen att döma tror jag att den får förbli oläst.

-Petri Salin- 14.10.2003

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugo-vinnarna 2003 hittar du genom dessa länkar:

Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]